Dagens rubrik är tagen från en av Bengt Johanssons bönesånger – han är för övrigt en gudabenådad sångare och textförfattare, och jag går rätt ofta och gnolar på någon av hans sånger. Jag ska småningom komma till varför jag valde den här rubriken för dagens skriveri, men låt mig ta en liten omväg på väg dit!
Vi befinner oss i trädgårdssäsongen, och jag gillar att plantera och så, och se hur det växer, och så småningom ger ätbara resultat.
Tyvärr brukar det alltid också växa en hel del, som jag inte har satt och sått, och om jag ska få någon skörd, då ska ogräset rensas bort med jämna mellanrum, Det är ju så med ogräset, att man behöver inte göra något alls för att det ska växa, tvärtom, det är om man inte gör något, som det växer som allra bäst!
Från detta enkla faktum kan man hämta nyttiga lärdomar för det andliga livet, vilket ju också Jesus gör i sina liknelser.
Vad än Jesu lärjungar må ha haft för problem, sömnlöshet tycks inte ha hört till dem!
De sov på förklaringsberget, och de sov i Getsemane, och att döma av hur svårt de hade att ta till sig det Jesus undervisade, kan de inte ha varit alltför vakna däremellan heller.
De var med andra ord rätt lika oss nutida lärjungar, och annat är väl knappast att vänta, vi är ju människor, vi också, precis som de.
Och sover man andligen, då får ogräset växa fritt! Den som sover rensar inte!
I förra inlägget skrev jag om de fyra olika åkrarna, som Jesus använder som liknelse i Matt 13.
Hur ska vi föreställa oss att de här olika kategorierna människor ligger till vad det gäller den andliga vakenheten – eller sömnen?
Den, som sover, han lever ju, i alla fall. Vi kan alltså tänka, att både stengrundens och törnåkerns människor har ett andligt liv, även om prognosen för fruktbärande och överlevnad inte är så lysande. De hade ju i alla fall tagit emot evangeliet, när de fick höra det, och därmed fått liv!
Den grupp, som beskrivs som vägkantens människor, de sover inte bara, de är fortfarande andligen döda – de har inte alls tagit emot något av evangeliet.
Då kan vi alltså tänka, att om det är problem med andlig tillväxt och fruktbärande hos oss kristna, då är det primärt stengrunden och törnåkern, som vi får gå till för att hitta ledtrådar!
I fallet stengrund är det själva jordmånen, som det är fel på. För litet mylla och för nära till stenbädden där under….
I törnåkern är det i och för sig inget fel på jordmånen, men där växer det såna massor med ogräs, att säden får svårt att klara konkurrensen.
Det finns många förslag om vad stengrunden står för, och det finns väl sanning i dem alla. Själv skulle jag föreslå, att det mest av allt handlar om självupptagenhet.
Den självupptagne uppfattar sig själv som världens centrum, om jag får karikera litet. Man går självklart omkring med den inställning, som någon en gång självironiskt beskrev genom att be att få presentera sina tre bästa vänner: Mig, Själv och Jag. Den, som håller sig med den sortens närmaste vänkrets, har en hel del stengrund i sig.
Den egna lyckan, den egna framgången, de egna prylarna, den egna njutningen, det egna utseendet och anseendet är det som står i centrum för en stengrundsmänniska, och sådant som på något sätt inkräktar på detta ska man akta sig för, eller åtminstone hålla på säkert avstånd!
När människan har det så ställt med sig själv, då behöver hon en saltad dos självkännedom. Jesus säger ju att sanningen ska göra oss fria, och detta är ett heltäckande uttalande. Antingen är Jesus mitt centrum, eller så är jag själv mitt centrum. Det kan inte vara både-och!
Var en människas centrum är, det visar sig i vems vilja man söker och vill förverkliga.
Om en stengrundens människa kommer till tro, då fortsätter hon i princip att säga ”Ske min vilja”, och betraktar Gud som en springpojke, som ska ställa upp med hjälp och lösningar och bönesvar och kraft, så att man kan fortsätta att vandra sin egen väg.
