Åkerbruk

Vi befinner oss i tiden mellan Jesu uppståndelse och hans himmelsfärd, den tid, då han upprepade gånger uppenbarade sig för sina lärjungar, och talade med dem om Guds Rike.

Detta var ju inte precis något nytt, han hade ju talat med dem om Guds Rike i tre år!

Men om de var lika oss nutida kristna, då hade väl det mesta gått dem förbi eller missförståtts, så det var säkert på sin plats med en repetitionskurs!

Vi talar ju inte så mycket om Guds Rike, egentligen, och det är en svaghet. Där Jesus och apostlarna predikade evangeliet om Riket, predikar vi evangeliet om den personliga frälsningen, och det är nu inte samma sak.

En avgörande skillnad mellan då och nu kommer fram i Jesu undervisning om Guds Rike i Matt 13. Där är de genomgående temat att det är meningen att det ska bli frukt i lärjungarnas liv, frukt av det Ord, som har såtts ut i dem! Detta att komma till tro beskrivs som en början, som kan få både god och mindre god fortsättning, och det är fortsättningen, som beskrivs som det centrala!

 

”En såningsman gick ut för att så”.  Så börjar en av Jesu mest kända liknelser, den där han beskriver de fyra olika ”jordmånerna”, som han sådde ut sitt budskap i. Där fanns vägkant, stengrund, törnsnår, och till slut också litet bra åkermark. Han förväntade sig ingen vidare skörd på de tre första ställena, och det skulle väl ingen, som har försökt sig det minsta på jordbruk av något slag, ha gjort!

Man kan faktiskt dra litet olika slutsatser av den här berättelsen, som för övrigt finns i Matteusevangeliets trettonde kapitel.

Jesus ger visserligen själv en kortfattad tolkning, men han lämnar också ganska mycket öppet åt oss att fundera vidare på!

De fakta vi har från själva liknelsen,  det är att Jesus sår ut evangeliet utan anseende till personen, att det alltså ska erbjudas åt alla, samt att människor reagerar olika på det glada budskapet. Vi får också veta att det är meningen att evangeliet ska bära frukt i människors liv, och att det är något som gått fel om det inte gör det!

Från förklaringen, som Jesus sedan ger lärjungarna, får vi en litet mer preciserad information om vad det är, som går snett i de människor, som aldrig kommer fram till något fruktbärande stadium.

På basis av detta kan vi sedan dra två helt olika slutsatser!

 

Den ena är att man tänker, eller rent av säger ett ”Så här är det, det är bara att leva med det, vi får hålla ut med att så ut Ordet, och godta det sorgliga faktum att det inte kommer att bära någon frukt i de flestas liv, fast de också till en början tycks ta emot det, och att en stor del av åhörarna är oförmögna att överhuvudtaget ta till sig något alls av det, som sägs.”

Den andra är att man tar det Jesus säger som en information om vad det kan tänkas vara, som behöver röjas bort ur människors liv, för att de inte ska bli halvvägs i sin andliga tillväxt, och därmed inte heller bära någon frukt för Guds Rike! Man kan faktiskt uppfatta Jesu ord som en vink om att inte bara gäller att så ut och fortsätta att så ut evangeliet, oavsett om något börjar växa eller inte,  det kan också behövas markberedning!

En åker som är full med stubbar och stenar, bevuxen med tistlar och törne, och dessutom ordentligt tilltrampad, den behöver en rejäl arbetsinsats innan den kan förväntas ge någon större skörd, det vet vi ju från den fysiska verkligheten!

 

Vad är det då, som redan växer på den plats i oss, där evangeliet skulle landa och börja gro och bära frukt?

En av de absolut värsta enskilda ogräsen är det, som Jesus i Matt 16 kallar ”människotankar”.

Mänskliga föreställningar, mänskliga förutfattade meningar, mänskliga ”självklarheter”, mänskliga filosofier, alla dessa formar sig sammantaget till det som 2 Kor 10 kallar ”tankebyggnader och höga murar, som reser sig upp mot kunskapen om Gud”.

Vi har alla med oss en färdig tolkningsram, ett så kallat paradigm, som består av de tankar och uppfattningar vi redan har accepterat och håller för sanna och riktiga, ofta utan att nånsin på riktigt ha tänkt genom dem, eller på något sätt ifrågasatt dem.

Sedan ser vi all ny information som kommer till oss genom de glasögonen, godtar det som passar in i den färdiga ramen, och förkastar per automatik allt annat, förenklat uttryckt.

Har man då lögner med i sitt paradigm, då kommer detta att leda till att man förkastar sanningen! Och eftersom vi alla har det gemensamt, att vi har lärt oss att tänka i den här världen, vi har gått i skola här, vi har fått lejonparten av all information vi någonsin har tagit till oss just från den här världen, som är i den ondes våld, så kan vi nog räkna med att där har det kommit med både ett och annat, som står i strid med Guds Ord!

 

Törnåkerns människor har en tolkningsram där livets mening tänkes vara att lyckas, lyckas enligt den här världens modell, alltså.

För dem gäller det att få makt, inflytande, pengar, och anseende.

Om då gudsfruktan visar sig inte vara det medel till vinning man hade väntat sig, då tar man ner sitt religiösa engagemang till sparlåga, och satsar på andra, mer vinstgivande verksamheter i stället. Samma sak gäller om man inte ens från början hade väntat sig någon större vinst för det här livet av sin kristendom. Då har man sin tro mest bara som en försäkring inför evigheten, och ägnar sin tid och sina krafter åt sånt, som hör den här världen till så länge man är i den.

