Så här inför julen kom jag att tänka på ett samtal, som jag hade med en medmänniska för några år sedan. Det började med att personen i fråga undrade vad det egentligen är för skillnad på buddism och kristendom?
Han tyckte för sin del att de var rätt lika, och undrade om han hade missat något?
Eftersom jag har en rätt stark känsla av att det är många, som missar något vad det gäller själva orsaken till att Jesus kom, att Gud lät sig födas som människa, vill jag skriva litet om det här nu, dagen före julafton!
Många kristna skulle antagligen slå ifrån sig med båda händerna och vägra att alls tänka tanken att buddismen och kristendomen överhuvudtaget skulle kunna ha något gemensamt, att där skulle kunna finnas några likheter..
Men det vore inte sant, så det kan man inte vägra att göra!
Där finns, naturligtvis, en avgörande skillnad mellan buddism och kristendom, men där finns också gemensamma drag, och jag kan inte se vad man skulle vinna på att förneka den saken, tvärtom, jag vill mena att man har en hel del att vinna på det!
Detta därför att någon kanske den vägen kan inse, att även om Buddha hade en rätt bra beskrivning av mänsklighetens sjukdom, så hade han inte tillgång till den rätta medicinen mot den…
Buddha, eller Siddharta Gautama, som han från början hette, levde på 500-talet före Kristus och hade således ingen möjlighet att veta något om Jesus.
Han var från början hindu, men fann inte den insikt i tillvarons innersta väsen, som han sökte i hinduismen, så han sökte vidare.
Hinduismen lärde att den gudomliga kraften, brahman, fanns i alla ting, och då också i människan, och det gällde för människan att nå fram till medveten förening mellan det gudomliga inom sig och den gud, som man menade fanns i allt, sedan kom man ut ur lidandets kretslopp.
Det var den föreningen Buddha från början sökte med hela sin själ, men inte fann.
Det, som han småningom kom fram till i sitt sökande, var i korthet att alla ting är obesjälade, alltså att det inte fanns något gudomligt längst inne i varken tingen eller människan, där fanns bara tomhet.
Lidandet i världen var enligt honom något som berodde på livsviljan, livstörsten, som tog sig uttryck i olika begär, genom vilka människan sedan åsamkade sig själv och andra lidande, när hon försökte fylla dem.
Om man ville komma undan lidandet, gällde det alltså att kväva och släcka livstörsten, och komma till ett accepterande av tillvaron som den är, i stället för att kämpa emot och försöka förändra den till att passa en själv och de egna önskemålen.
Sinnesro och frid, ”nirvana”, uppnår man enligt Buddha när man närmar sig och når fram till livets innersta väsen, som är tomhet. Denna befrielse, uppgåendet i intet, är buddismens slutmål.
Då är man fri från lidandet och förgängelsen i världen.
Buddismen kan alltså sägas vara en ateistisk religion.
Så här långt kan det då tyckas som om det inte fanns några likheter alls mellan kristendom och buddism.
Men det gör det!
Likheterna kommer fram i den åttafaldiga vägen, som Buddha anbefaller åt sina lärjungar som medel att döda livstörsten.
Den består i rätt insikt, rätt beslut, rätt tal, rätt handlande, rätt liv, rätt strävan, rätt medvetenhet, och rätt meditation.
Allt det här finns också i Nya Testamentet, om man byter ut ”meditation” mot ”bön” – Buddha trodde ju inte han hade någon att be till, så han fick ta till meditation istället…
Det är klart att NT lägger en något annan innebörd i de här begreppen, men att allt det, som den åttafaldiga vägen talar om behöver vara rätt, det är vi överens om!
Kristendomen, precis som Buddha, förlägger orsaken till förgängelsen i världen och människans fördärv, med sönderfall och lidande av alla slag, till den onda begärelsen, som leder till felaktigt handlande = synd.
NT, precis som Buddha, säger att den onda begärelsen behöver dödas – ”de som hör Kristus till har korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser”
NT, precis som Buddha, säger att vi ska acceptera de villkor vi lever under, kunna finna oss i både överflöd och fattigdom, och inte kämpa för att bli rika och framgångsrika i den här världen.
Man är alltså överens om diagnosen, det är behandlingen som skiljer!
NT erbjuder människan ett nytt liv, att genom att ta emot Jesus Kristus som Herre och Gud få födas på nytt till att vara ett Guds barn, istället för det gamla livet, som ska dö. Här erbjuds inte utslocknande och tomhet som utväg, här erbjuds liv och överflöd!
NT håller fram löftet om Jesu återkomst med allt den kommer att innebära för dem, som tror på honom – de som är villiga att avstå från att leva i enlighet med sina onda begär i det här livet, de kommer att bli mättade med allt gott då.
Jesus kommer med det fantastiska erbjudandet att han, den helige Ande, och Fadern själv ska ska komma och bo i Jesu lärjungar, och det är raka motsatsen till den tomhet, som Buddha såg som enda utväg ur sönderfall, lidande och tomhet!
Allt detta blir möjligt genom att Jesus bryter länken mellan orsak och verkan. Han tar på sig vår synd, och ger oss därigenom den förlåtelse, som befriar oss från konsekvensen av att ha följt de onda begärelserna: sönderfall och död.
Det var för att göra detta han kom!
NT:s anvisningar för hur vi ska leva och handla, kristendomens motsvarighet till buddismens åttafaldiga väg, ges inte som frälsningsväg, de ges som den väg vi ska gå, det sätt vi är kallade att leva på, efter att man redan har blivit räddad från konsekvensen av de gärningar, som den onda begärelsen drivit fram, alltså räddad från döden, den verkliga döden, som är evig åtskillnad från Gud!
I kristendomen befriar vi inte oss själva, det är Jesus, som är vår befriare!
Det är därför vi firar jul, för att Gud sände oss en befriare!
Vi firar jul därför att nu finns det ett hopp, ett hopp om att vi människor en dag ska bli fullt ut vad vi är tänkta att vara, därför att nu kan vi säga, att den här tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras och bli vår, vi firar jul därför att det finns ett löfte om att till och med själva skapelsen en dag ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och få del av Guds barns härliga frihet!
Buddha var ett religiöst geni, men han visste inget, kunde inte veta något om den frälsning Gud ger genom Jesus.
Därför blev hans lära en självfrälsningslära, som trots att den har en del yttre likheter med kristendomen ändå är något helt annat.
Därför mynnar hans tankar ut i tomhet och utplåning som enda väg ut ur den skapelse, som han så tydligt såg vara lagd under förgängelsen.
Man undrar vad en sådan man hade kunnat bli, om han hade kunnat få ta del av evangeliet?
Äktheten i hans sanningssökande ser jag ingen anledning att betvivla, det var bara det, att den sanning, som han sökte, ännu inte fanns tillgänglig, när han levde.
Nu finns den tillgänglig, i varje fall, så låt oss ta vara på den! Välj livet och fullheten, inte tomheten och döden!