Sanningens ögonblick kommer, när det beteendet avslöjas för vad det är, och människan får välja om hon ska hålla fast vid sin inre stenbädd, eller om hon ska gå in i den inte helt smärtfria processen att bli förvandlad till god jord.
Nå, om detta är vad Herren vill göra, vad kan då hans motståndare i andevärlden tänkas kontra med?
Man får förmoda, att från det hållet erbjuds allt, som kan tänkas cementera en människa i sin självupptagenhet.
Odysseus lär ha låtit sin besättning stoppa vax i öronen för att de inte skulle lockas av sirenernas sång. Själv ville han dock höra sången, men han trodde sig inte om att kunna motstå dess lockelse, han heller, så han lät binda sig vid masten, och klarade sig från faran på det sättet.
För att kunna vidta de rätta åtgärderna behövde han ju först av allt vara medveten om att det här var en visa, som det kunde vara farligt att lyssna till! På samma sätt behöver vi som kristna vara medvetna om att det inte är tillrådligt att lyssna till alla visor, som sjungs för oss – för somliga fungerar som andliga vaggvisor!
Så här kan det låta, t ex, när ondskans andemakter söver Guds folk genom den närmast sjukliga utseendefixering, som man skulle frestas beskriva som en av de nya religionerna:
”Ut i spåret, ut och spring!
Spring i cirkel runtomkring!
Bygg upp din kropp, bli vacker och stark,
käka steroider och annat knark!
Och det är katastrof, om hullet blir löst!
Svält dig, och sätt silikoner i bröst!
Och glöm att du ändå blir gammal och grå
(fast hur du kan det, kan jag inte förstå)
men fortsätt att tro att du gör det du vill!
Fortsätt att sova, sov litet till!”
Inte är det något fel på att hålla sin kropp i skick, tvärtom, den är en del av den utrustning vi har fått att tjäna Herren med här i tiden, men om motivet för tränandet är fixerat på utseende och prestation, istället för att bara handla om att sköta om den kropp, som Gud har gett en att förvalta, då är det inte längre Jesus, som är mitt centrum, då har tränandet och dieterna blivit ett sätt att umgås med de tre ovannämnda vännerna! Utseendefixering är självupptagenhet är stengrund.
Självupptagenhet kan leda till många slags dåliga vägval, att bygga upp sin identitet kring sitt utseende är bara ett axplock ur högen.
Ögonens begärelse och köttets begärelse, och kortsiktig njutning utan tanke på följderna, det är något som alltid har varit lätt att pracka på oss människor, om vi inte har koll på hur lätt det är för oss att glida in i den här halvt omedvetna ”jag är världens centrum”-attityden.
Gud har skapat oss människor till sexuella varelser, och vi kan därmed konstatera att sexualiteten är något gott.
Tyvärr gick det i syndafallet med den, som med allt annat vi människor är: den kom under den fallna naturens inflytande, och började användas på sätt, som Gud aldrig hade tänkt, destruktiva sätt, som slår sönder relationer, och skadar både stora och små människor.
Om det inte vore för självupptagenheten, som gör människan stenig och hård, då skulle varje kristen känna igen den här onda vaggvisan för vad den är:
”Och du, har du sett på grannens fru?
Hon är visst ensam hemma nu!
Mannen är borta, reser och far,
och stackars hon ingen tröstare har…
Ta nu din chans, var inte ett nöt!
Förbjuden frukt är ju alltid söt!
(Ja, i främmande säng, där sover du sött,
och sen, när du vaknar, är mycket förött!”)
Det är inte tillfället, som gör äktenskapsbrottet, det är inte sexdriften, som gör äktenskapsbrottet, det är inte ”min fru förstår mig inte”, som gör äktenskapsbrottet. Det är självupptagenheten, det är ”ske min vilja”-inställningen, det är tanken på mig själv som världens viktigaste varelse, som naturligtvis måste få tillfredsställa alla mina önskningar och begär, oavsett vad sedan kostar andra, det är den tanken och attityden, som leder till brott mot sjätte budet!
