Om vett och etikett

För ett bra tag sedan sade en något uppgiven broder i Herren ungefär så här till mig:

”Det stora problemet med debatterna i den finlandssvenska kristenheten är att alla tror sig veta på förhand vilken åsikt alla andra har!

Och sen tycker man inte att man behöver  bemöda sig med att lyssna till vad de faktiskt säger – man tror ju att man vet ändå… ”

 

På åttiotalet fanns en svensk kristen tidning som hette Nytt Liv. Där skrev Magnus Malm en gång en ledare med rubriken ”Du är bortdefinierad”. Han beskrev med både humor och skärpa just det problem, som den här brodern suckade över. Det här är alltså inte ett problem bara för Svenskfinland, det finns överallt!

Det ligger i den fallna människans natur att vilja vinna en konflikt, när den väl har blossat upp, och i den processen ingår att man måste försöka både trycka till och trycka ner sin meningsmotståndare.

I den processen ingår också, tyvärr, att man aldrig kan tillåta sig att faktiskt lyssna på och försöka förstå den andre, för det kunde ju underminera den egna positionen!

För att slippa lyssna på varandra går vi människor, och också vi kristna,  ofta bildligt talat omkring med en uppsättning etiketter i fickan.

På etiketterna står olika definitioner, t ex sådana som ”liberalteolog”, ”homofob”, ”fundamentalist”, ”feminist”, ”patriarkalist” , ”karismatiker”, sakramentalist”, ”konservativ”, och så vidare.

Med hjälp av dessa etiketter klassificerar vi så våra medkristna, ofta snabbt och på tämligen lösa grunder, och när etiketten väl är på plats, då är vi färdiga med den människan!

Då anser vi inte längre att vi behöver lyssna på någonting alls av vad hon säger, för om man själv är konservativ ”vet” man ju att ingen liberal nånsin kommer att  klämma fram med ett vettigt ord, och vice versa…

Kort sagt, samtidigt som den andre blir definierad, blir han också alltför ofta bortdefinierad!

Då har man, utan att behöva vare sig sätta sig in i den andres tankar, eller granska grunden för sina egna, lyckats både trycka till och trycka ner den andre – eller åtminstone känns det så, och detta är, för den fallna människan då, en mycket tillfredsställande situation.

Vi tror ju att målet, när en konflikt har uppstått, är att uppnå den där känslan av att ha vunnit över den andre, vilket då är detsamma som att känna sig bättre än den andre.

Det här tillvägagångssättet leder fram till  att man har avskriver den andre som medmänniska och samtalspartner, och inskriver honom som en,  som ska bekämpas, och som man bör ta avstånd från. En fiende, kort sagt.

Man har alltså haft etikett(er), men har man använt dem med vett?

Var det så här Jesus och apostlarna lärde oss att vi skulle se på varandra och behandla varandra?

 

Alltsedan jag läste, klippte ur, och sparade den där Nytt Liv-ledaren  har jag – tyvärr med tämligen växlande framgång -  försökt bekämpa den här tendensen till bortdefinierande av andra hos mig själv.  Jag har strävat till att lyssna till andras meningar, ta vara på det goda och lämna resten därhän.

När detta någon gång rent av har lyckats, har jag kunnat bli blivit förundrad över att upptäcka hur mycket jag ändå har gemensamt med en del av mina trossyskon, fast vi kanske står en bra bit ifrån varandra rent läromässigt!

 

Själv har jag också förvisso fått känna av hur det är att bli bortdefinierad.

Jag har inte sett någon orsak till att inte jag,  lika väl som andra,  öppet skulle kunna lägga  fram mina egna synpunkter, och då har ju andra, som inte alls håller med, förstås plockat fram sina etiketter!

Jag har också lagt märke till ett annat sätt, som vi gärna tar till, när det gäller att slippa lyssna på varandra: uttrycker jag min mening i en viss enskild fråga, är det som om en del människor automatiskt skulle tro sig veta, att om jag anser så ifråga om just det jag uttalar mig om, då har jag därmed också ”självklart” en viss bestämd åsikt också i andra frågor, fast dessa inte alls har varit på tal!

Ni vet, det här fenomenet som engelsmännen kallar ”guilt by association”…

Och så blir man stämplad att vara och anse något man inte alls känner igen sig i – och försöker man förklara hur det i verkligheten ligger till, märker man snabbt att den andre inte längre lyssnar.

Man har blivit bortdefinierad med hjälp av en felaktig etikett, för etiketten i fråga är utdelad utan vett och eftertanke.

 

Vi kan inte göra så mycket åt hur andra beter sig i det här avseendet, men vi kan alltid, var och en, ge akt på oss själva!

Vi, jag, behöver alltid komma ihåg att låta tron på den egna ofelbarheten modifieras av  Skriftens ord  – ”Vi förstår endast till en del”.

Gör vi det, då kanske vi inte är lika snabba att självklart utgå från att alla, som inte tycker exakt som jag, alltid per automatik har fel.

Vill man ha med sig en portion vett i etiketterande, då bör man, istället för att tro att man kan veta var en annan står i varje enskild fråga, om man vet hans mening i en av alla de stridsfrågor som vår arma kristenhet svämmar över av, i stället fråga sig för, och lyssna på svaren?

Det finns ju en etikett som passar på oss alla, och det är den där det står ”syndare, frälst av nåd”!

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>