Då bär man förstås inte så värst mycket frukt för Guds Rike. Det andliga livet kvävs, och man drabbas av den andliga sömn, som i värsta fall övergår i dvala och leder till andlig död.

Själafienden finns förstås med på ett hörn, delar ut av sina sömnmedel, och säger ”Men sov litet till!”

Han är en sorts såningsman han också, en som har ogräs i säcken, och gärna strör ut av det! Där finns frön till både större och mindre saker, en del så smått, att det är först när man lägger ihop effekten av tusen strån, som det börjar märkas, annat som växer sig så stort, att det räcker med en planta eller två för att kväva en människas andliga liv!

 

Stengrundens människor är mer inställda på att bli lyckliga än på att lyckas i meningen bli framgångsrika häri världen, och när evangeliet inte längre är något som tjänar det syftet, när det här med att lida betryck, eller att ta sitt kors och säga nej till sig själv kommer med i bilden, då förefaller inte längre det glada budskapet att vara så glatt!  Om något inte gör stengrundsmänniskan lycklig genom att ge henne det hon tror att hon behöver för att bli lycklig, då tycker hon inte att det är något att ha.

I det läget kommer då människan att antingen överge sin kristna tro, eller så börjar hon göra om den så att den börjar passa bättre ihop med lyckofilosofin – vilket i princip kommer att vara detsamma som att överge den! Ett på det sättet marknadsanpassat evangelium är inte ett glatt budskap för något annat än den gamla syndanaturen.

 

Vägkanten, det är de som i sitt sinne är så tilltrampade och fullbyggda av den här världens filosofier och tankemönster, att Guds tankar framstår som främmande, obegripliga, och allmänt vansinniga. I den miljön blir det dåligt med grobarheten, även om utsädet är bra!

Detta är då förstås väldigt summariskt uttryckt… det finns andra saker än tankebyggnader som trampar till en människa, som t ex mobbning, förakt och nedvärdering, samt misshandel, psykisk eller fysisk. Den prestationsorientering, som mer eller mindre alla människor lider av, ställer också till mycket elände, både för vägkantens människor, och för  dem, som är lagda mer åt törnehållet och åt stengrunden…

Varje människa kräver sin sorts åkerbruk, sin sorts hjälp att komma sig på väg till att bli  god jord, både före och efter att man så där primärt har kommit till tro på Jesus!

 

Att bara fortsätta att så ut och så ut, fast det syns och märks att inget växer och förändras i den, som hör det som sägs, det leder ingen vart. Det som eventuellt börjar växa, det bara fortsätter att torka, vissna och kvävas, om inte jordmånen förändras!

Det finns många människor som har en ärlig vilja att följa Herren, som önskar att de finge bära mer frukt för Guds Rike, men som hindras av dessa tankebyggnader och tankemönster, sådant som är den ondes svartbyggen på den plats i oss, där Gud vill bygga upp sin uppenbarelse. De främmande tankemönstren måste då brytas ner och rivas, innan det blir plats för Guds kunskap, det utsäde som bär frukt!

Vi behöver förvandlas, få hjälp att förvandlas,  genom sinnets förnyelse, som det står i Rom 12, innan vi verkligen kan förstå vad som är Guds tankar och vilja, och vända om från allt annat! Och inte ens det skulle hjälpa,om inte Gud vore så nådig som han är, och verkade vilja och gärning i soss för att hans goda vilja ska ske.

Det är en sak att se vad som vore det rätta, och bekänna sig till det, och en annan att sedan också faktiskt göra det!

Vi människor kan hjälpas åt, vi kan plantera och vattna och rensa ogräs, men det är ändå till slut bara Gud, som kan ge växten!

 

Den goda jorden, då? Varför skiljer sig de människorna från de tre andra kategorierna?

Jag tror att de helt enkelt har gått igenom den process, som kallas förkrosselse, det som intar en människa, som ser sig själv i Guds ljus, ser hur totalt fördärvad hon är, hur omöjligt det är att hon nånsin skulle kunna få komma in i Guds himmel, och samtidigt får veta, att Jesus har tagit på sig hela denna vidriga smörja, som man ser inom sig, att det finns nåd, att man ändå, trots allt, kan få komma hem! Det är i den processen, som en verklig omvändelse kan ske, där man vänder sig bort från sig själv, samtidigt som man vänder sig till Herren!

I dagens läge tar vi ofta ifrån varandra möjligheten att på detta sätt bli god jord.

Vi nämner nämligen  inte synden vid namn, vi behandlar den inte i klartext så som gamla tiders stora väckelseledare gjorde, och om någon gör det, då blir alla så kränkta, och då blir det ett ramaskri mot den, som vågar säga  t ex att girigheten och egoismen inte är något annat än avgudadyrkan, och att den, som vill bära frukt för Guds Rike, inte kan både tillbe Jesus och dyrka avgudar!

Dagens kristna människa tål i många fall inte höra, att det är något fel med ens sätt att tänka, handla,och leva, nej, allt ska bara godtas och ges tummen  upp! ”Kom inte här och försök dra upp mina ogräs!”

På det sättet blir man inte god jord, för på den vägen kommer ingen omvändelse till stånd.

”Låt förmana er” skriver aposteln., och anger därmed att det är själva vår attityd till dem, som skulle vilja hjälpa oss i markberedningsarbetet i våra liv, som avgör om där ska bli några goda resultat i form av odlingsduglig mylla.

Så, frågan blir till slut då denna: Vill jag låta förmana mig? Vill du låta förmana dig? Eller reagerar jag med ilska och försvarsattityder, om någon kommer och sätter sökarljuset på någon av mina skötesynder?

Svaret på den frågan är avgörande för fortsättningen – om det ska bli någon frukt i våra liv

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>