Den här frågan fick jag mig tillsänd för ett antal år sedan, och besvarade den då per omgående, men det var först idag, som jag tyckte mig förstå att det var dags att också publicera både frågan och svaret här på min hemsida.
”Min fråga ser ut så här. Jag har funderat över det som står i 1 Petr 4:18, alltså ”Om den rättfärdige med knapp nöd blir frälst, vad blir det då av syndaren och den ogudaktige?” Är det så knappt om, att man hela tiden får vara rädd för att man inte ska klara sig till sist? Blir vi faktiskt frälsta med darr på ribban, och nätt och jämt? Jag trodde frälsningen var säkrare och större än så!”
Ja, jag kan hålla med om att det här ser litet jobbigt ut vid första anblicken. Blir vi frälsta med darr på ribban, vi som tror på Jesus?
Är det så att Jesu försoningsverk bara nätt och jämnt räcker till för att rädda oss från dom och förtappelse?
Det låter ju onekligen inte särskilt betryggande!
När vi söker svar på den här frågan, kan vi börja med att försöka förstå hur den helige Ande använder Petrus´ sätt att tänka och associera!
I Andra Petrusbrevet, 2:7-9 hänvisar Petrus till Abrahams brorson Lot, när han där talar om samma sak som i den här texten, nämligen Guds handlingssätt med rättfärdiga och syndare, och Lot, han blev minsann frälst undan Sodoms undergång med knapp nöd, och med darr på ribban!
Petrus ser alltså tydligen den kristnes situation i världen som en parallell till Lots situation i Sodom.
Detta är en situation, som är full av frestelser och fallgropar, en situation där det inte är någon självklarhet att en människa blir och förblir frälst, tvärtom! Detta inte för att Kristi försoningsgärning inte skulle räcka, eller bara räcka nätt och jämt, utan för att här finns så mycket, som drar oss bort från Herren!
I den text, som du hänvisar till, 1 Petr 4 : 12-19, talar aposteln specifikt om den frestelse, som lidandet kan innebära.
Han har säkert i gott minne det, som Jesus sade i liknelsen om den fyrahanda sädesåkern och det som såddes på stengrunden, och vad lidandet hade för inverkan på det Guds ord, som blev sått på den. Matt 13: 20-21.
Nu vill han både varna sina adressater, och förklara för dem att lidandet inte alls är något tecken på att Gud skulle ha förkastat dem, eller vara vred på dem – vilket människor ju har så lätt för att börja tro när motgångarna kommer!
Själv har han fått lära sig av Herren själv, att lidande och förföljelse av olika slag så att säga hör till spelreglerna för en Jesu lärjunge här i jordelivet, och han har också fått lära sig den hårda vägen, att det här inte är en insikt som landar så där alldeles självklart i oss människor…
Domen börjar med Guds hus, säger han, efter att ha förklarat att det, som nu händer dem, är till för att pröva, rena och helga dem, och att härlighetens ande vilar över dem mitt i allt det, som händer.
(Paulus är för övrigt inne på samma tankegångar i 1 Kor 3:12-15, där det också talas om människor som med knapp nöd kommer att bli frälsta – där beskrivs det dock litet mer nyanserat vad det handlar om!)
Petrus talar som sagt om Lot i sitt andra brev, och kallar honom en rättfärdig man.
Lots rättfärdighet bestod i att han hållit fast vid sin tro på Gud i en ogudaktig omgivning. Hans tidigare beteende, då när han och Abram skulle skiljas åt, tydde dock inte på att han hade haft någon livsförvandlande gudsupplevelse, det var mindre djup i honom än i Abram!
Han kapade då åt sig bästa biten av landet, och sen flyttade han in till det rika och välmående Sodom, se Hes.16:49, sannolikt just på grund av det välstånd som där rådde, och de goda affärer han där kunde göra!
Även om han hade hållit fast vid sin tro, och vid en moraluppfattning, som var grundad i den tron, förefaller han ha varit en man, som inte precis tänkte i termer av att glädja sig över några lidanden, han ville snarare ha det bra och skönt!
Han kan med orden från 1 Kor 3 sägas ha varit en som byggde sitt livsverk med ganska mycket halm, och därför fick han inget med sig, ingen ”lön”, när han räddades.
