De här två så kallade kardinaldygderna kan med fördel behandlas på en gång, eftersom de hör så pass nära ihop.
”Rättrådighet” låter en aning gammaldags, det är inte ett ord, som vi använder i dagligt tal längre. Det är dock ett mycket beskrivande uttryck!
När vi talar om ”fair play”, alltså rent spel, då är det rättrådighet vi menar.
Den rättrådige fuskar inte, han ljuger inte, han bedrar inte sin medmänniskor, han håller givna löften – han strävar helt enkelt efter att vara hederlig, och göra det, som är rätt!
I Mika 6:8 talar Herren för övrigt om vad han förväntar sig av oss människor, nämligen att vi gör det som är rätt, vinnlägger oss om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför vår Gud, så där fanns ett tydligt gudomligt imperativ bakom, när gamla tiders kristna placerade in just rättrådigheten som en av de centrala kristna dygderna!
Detta, att rättrådighet är viktigt, är ju i och för sig inte någon exklusivt kristen tanke. Den finns med i det vi kallar naturrätten, alltså den gamla tanken om att det i människan finns nedlagd en kännedom om rättigheter och skyldigheter, som är giltiga för alla tider och folk, och som bör stå över de lagar av mera tillfällig art, som stiftas av folk och länder under historiens gång. Den tanken har omfattats i alla tider, och i alla kulturer!
(Ibland har den visserligen slagit över i den typ av hedersbegrepp, som sedan har lett till handlingar, som knappast kan kallas rättrådiga, men det är sedan en annan sak.)
Nu finns här en viktig sak att lägga märke till, nämligen att det är skillnad på att någon gång då och då göra något, som kan sägas vara rättrådigt, och att faktiskt vara en rättrådig människa!
Man brukar säga, att ingen är så god, att han inte någon gång gör något ont, och ingen heller är så ond, att han inte någon gång gör något gott.
Jesus beskriver oss människor som varelser, som i grunden är onda, men som ändå kan göra en del bra saker, medan den moderna humanismen beskriver saken precis tvärtom, alltså att vi i grunden skulle vara goda, men ändå gör dåliga saker.
Oavsett vem man tror har rätt – och jag håller på Jesus – så är ju ändå sanningen den, odiskutabelt, att vi alla gör både bra och dåliga saker!
Att eftersträva rättrådighet innebär då att man vill vara en i grunden rättrådig person, även om man emellanåt snavar på någon sten på stigen, hellre än att vara en i grunden orättrådig människa, som ändå någon gång emellanåt bär sig hyggligt åt.
I Hebreerbrevets femte kapitel talas om människor, som genom övning har fått sitt sinne skärpt till att skilja mellan gott och ont.
Jag tänker mig att en bra stor bit av den övningen består i att man medvetet går in för att välja rättrådigheten i sitt dagliga liv och handlande!
För att kunna göra det, behöver man ta den fjärde kardinaldygden i bruk, nämligen tapperheten.
När vi talar om tapperhet, kommer ofta krigsassociationerna smygande. Tapperhet och slagfält hör ju ofta samman i både film och litteratur.
Kanske vi kunde använda ordet mod stället?
Mod har två sidor. Dels behöver man mod för att trotsa faror av olika slag, dels behöver man mod för att välja att utsätta sig för obehag eller uthärda smärta.
Om man vill vara rättrådig kommer man snart att märka, att detta många gånger inte lyckas utan att utsätta sig för obehag, smärta, eller rentav fara.
Inte heller kan man vara måttlig, om man inte har modet att avstå från sådana excesser, som kanske ens omgivning tar för helt normala och rentav önskvärda – att skilja sig från mängden genom att visa rättrådighet eller måttlighet kräver alltid en viss moralisk ryggrad, för det medför så ofta något slag av obehag.
Kanske vi kunde fundera litet på vad mod egentligen är för något – åtminstone jag har inte haft så lätt att komma fram till en vettig definition!
Vi börjar från vad mod inte är. Mod är inte detsamma som avsaknad av rädsla.
Det finns människor, som är våghalsiga av naturen, som njuter av kicken i att ta onödiga, rentav huvudlösa risker, att utsätta sig för faror, som en genomsnitts-svensson aldrig skulle gå i närheten av frivilligt. Men att göra farliga saker när man inte är rädd för att göra dem, det är inte mod, det är bara avsaknad av normal självbevarelsedrift, ofta i förening med ett visst beroende av adrenalinkickar.
