Vi går vidare till Domarbokens sjunde kapitel, där Gideon drar ut i fält med alla de krigsmän, som har hörsammat hans kallelse, hela 32000 man.
Trettiotvåtusen soldater är en imponerande mängd – om man ställer upp dem på en kilometerbred front med en halv meter mellan gubbarna, är formationen trettiotvå led djup!
Har man en sådan styrka att ta till, då är frestelsen stor att börja lita på armén, istället för att lita på Gud!
Alltså ger Gud Gideon en befallning, som är tagen direkt ur Mose lag: han ska skicka hem alla, som är rädda. 5 Mos 20:1-8
Det här har ett dubbelt syfte: dels kommer Gud att få äran för segern, om hären är liten, medan Israel kan komma att ta äran åt sig själva, om de är många, dels är rädsla och misströstan något smittsamt, så det är bäst för alla, om de misströstande försvinner, innan striden börjar!
Nu är det så med oss människor, att vi känner oss säkra och väl till mods, när vi har många på vår sida – eller när vi är på samma sida som majoriteten.
Det här kan bli en fälla för oss den dag, när majoriteten är på väg åt fel håll – eller när någon själv känner, att han skulle behöva gå åt fel håll för att få andra med sig!
Vi faller också lätt för frestelsen att börja lita på stora antal och mänskliga resurser, i stället för att lita på Gud, och ge honom äran!
Allt detta måste nu Gideon säga nej till, för att kunna fortsätta att säga ja till Gud!
Och det gör han!
Då visade det sig att de flesta, hela 22000 man, hade sina tvivel om det vettiga i att gå till strids mot Midjan, för de tog genast vara på möjligheten att gå hem igen. Detta var då sådana, som hade dragits med av ögonblickets yra, när Gideon blåste i sin basun, och bådade upp folket till strid, men som nu hade haft ett par dagar på sig att tänka över saken.
Jesus talar om sådana, som när de får höra ordet, strax tar emot det med glädje, men sedan, när det blir jobbigt, drar sig undan, Matt 13:20-21, och det ordet kommer man ju osökt att tänka på här.
Det finns dock också en annan aspekt, som är lika viktig att lägga märke till, nämligen att Gud inte jagar ut folk i strid, förrän de är redo för det!
Människor ska alltså inte tvingas göra sådant, som de mår dåligt av, eller inte klarar av, genom att utsättas för kravfyllda appeller, och andra slags påtryckningar!
Det goda, som vi gör, ska ske av fri vilja, inte av tvång! Filemon v 14
Gideon har dock fortfarande för många soldater, säger Herren, så det görs ett urval till.
När vi ser litet närmare på hur det urvalet skedde, visar det sig, att det är inte bara detta, att en Herrens stridsman är orädd och stridsberedd, som är viktigt!
Den israelitiska hären befann sig vid det här tillfället i en dalgång, nere vid Harodskällan.
Midjaniterna hade sitt läger högre upp en bit bort.
Ur strategisk synpunkt var detta en katastrofal position – den sida, som behärskade höjderna, behärskade ju också slagfältet!
Gideon och hans folk befann sig alltså i ett utsatt läge här.
Nu får de dessutom order att gå ända ner till vattnet för att dricka!
Nu kan man dricka ur en vattensamling ute i det fria på två sätt: antingen lägga sig på alla fyra, och sörpla i sig vatten direkt, eller så kan man huka sig ner, och ta upp vatten i en kupad hand.
I det förra fallet kan man släcka törsten snabbt och fullständigt, men har ingen möjlighet att se vad som pågår runt en, i det senare man kanske inte får i sig fullt så mycket vätska, som man skulle behöva – men man har i alla fall koll på vad som händer omkring en!
De, som kastade vaksamheten överbord, och ställde sig på alla fyra för att dricka, de blev hemskickade.
De, som såg till att ha uppsikt över omgivningen medan de drack, de fick stanna.
Provet tjänade alltså till att utröna vilka bland soldaterna, som var beredda att ge avkall på sina personliga behov för att bevara vaksamheten!