Krav på omedelbar behovstillfredsställelse är självupptagenhet är stengrund.
I dagens digisamhälle har det kommit nya strängar på frestarelyran , och nya verser i visan!
Säga vad man vill om den onde, men han kan konsten att följa med sin tid!l
”Online och uppkopplad måste du vara –
en I-phone kan bli den prydliga snara
där livet med Honom kvävs och dör bort –
på Facebook går ju tiden så fort!
Kvar blir till slut knappt ett sömnigt minne
i hjärtat, av vem som förr bodde därinne
husgudar kommer, och husgudar går,
men husgudars sövande verkan består!”
En smartphone är varken ond eller god i sig, den är bara en klump otroligt avancerad elektronik.
Men sätt den i handen på en självupptagen människa, då tar den fram vad i människan är med en rent skrämmande effektivitet. Också en självupptagen människa är nämligen en religiös människa, stengrunden vill också ha gudar!
Men det ska vara sådana gudar, som tillhandahåller det, som man själv vill ha, som man har känslan av att kontrollera och behärska!
Alltså sådana gudar, som låter en fortsätta att vara sitt eget centrum – eller åtminstone leva i illusionen av att vara det.
Man kan dock undra – om man har en pryl i sin ägo, som tar timmar och åter timmar av ens tid och uppmärksamhet varje dag, som man måste ha på nattduksbordet när man sover, som ska vaktas hela tiden i rädsla för att annars missa något ”viktigt”, är det då jag, som äger prylen, eller är det prylen, som äger mig? Och om det är prylen, som äger mig, är då inte detta definitionen på en avgud?
Avgudadyrkan, av alla slag, är självupptagenhet, är stengrund.
Det här är förstås bara ett par axplock, några få exempel på hur det går till, när ondskans andemakter går in för att förstärka och cementera självupptagenhetens stengrund i en människa….
Jag inbjuder härmed eventuella läsare att själva spåna vidare på de här tankarna!
”Jesus, kom var mitt centrum! Kom, tänd din eld inom mig, sträck mina segel i din vind, du som är grunden för mitt liv, Jesus, Jesus.”
problemet är väl att det knappast finns en enda kristen som kan anse sig helt befriad av självupptagenhet. Men frågan är ju vilken nivå av ”själv-oupptagenhet” man måste uppnå för att åtminstone ha kvar sin frälsning. Det får man aldrig veta. Själv vet jag inte vad ett gott samvete är. Ingen kristen kan väl ha ett gott samvete. Har jag gott samvete bara en dag är detta inkörsporten till andlig sömn. Så det gäller att ha dåligt samvete hela tiden, så att man håller sig i skinnet o håller sig vaken. Då vet man åtminstone vad man har att säga då man bekänner sina synder. Annars kan man lätt glömma att man är en syndare.
En gammal förkunnare, som jag lärde mig mycket av, sade en gång så här: ”Det svåra med att försöka undervisa om lärjungaskap är att åhörarna så ofta tror att man talar om frälsningen, alltså att man menar att om ni inte gör så här, då går ni miste om er frälsning!”
Själv har jag också gjort samma erfarenhet, och många gånger om.
Självupptagenhet är något, som hindrar oss från att växa till i vårt lärjungaskap, och således något Herren vill befria oss från.
Är vi medvetna om detta enkla faktum, då förbättras också oddsen för att vi inte ska spjärna mot alltför mycket, när han gör det.
Det var vad jag försökte säga med det här inlägget.
Människan befinner sig alltid på en skala mellan noll och hundra i detta med att vara självupptagen – Jesus, sann människa, var noll självupptagen, alla vi andra är mer eller mindre drabbade av den här sjukan, det har du alldeles rätt i.
Hur ”ouppsjälvtagen” behöver man då vara, för att vara frälst?
Ja, varför sände Fadern oss en Frälsare?
