Halvhjärtad och halvtroende?

Veckans fråga lyder så här:

”Hej, Ingmar! Jag brukar läsa din sida då och då, och har känt mig smått avundsjuk på dig, liksom också på andra människor, som förefaller vara så trygga i sin tro. Själv är jag allt annat än helhjärtad, det går mycket upp och ned i min tro. Visst vill jag vara ett Guds barn, visst vill jag vara en Jesu lärjunge, men det känns som att allt blir så halvfärdigt, och ibland undrar jag om det här som jag har alls är kristendom, är det så här en frälsande tro ska se ut?? En tro, som är så uppblandad med tvivel och funderingar som min, vad ska man säga om den?”

Jesus säger att den som är av ljuset kommer till ljuset, alltså att den, som vill det goda, dras till Honom, som är godheten själv, så detta att du vill vara hans lärjunge, och dras till honom, det visar ju direkt att du hör hemma i ljuset!

Jag har aldrig träffat en enda verkligt hundraprocentigt helhjärtad kristen människa, varken när jag ser mig i spegeln eller annars.

Visst har jag mött en och annan, som förefaller komma rätt nära, men ingen, som har varit fullkomlig!
Jag vet att det talas vitt o brett om att vara ”helhjärtad” och ”helöverlåten”, och ”brinnande”, men sanningen är, att det bara finns en enda verklig helöverlåtelse i världshistorien, och det är Jesu överlåtelse till Faderns vilja, och Jesu överlåtelse till uppdraget att vara vår Herre och Frälsare.
När vi andra börjar granska vår helhjärtenhet, ser vi alltid att den lämnar en hel del i övrigt att önska.

Det ingår i frälsningen, att man får förlåtelse också för detta, att man inte är hel och hundraprocentig i sin överlåtelse!
”Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade inte Kristus behövt lida döden”, skriver Paulus.
Lagen, den säger just att vi ska vara helhjärtade och hundraprocentiga, något annat duger inte inför Gud, och det är därför den inte fungerar som frälsningsväg! Ska vi bli frälsta, då ska det ske av tro på Honom, som som faktiskt uppfyllde lagens krav!

Men då är det lätt hänt att människan tänker, att om det är så, att allt beror av tro, då gäller det väl ändå att vara 100% troende??
Den frågan har många fastnat på, och du tycks vara en av dem.
Det gäller först av allt att minnas, att allt i kristenlivet är en Guds gåva, och att detta att vi kan tro på Jesus,  också är en gåva, inget som vi presterar!
Jesus säger, att det räcker med en tro lika liten som ett senapsfrö, och dom är små!
All den här undervisningen om ”stor tro” som har florerat, har tyvärr åstadkommit en hel del krisande bland de troende.
Gud ger oss tro, så det räcker för både jorden och himlen!

Har han gett sin ende Son för vår frälsning, då är detta bevis så det räcker för att han verkligen också vill  göra allt, som behövs och måste till för att vi ska räddas! I det läget gör då förstås den onde sitt bästa för att få oss att tvivla på att vi tror tillräckligt.
Om jag kunde, skulle jag omedelbart förmedla den tanken till alla Nordens kristna, att det är bra mycket bättre att ha en liten tro på en stor Gud än att ha en stor tro på en liten Gud – för jag har märkt, att ju större tro folk skryter med, desto mindre tenderar deras Gud att bli. Den, som menar sig ha en stor tro, tenderar nämligen i regel att övervärdera vikten av sina egna insatser å det grövsta…

Sen ska man hålla i minnet, att det faktiskt står skrivet, att det är just av hjärtats tro, som vi blir frälsta, inte av intellektets!
Själafienden försöker alltid lura oss att flytta tyngdpunkten till intellektet, för där har han sådana utsökta möjlighet att förvirra oss!
Hjärtats tro kommer han inte åt så lätt, den är Guds gåva till hans pånyttfödda barn, och finns i vår pånyttfödda ande, men om han åtminstone kan få oss att i våra tankar och känslor bekymra oss över vår brist på helöverlåtelse, våra tvivel, och om vår tro månne räcker till, och om vi nu månne har kommit till Gud av rätt motiv, och så vidare, då kan han åtminstone stjäla en stor bit av den frid och glädje, som Herren vill att vi ska få leva i!

Alla vi, som tror på Herren Jesus, har kommit till Gud på samma sätt: det är han, som har dragit oss till sig.
Det är han, som har bestämt sig för oss, inte tvärtom.
Det är han som gett oss tro, så att vi kan tro på honom, inte vi, som lyckats åstadkomma en tro.
Det är han som håller oss i sin hand, inte vi som håller honom i vår.
Att inse och godta detta, det är vad som kallas trons vila!

Sen är man fri att leva trygg i sin tro!