Bara tre på hundra, trehundra av tiotusen orädda och stridsberedda män, klarade det testet!
Med tanke på de farliga läge de befann sig i, kunde man ju tycka, att vaksamhet hade varit något naturligt, att ingen skulle ha avstått från att ha uppsikt över omgivningen ens för ett ögonblick, men icke.
Vaksamhet är alltså tydligen ingen vanlig och medfödd egenskap, detta är något man får lov att lära sig, något som kräver självdisciplin och behärskning – samt beredskap att säga nej till sig själv!
Den här delen av berättelsen om Gideon sätter fingret på en av de svagaste punkterna bland Guds folk i alla tider: den bristande vaksamheten.
Jesus understryker detta med vaksamhet gång efter annan i evangelierna, sammanlagt hela fjorton gånger. Ett av de starkaste orden finns i Mark 13:33-37. ”Det som jag säger till er, det säger jag till alla! Vaka!”
I hela NT finns tjugotre direkta uppmaningar till andlig vaksamhet, vilket säger något om vilken vikt Gud tillmäter detta!
1 Petr 4 talar om för oss att den, som vill bli och förbli en bönens människa, en Herrens stridsman i andevärlden, behöver vara nykter och besinningsfull, alltså en, som inte dras med av känslosvall, skrämselpropaganda, och olika vindkast i läran, och som ger sig tid till den sortens vaksamhet, som tar sig uttryck i eftertanke och prövning – och som har förmågan att prioritera rätt i valet mellan egna önskningar och behov å ena sidan, och vad Guds Rikes framgång behöver, och Herren vill å den andra.!
Sådana var de trehundra, som blev utvalda av Gud att utgöra Gideons befrielsearmé.
1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?
Han fick lära sig att Gud är en Gud, som inte är beroende av mänsklig hjälp, mänsklig styrka, eller mänskligt antal. Han kan ge seger genom få likaväl som genom många!
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han fick lov att välja svaghet framom kraft, och att säga nej till frestelsen att lita på egen styrka.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han lydde Gud, tvärtemot vad han i sin mänsklighet säkert hellre hade velat göra. Till strid mot tiotusentals fiender med bara trehundra man? Vansinne! Man kommer att tänka på Petrus och det berömda storfisket. ”På ditt ord vill jag kasta ut näten” – även om han, som yrkesfiskare, ju ”visste” att där finns väl ingen fisk….
Gideon väljer också att gå på det Gud säger.
4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?
Man kan ju undra vad de niotusensjuhundra, som blev hemskickade sist, hade att säga honom…. när människor själva anser, att de självklart borde ha en plats i det som sker, eller något att säga till om, och inte får det, då brukar det bli gnissel….
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?
Ska jag gå med i Guds verk, då måste jag acceptera, att Guds kraft fullkomnas i min svaghet – och bara där! Här finns också den viktiga lärdomen om hur oersättlig den andliga vaksamheten är, om man ska kunna stå i den andliga striden.
Det räcker inte att vara frimodig och oförfärad!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Han säger nej till sig själv, egna önskningar,egen självbevarelsedrift, eget förstånd, för att kunna följa Herren.
Jag har ibland fått frågan hur man som kristen egentligen ska bära sig åt för att, som Skriften säger, ”korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser”.
Jesus själv ger svaret.
Man tar sitt kors, låter sig korsfästas, genom att säga nej till sig själv.
Här är Gideon ett av de tydligare föredömena bland Bibelns gestalter!
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Den allmänmänskliga driften att följa med hopen, att söka stöd hos andra, att vilja vara andra till lags, att söka trygghet i antal, den har fått många att gå fel.
Sedan har vi detta något, som ständigt försöker söva mig, få mig att tappa fokus på vad som är viktigt, få mig att ge avkall på vaksamheten.
När det kommer utifrån kallas det sömnens ande, försagdhetens ande, eller villfarelsens ande, när det kommer inifrån, då kallas det den köttsliga naturen, rätt och slätt…