Och detta är i sin tur en form av omåttlighet! En sådan människa behöver inte heller vara särskilt rättrådig – hon kan förstås vara det, men det hör på intet sätt automatiskt ihop.
Mod. så som det beskrivs i Bibeln, har helt andra förtecken.
De människor, som visar mod i Bibelns berättelser, är ofta uttalat rädda, känner ängslan och ångest inför det, som de vet är det rätta att göra, men väljer att göra det ändå. Mod handlar alltså om att övervinna sin rädsla, för att sedan kunna göra det som är rätt.
Jesus i Getsemane är det främsta exemplet av alla på detta. Han kände ångest och skräck inför lidandet och döden, men han valde att göra det han visste var rätt, det som var Faderns vilja. Detta var mod i ordets sanna betydelse.
Paulus skriver i 1 Kor 2 att han, när han kom till Korint, var svag, rädd och mycket orolig. Ändå valde han att predika evangelium, med allt vad han visste att det innebar av motstånd och förföljelse. Han var både rädd och modig, och det behöver vi se och inse! Det är inte så, att den som är modig inte är rädd, och inte heller är det så att den som är rädd saknar mod!
Alla har vi en portion av båda, och vi får daglig dags lov att använda det ena för att övervinna det andra!
Annars skulle vi ju aldrig komma oss iväg till tandläkaren, för att nu ta ett exempel…
Det finns fler exempel i Skriften på mod som övervinner rädsla , men de två redan nämnda får räcka. Det de visar, det som är den gemensamma nämnaren, är att de hade något mer än bara sin egen mänskliga beslutsamhet. De litade på Gud, lutade sig mot Gud – förtröstade på Gud, som det gamla uttrycket lyder.
Här har vi då det, som en Jesu lärjunge har, det som den här världen inte kan erbjuda: Guds hjälp att vara mer, våga mer, orka mer än jag skulle ha kunnat vara, orka, eller göra i mig själv.
Historien, den profana historien, överflödar av exempel på människor, som har visat prov på ett spektakulärt mod i trängda situationer.
Detta är dock inte vad kardinaldygden tapperhet egentligen handlar om. Vad den innebär, det är modet att fortsätta att gå med Herren.
Fortsätta dag efter dag att välja det som är rätt och sant, i lägen där kanske ingen annan än Gud vet vilka val man gör.
Fortsätta att säga som det är, även om man på kort sikt skulle kunna undvika obehag genom att ljuga.
Fortsätta att stå för det Jesus säger, även om omgivningen betraktar en som en idiot.
Fortsätta att vara hederlig i sina mellanhavanden med andra, även om de flesta i ens omgivning kanske tycks spela efter andra regler.
Att visa tapperhet vid enstaka tillfällen är inte detsamma som att vara en tapper, modig människa, lika lite som en tillfälligt avstående från någon enstaka överdrift är detsamma som att vara en måttlig människa, eller en enstaka rätt handling gör en till en rättrådig människa.
Det är detta, att man fortsätter, i det lilla, i det tysta, håller ut med det i sitt dagliga liv, som ger Gud tillfälle att förändra ens tänkesätt och reaktionsmönster så, att man får sitt sinne skärpt till att vara en måttlig, rättrådig, modig människa, en människa där inte längre synden, som bor i oss, är det, som har kontrollen över ens handlande, även om den alltid då och då lyckas komma igenom med sina förslag och gärningar.
Gud är den, som i oss verkar både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.
Han har inget intresse av att göra oss till fariseiska dygdemönster, det han vill är att vi utan åthävor ska leva och verka på ett sådant sätt, att människorna runt omkring oss ska kunna prisa Gud på den dag, då han söker dem, därför att de har kunnat se något av hurudan Gud är i hans barn här på jorden.
”Han har kungjort för dig, du människa, vad gott är! Vad begär väl Herren av dig annat, än att du gör det, som är rätt, att du älskar barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”
Återigen har jag då omskrivit och utlagt CS Lewis ursprungliga text så mycket, att han knappast skulle känna igen den längre….