Måttlighet

Nummer två av kardinaldygderna bär namnet ”måttlighet”.

Det här är ett ord, som tycks ha olika betydelser för olika människor och i olika tider.

Så har måttlighet t ex ofta kopplats till alkoholkonsumtion – eller rentav till absolutism.

På en tid, då man först började tala om måttlighet som en av de centrala delarna av en kristen livshållning, menade man att det gällde att använda det goda, som finns i denna värld, på ett måttligt sätt, och inte gå till överdrift i fråga om någonting alls -  det handlade alltså inte enbart om mat och dryck, utan om allt, som bereder oss människor nöje och njutning!

Ibland stöter man på människor, som inte själva tycks kunna avstå från någonting utan att samtidigt också kräva att alla andra också ska avstå från det.

Detta är inte en kristen livshållning.

Jag kan för egen del komma fram till att jag behöver avstå från att dricka något med alkohol i, eller att jag inte ska vara med på sociala medier, eller att jag ska fasta två dagar i veckan, eller att jag ska leva i celibat – märk väl, allt detta är exempel, inte något jag säger att jag faktiskt gör – men jag kan inte kräva att min omgivning ska göra som jag!

Aposteln Paulus hade för egen del valt att leva i celibat, men han uppmanar ändå sina medkristna att gifta sig, om de inte själva har en liknande kallelse! ! Kor 7.  Samtidigt varnar han  för omåttlighet ifråga om sexuallivet – allt har sin tid och sin plats i en kristens liv.

Han säger att han är beredd att avstå från både kött och vin, om han vet att han annars skulle försätta andra i en jobbig situation, Rom 14, men han framställer inga krav på att alla överallt ska avstå från nämnda födoämnen!

Måttlighet framstår alltså som något som har både allmänna och personliga drag.

Vet man att man har en svag punkt ifråga om något av det goda Gud har gett oss här i världen, då kan det vara bra att avstå helt från det.

Ifråga om annat får man ha koll på sig själv, så att inget går till överdrift. Annars kan man hamna i en situation, där man har tid och energi så det räcker för både det ena och det andra, medan det, som hör Herren till, knappt ens får smulorna från bordet.

Jag tror att det är viktigt att inte på något sätt begränsa det här med måttlighet till något enskilt område i livet, och tänka att allt är bra. bara jag är måttlig ifråga om detta. Man kan glida in i omåttlighet ifråga om i princip vad som helst!

Omåttlighet visar sig i att man mer och mer gör något till sitt livs medelpunkt, eller i varje fall till en del av sitt centrum.

Ägnar man all sin tid åt sin idrott, eller varje nyhetskanal i sin TV, eller sina hundar, eller sin privata samling av intressanta böcker och filmer, eller sin motorcykel, eller vad som helst annat, som intresserar, då är man precis lika omåttlig, som den som dricker sig salongsberusad och litet till fem gånger i veckan.

Den omåttligheten syns förstås inte lika bra utåt, som alkoholberusningen för, man raglar ju inte gatan fram av att ha alkoholfria intressen – även om det har hänt att folk, som har drivit in i omåttlig telefonkonsumtion av sociala medier, har gått över kajkanter och in i lyktstolpar, och därmed synliggjort sitt beroende -  men den är precis lika destruktiv för det!

Omåttlighet är nämligen den väg, som för in i avgudadyrkan, som ersätter Herren Jesus med något annat som vårt centrum.

Därför är måttlighet värd att eftersträva, och omåttlighet något att vända om från, inte för att Gud missunnar oss glädje och njutning, utan för att allt gott Gud har gett kan förvrängas och användas mot oss, om vi låter den onde få klorna i det i våra liv!

Det här är så fritt eftr CS Lewis, att jag undrar om han själv ens skulle känna igen det längre….