Det är förmodligen något liknande som avses, när Petrus talar om rättfärdiga som räddas med knapp nöd!
Därför uppmanar Petrus sina läsare att gå djupare i tro, efterföljelse och gudsgemenskap än Lot gjorde, skaffa sig mer marginal, om man vill uttrycka det så! Så tror jag i alla fall. Det är ju ändå Abraham, inte Lot, som i Romarbrevets fjärde kapitel ställs fram som förebild för de troende!
Svaret på din fråga blir alltså både ja och nej.
Ja, det finns de som blir frälsta med knapp nöd.
Nej, det här är inte allmän regel.
Gud, som verkar i oss både vilja och gärning för att Hans goda vilja ska ske, han har nog tänkt att det skulle bli betydligt mer frukt än så av våra jordeliv! Och frälsningen räcker, den räcker både för att vi ska bli frälsta, och för att vi ska kunna leva i frälsningen, leva ett liv till Guds ära!
Bibeln talar om att vi kan veta att vi är frälsta. Det är ngt jag alltid haft svårt med. Ingen kan veta det med säkerhet. Den som är frälst idag kanske inte alls är det om 1 år eller 10 år. Man HOPPAS att man är frälst när stunden kommer. Att vara säker kan ingen vara. Att glädja sig över sin frälsning är därför en omöjlighet. Man glädjer sig först i nästa livet OM man klarat sig så långt att man tycks ha varit frälst i sin sista stund.
Du är tyvärr långtifrån ensam om den här upplevelsen.
Jag har genom åren mött många människor, som gått med en rädsla för att de kanske ändå inte, trots att de tror på Jesus och bekänner honom som Herre, ska rymmas in genom den trånga porten.
Som du själv säger har Gud förutsett detta, och därför gett oss en mängd försäkringar i sitt Ord om att vi nog kan både lita på och glädja oss över vår frälsning redan här i detta liv.
Du har alldeles rätt i att vi hoppas att bli slutligt frälsta en dag.
Frälsningen kommer i tre steg – vi har blivit frälsta, vi är frälsta, och vi kommer att att slutgiltigt bli frälsta den dag då Jesus kommer tillbaka.
Idag kan vi veta, att den, som tror på Jesus, är frälst.
Idag vet vi också, att ingen kan rycka oss ur hans hand.
Idag vet vi, att den, som tror, inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
Idag får vi också leva i det hopp, som beskrivs i Första Petrusbrevets första kapitel.
Där får vi veta, att det hopp, som Bibeln talar om, är något helt annat än det vi vanligen menar, när vi talar om att vi hoppas på något.
I det jordiska hoppet finns alltid en osäkerhetsfaktor.
Så inte i det himmelska!
Det himmelska hoppet grundar sig på Jesu uppståndesle från de döda, det är inriktat på ett arv, som är förvarat åt oss i himlen, och därmed aldrig kan förstöras, och det består i att vi genom Guds makt, inte genom egna ansträngningar, ska genom tron bli bevarade, så att vi blir delaktiga i den slutliga frälsning, som ska uppenbaras när Jesus kommer!
Därför sägs det också, att det här hoppet är ett ett levande hopp!
Vi kan alltså veta, om jag uttrycker det så, att ingen och inget kan ta frälsningen ifrån oss.
Det, som kan hända, det är att vi själva väljer att överge den, kasta den ifrån oss, och förneka den.
Ingen rycker oss ur Guds hand, men om vi själva vill gå vår väg, då kommer han inte att hålla oss kvar med våld.
Han kommer att söka efter ett förlorat får, han kommer att kalla ett vilsegånget barn tillbaka, han kommer att ta emot varje hemvändande slarver till förlorad son med öppna armar, men om en människa verkligen förhärdar sig så totalt, att ingen kallelse hörsammas, eller till slut ens når fram, då kommer Gud att respektera den människans val.
I allt detta har åtminstone jag funnit tillräckligt med trygghet för att kunna glädja mig över att få vara ett Guds barn på väg till himlen.
Jesus kommer i varje fall aldrig att kasta ut mig, och varför skulle jag kasta ut honom ur mitt liv??