Beredvillighetens skor

Det sägs, att inga krig vinns på defensiven, men då ska man tillägga, att få krig vinns utan en fungerande defensiv, i varje fall inte om fienden har tillfälle att göra motattacker! Så är det också i den andliga striden, och därför undervisar Skriften också om vikten av att försvara och bevara det goda, som vi har fått från Gud!

I arbetet på frälsningen är det centrala att förbli i Kristus. I avskedstalet, Joh 15, talar Jesus ingående om hur avgörande viktigt det är för oss att bli kvar i honom, hur vi inte kan bära någon andlig frukt, hur vi inte kan göra något överhuvudtaget, om vi inte blir kvar i honom. Detta innebär då naturligtvis, att vi inte heller kan arbeta på vår frälsning utifrån någon annan position än om vi förblir i honom – och den yttersta konsekvensen blir, att om vi fokuserar på detta enda, att komma närmare Jesus, se på Jesus, lyda Jesus, följa Jesus, då kommer det här med att arbeta på frälsningen att ske på samma gång, och det utan att vi koncentrerar oss speciellt just på den saken!

Därför vill jag mena, att hela undervisningen om Guds vapenrustning i Ef 6 är tänkt just att hjälpa oss troende att förbli i Kristus – om det är det enda viktiga, då kan vi lugnt förmoda, att den ondes strategi,hans ”listiga angrepp”, går ut på att få oss att inte bli kvar i Jesus, utan vingla iväg åt alla andra möjliga håll  i vår längtan efter trygghet, vår önskan att ha det bekvämt, vår lust till njutningar, vår drift att vilja se rättfärdiga ut inför vår omgivning,frestelsen att ha och utöva makt, och allt annat, som den köttsliga naturen önskar sig och eftersträvar.

 

I Efesierbrevet 6:15uppmanas vi att ha den beredskap, som fridens evangelium ger, som skor på våra fötter.

Först av allt innebär detta en beredskap att hålla frid med andra. Texten talar ju om just den beredskap som fridens evangelium ger!

En sådan beredskap skyddar mig från att råka in i en massa onödiga konflikter. Det finns konflikter som inte kan undvikas, det är Skriften klar över. I Rom 12 uppmanas vi att hålla frid med alla människor, så långt det är möjligt och beror på oss, och där är det ju underförstått, att ibland går det ju bara inte, men många strider är onödiga.

Den naturliga människan har en beredskap till oförsonlighet, och där ligger källan till massor av ofrid! Vi är på något sätt förprogrammerade till  att försvara oss och ge igen, om vi blir – eller bara upplever oss bli – provocerade.

Att ta på sig beredvillighetens skor, det innebär att ta på sig den motsatta attityden, att börja gå på fridens väg, försonlighetens väg, i stället. För at detta ska sker,  behövs en ständigt förnyad insikt om hur mycket man själv fått förlåtet, och att ständigt minnas vad den förlåtelsen kostade för Honom, som bar mina synder på korset! Här har vi, tror jag, själva kärnpunkten i den här delen av undervisningen om vapenrustningen, det, som lyfter fram Jesus, får oss att förbli i honom! Jag arbetar på min frälsning genom att ta mitt kors på mig genom att välja att förlåta och försonas, och det kan jag göra, när jag hämtar kraft i det faktum att jag själv först har blivit förlåten och försonad med Gud!

Annars kan man få en lika sned och oförsonlig inställning till sina bristfälliga medmänniskor, som tjänaren i Matt 18:21-35 hade.

 

Sedan innebär ”skorna” också en beredskap att gå i det, som Herren visar, att ge tid till Hans verk. Detta innebär att jag får se till att inte vara så upptagen med annat, att Herren får knacka förgäves!

Lägg märke till att detta, att vara upptagen med det, som är Guds vilja och kallelse i ens liv,  i sig utgör ett beskydd mot mycken ond påverkan!

”Fåfäng gå lär mycket ont”, sade de gamla, och sant är det ju. Tomrum fylls alltid med något så småningom, så är det både i den här världen och i den andliga.