För att vi behövde en, förstås!
Är man så full av sig själv, att man inte anser sig behöva någon frälsning eller någon Frälsare, då är det kört.
Har man så mycket ”ouppsjälvtagenhet”, att man bekänner sig behöva Jesus och hans förlåtelse, då räcker detta för att man ska bli räddad.
Det var inte om det jag ville skriva, utan om hur man går vidare i sitt lärjungaskap efter att man passerat den här första gränsen!
Både vi själva och vår omgivning mår ju bättre om vi får vara med om att mer av vår tid och vår energi blir frigjord från självupptagenhetens bur, så att vi får mer över för vår omgivning!
Helt fria från självupptagenhet lär vi inte bli i det här livet, men ur fruktbärandets synpunkt är det naturligtvis bättre om man befinner sig mitt på skalan, och inte nere på nittifem procent!
Sen har vi det här med dåligt samvete.
Jag räknar upp en del exempel på saker, som indikerar självupptagenhet i det jag skriver här.
Det är då sådant, som man kan behöva tala med Herren om, och ge ifrån sig, om man vill bli mer fri.
Nu har dock själafienden ett svar också på detta, en metod för att få kristna att bli upptagna med sig själva på ett så fromt och religiöst sätt, att man inte ens märker vad det är som händer.
Det går till så, att när vi märker att vi har tendenser att gå på självupptagenhetens egna vägar, och inser att detta inte är bra, inte är vad Gud vill, då luras vi att låta den onde ta hand om fortsättningen!
Vi låter honom ge oss dåligt samvete, istället för att ta emot Guds nåd och förlåtelse, och vara glada över att det finns frälsning för såna som vi.
En människa, som går med dåligt samvete, är nämligen mer upptagen med sin egen uselhet än med Guds godhet, och detta är ju inget annat än en smärtsam, nedbrytande, ångestframkallande version av självupptagenhet.
Det var på grund av att Freud hade stött på så många kristna människor, som fastnat i djävulens snara på det här sättet, som han dömde ut kristendomen som en religiös neuros.
Vad är då samvetet för något?
Den ordagranna översättningen av grekiskans ”syneidesis” är ”samvetande”. alltså en anordning med vars hjälp man kan veta saker tillsammans med någon annan.
Samvetet är alltså inte Guds röst i oss, som många tror.
Det är mer som en andlig radiomottagare, som tar emot signaler på den våglängd det är inställt på.
På djävulens kanal signalerar samvetet skuld och skam och fördömelse, för han är Åklagaren, och hans huvudvapen är anklagelser.
Han är också lögnens fader, och när han får kristna människor att känna sig på det här sättet, då ljuger han.
Gud har förlåtit oss alla våra synder!
Gud rättfärdiggör oss, så vem är det då som anklagar?
Guds barn är tänkta att ha ett gott samvete.
Gud vill att vi ska vara rustade med tro och ett gott samvete! 1 Tim 1:19
Ett sådant får man inte genom att leva felfritt, det får man genom att välja rätt kanal för sitt samvete!
Den helige Ande har en helt annan utsändning är den onde.
På Guds våglängd signalerar den kristnes samvete frid med Gud, det signalerar att Gud är vår Far, det påminner oss om Jesu försonande blod, att vi har en plats beredd åt oss i himlen – och framför allt, det får oss att se på Jesus istället för oss själva!
Det är alltså inte heller så, som man ibland föreställer sig, att ett gott samvete är detsamma som ett tyst samvete.
Et gott samvete är en i allra högsta grad positiv tillgång!
Att försöka bli fri från självupptagenhet på samma gång som man går med ett kroniskt felfungerande samvete, det är en hart när omöjlig uppgift.
Man behöver nämligen det goda samvetets vila för att kunna slappna av, och låta Jesus utföra sitt verk i en, i stället för att kämpa och slita och försöka lyfta sig själv i håret och bli en bättre människa!
”Kom till mig, ni alla, som arbetar och är betungade, så ska jag ge er vila!”