Kardinaldygderna

Av gammalt har kristna lärda räknat med sju så kallade kardinaldygder.

Ordet ”kardinal” har här inget att göra med den katolska kyrkans höga ämbetsmän, det handlar bara om ett latinskt ord som betyder ”huvudsaklig”.

Fyra av dessa centrala dygder är sådana, som de allra flesta kan hålla med om., oavsett de är troende eller inte, medan tre är så kallade teologiska dygder. De fyra ”allmänna” dygderna är vishet, måttlighet, rättrådighet, och tapperhet.

Med vishet menas här praktiskt sunt förnuft av den sorten, som ger sig tid att tänka genom vad man gör, säger eller skriver, och göra konsekvensbedömning innan man rusar iväg. ”Konsekvensbedömning” är något av ett modernt modeuttryck, men det handlar bara om att tänka genom vilka följder ens handlande kan tänkas få. Här håller de flesta i princip med om att det är vettigt att göra så, men vi kallar det inte längre vishet – det ordet känns kanske aningen gammaldags?

Jag förmodar att vi alla har erfarenhet av hur eländigt det kan bli, om denna den första av kardinaldygderna blir åsidosatt, och vi kan också alla föreställa oss vilken skillnad det skulle göra, på alla områden i samhället, om vishetens grundprincip skulle bli konsekvent tillämpad!

Tyvärr har de kristna, på grund av att ett ord av Jesus blivit missförstått, ibland fått för sig att det inte spelar någon roll fast det är si och så med visheten i ens handlande, bara man går in för att vara något man kallar ”god”.

Tyvärr blir denna ogenomtänkta ”godhet” då alltför ofta synonymt med vad som för tillfället känns bra och rätt för en själv, och det leder då inte alltid till god frukt, alldeles oavsett om man är konservativ eller liberal i sin grundsyn.

Jesus sade ju, att det bara är om vi omvänder oss och blir som barn, som vi kan komma in i hans rike.

Med det menade han ingalunda, att det inte spelar någon roll om vi bär oss klokt eller dumt åt!

Allra minst menade han att det skulle vara önskvärt, att vi rusar iväg utan eftertanke, och i ohejdad iver eller obehärskade känslosvall ställer till med en massa dumheter!

Han säger ju också, att samtidigt som vi är felfria och oskyldiga som duvor, ska vi också vara kloka som ormar!

Visst, han vill att vi ska vara lika enkla. läraktiga, tillgivna och förtröstande som barn, men han vill också att vi ska använda allt vad vi har fått av förstånd och undervisning för att vara beredda att utkämpa den kamp, som vi befinner oss i i den här världen!

Ta nu som exempel den situation, där man vill av sin godhet, som Emil i Lönneberga sade, ge pengar till något välgörande ändamål. Det är bra, att du vill göra detta, men det fritar dig inte från skyldigheten att använda ditt förstånd, och tänka efter och ta reda på om detta nu verkligen är en seriös insamling, där pengarna verkligen går till ett gott ändamål, eller om det är fråga om ett bedrägeri?

Vi har ingen kallelse att gå omkring och vara misstänksamma mot allt och alla, men inte heller har vi någon kallelse att vara godtrogna och lättlurade!

Att pröva allt och behålla det goda, det är vishet.

Att kritisera allt, och behålla det dåliga i tankar och minne, är det inte.

Sen har vi detta med vad vi tänker om Gud, vad vi har för bild av honom. Det är bra, om en människa vänder sig till Herren då och då, och tänker på honom, men det är inte vishet, det är inte att använda det förstånd man har fått på ett bra sätt, om man aldrig kommer vidare från de tankar om Gud man hade när man var fem år gammal!

Missförstå mig inte nu. Gud älskar oss inte mindre, om vi har råkat födas med små förståndsgåvor. Han har lika mycket plats för alla, oavsett intelligenskvot, men han vill att vi faktiskt ska använda de gåvor och den begåvning vi har fått, om det sedan är mycket eller litet, eller av det ena eller det andra slaget!

Vi är kallade till vila, men inte till lättja. Det är inget kristligt eller berömvärt i att vara en intellektuell trögmåns vad det gäller andliga ting. I 1917 års översättning talas i  Kolosserbrevet om att komma fram till ”en full förståndsvisshets hela klarhet” i sin tro, och det betyder då på enkel svenska helt enkelt att ha en genomtänkt tro

Att vara kristen är något, som engagerar hela människan, tanke, vilja, känslor, allt! Därför är det här att följa Jesus något, som är tänkt att göra en människa visare, så, att man använder de gåvor Gud har gett en, och använder dem på ett konstruktivt sätt!

Detta är då vad som Rom 12:2 kallar att bli förvandlade genom vårt sinnes förnyelse, och tjäna Gud med vårt förnuft – även om det i en del översättningar av för mig okänd anledning har översatts till ”andlig tempeltjänst”….

Det här inlägget är då en mycket fri återgivning av det CS Lewis skriver om saken i sin bok ”Mere Christianity”, på svenska ”Kan man vara kristen”.

 

 

 

 

Publicerad i Undervisning