Det gick illa för David när han blev lat… vi kan läsa 2 Sam 11, som berättar om hur David ställde till det för sig med äktenskapsbrott och mord. Berättelsen börjar med konstaterandet att David stannade kvar i Jerusalem, när hans rätta plats hade varit i spetsen för hären, och sedan låg och drog sig hela dagen, och sen spatserade på palatstaket på kvällen, i stället för att sköta riket och regerandet, det, som var hans kallelse och uppgift. Allt det andra, som sedan hände, var en följd av den försummelsen. Den lämnade ett tomrum,som den onde fick brått att fylla!

 

En beredskap att hålla frid var det fråga om, ja. Då kan vi knappast förbigå all den glädje, som vi åstadkommit i ondskans högkvarter med alla våra interna stridigheter, vi kristna.

Vi arbetar, som redan tidigare har sagts, på vår frälsning tillsammans.

Vi kan inte samtidigt både bygga upp Kristi kropp, och ta avstånd från andra lemmar i kroppen! Att ta på sig beredvillighetens skor innebär att man erkänner varje annan människa, som bekänner Jesus som sin personlige Herre och Frälsare, som broder och syster.

Jesus har ju bett för oss, att alla, som genom apostlarnas ord har kommit till tro på honom, ska vara ett!

Det kanske inte alltid är möjligt att arbeta tillsammans, men det är alltid möjligt att be för varandra, välsigna varandra, och respektera varandra!

Jesus har bara en församling. Den består av alla dem som tagit emot Honom, och fått rätt att vara Guds barn.

Vi kan inte åstadkomma, och ska inte heller försöka skapa kristen enhet. Det är redan gjort!

Vi är grenar i samma träd, lemmar i samma kropp, barn till samme Fader.

Vad vi ska göra, det är att se och underordna oss det Jesus redan gjort med oss! Vill vi inte det, då är vi i uppror mot Gud på ett grundläggande plan. Då samarbetar vi med de makter vi skulle kämpa mot, samtidigt som vi bekämpar dem, som vi skulle stå tillsammans med i striden – vilket är ungefär så långt man kan komma från att ha på sig de omtalade skorna.

Det är gott om vi får lära oss av de kristna, som vi lever tillsammans med i egen församling, vad det innebär att gå på fridens väg. En församlingsledare, som söker samarbete med andra församlingar och välsignar deras arbete, ger ett ovärderligt föredöme!

Om det mänskliga föredömet sviker, finns ändå Guds Ord, och fridens och nådens Ande alltid med som Hjälpare, och tänk på Människosonens föredöme!

”Vänner kallar jag er”, sade han till lärjungarna samma kväll han blev förrådd och övergiven.

”Gå och säg till mina bröder, och särskilt till Petrus”, sade han efter uppståndelsen, när han sände bud till de lärjungar som hade svikit honom så totalt. Vill vi förbli i honom också då, när vi har svårt att hålla sams med varandra här på jorden, då ska vi öppna för hans kärlek genom att se på hur han var till sinnes!

Man kan ju för övrigt undra, varför undervisningen i Ef 6 inte säger något om kärlek. Det vore väl väntat, att kärleken också skulle utgöra ett beskydd? Här vill jag mena, att det är just kärlek, som detta handlar om, Guds kärlek till oss, vår kärlek till varandra, och vår kärlek till sanningen!

Genom Guds kärlek har vi fått Jesus att tro på, genom den har vi fått rättfärdigheten, genom den har vi fått frälsningen, genom den har vi fått Ordet, genom den har vi fått Anden. I kärlek till sanningen tar vi på oss bältet, och i kärlek till medmänniskorna tar vi på oss skorna.

Och eftersom vi älskar, därför att Herren Jesus först har älskat oss, blir hela arbetet på frälsningen också ur denna synvinkel sett en Guds gåva, en nåd att ta emot och leva i – något så långt från en egen prestation, som bara tänkas kan!

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>