Ibland får jag lov att säga ifrån åt mig själv på skarpen, vad det gäller hur jag känner mig. Det tycks inte spela någon roll hur många gånger jag kommer fram till att känslor är opålitliga, känslor är obeständiga, känslor ger absolut ingen grund, som är stadig nog att bygga något på, förr eller senare kommer jag ändå på mig själv igen med att göra samma misstag ännu än gång – alltså fästa alltför stor uppmärksamhet vid hur jag för tillfället känner mig, låta detta styra hur jag tänker och reagerar – och inte minst hur mycket jag tillåter mig själv att vila i Gud, i tilliten till Honom!
Detta är förstås själafienden väl medveten om. Alltså har han utvecklat konsten att spela på de troendes känslor till fulländning.
Kristna författare och förkunnare har gjort många försök att hjälpa oss andra att se hur det här spelet fungerar, ge oss bättre chans att stå emot den ondes listiga angrepp på det här området, och ett av de absolut bästa försöken finns enligt min mening i C S Lewis lilla bok ”Från helvetets brevskola”.
Underrubriken lyder så här: ”Studiebrev om de bästa metoderna att föra en själ till förtappelse”.
Boken har formen av en serie brev, som skrivs i vägledande syfte av en gammal erfaren överdjävul vid namn Tumskruv, till en ung frestardemon, Malört, som tydligen är ute på sitt första uppdrag uppe på jordytan, och inte ännu har så bra kläm på hur man ska bärga in själar till helvetets lador. Författaren har lyckats använda sin infallsvinkel på ett mästerligt sätt!
Det här är en bok som jag har läst genom ett tjugotal gånger vid det här laget, och som jag har haft stor nytta av vad det gäller att kunna känna igen just de här evinnerliga försöken att spela på mina känslor, som aldrig kommer att ta slut så länge jag lever detta jordeliv!
Jesu lärjungar kommer vid ett tillfälle till Jesus och säger ”Herre. lär oss be!” Sen får de lära sig bönen Fader vår, en bön som börjar med att fästa uppmärksamheten vid honom, som vi ber till. Det här känner vi till.
Det här är något, som Djävulen gör utan att vara ombedd om det ens – fast när han lär oss be, då blir resultatet tämligen katastrofalt för vårt böneliv – och det kanske vi inte alltid känner lika bra till!
Så, hur beskriver ”brevskolan” hur det går till, när den onde ska lära de kristna att be?
Så här skriver Tumskruv till Malört:
”Det finns också ett mer raffinerat sätt att leda din patients uppmärksamhet åt fel håll!
Så snart de vänder sin uppmärksamhet mot Fienden själv är vi besegrade, men det finns utvägar att hindra dem från att göra detta.
Det enklaste sättet är att vända deras uppmärksamhet bort från Honom och mot dem själva, när de börjar be.
Gör så att de ständigt ger akt på sitt eget själstillstånd, och försöker framkalla önskade känslor genom att spänna sin egen vilja!
När det var deras mening att be Honom att lära dem kärlek till sin nästa, så få dem då att i stället börja försöka framkalla människovänliga känslor hos sig själva, och låt dem inte märka att det är just detta de gör!
När det var deras mening att be om mod, låt dem då försöka att verkligen känna sig tappra!
När de ber om syndernas förlåtelse, låt dem då försöka känna sig som om de hade fått sina synder förlåtna!
Lär dem att taxera värdet av varje särskild bön efter dess förmåga att framkalla den eftersträvade känslan, och låt dem aldrig ana i vilken hög grad framgång eller misslyckande i det fallet beror på huruvida de för ögonblicket är sjuka eller friska, utvilade eller trötta!”
Man skulle kunna kalla det ”som om-kristendom”, detta som här beskrivs. Försöken att se ut som om man vore det man tror att en kristen förväntas vara, känna sig som man tror att en kristen borde känna sig…
Jag minns att när jag gick i bibelskola var en av lärarna inne på det här, och det är från honom jag lånar uttrycket ”som om-kristendom”. Den gången var det inte fråga om bönen, utan om den kristna glädjen, han beskrev målande hur lätt hänt det är att den kristne, i vetskap om att den kristne får glädja sig i Herren, börjar gå omkring och försöka se glad ut- ”för en kristen ska ju vara glad”.
Resultatet av detta blir då att man aldrig kommer in i den kristna glädjen – för den är just en glädje i Herren, och Herren ser man ju inte, när man är upptagen med sina egna försök att vara glad – eller åtminstone se glad ut!
”Som om” är ett surrogat. En förfalskning, ett plagiat som sätts i våra händer samtidigt som den äkta varan tas ifrån oss.
”Så snart de vänder sin uppmärksamhet mot Fienden är vi besegrade.” Så skriver han, Tumskruv.
Ja, vill man vinna seger i den andliga striden, då är detta en sanning att hålla fast med båda händerna!
Det är ingen ände på allt det vi kristna luras att ge vår primära tid och uppmärksamhet åt, både när vi ska till att be och annars!
Ibland handlar det om sådant, som man frestas beteckna som rena dumheterna, som nu detta att försöka känna sig på ett visst sätt, precis som om bönesvaret skulle hänga på vilken sinnesstämning jag ber i.
ibland kan det också handla om saker, som kan sägas vara både viktiga och behjärtansvärda, visst – tänk bara på berättelsen om Jesu besök hemma hos Marta och Maria!
Men om det blir så att det bästa får stå tillbaka för det näst bästa? Tänk om det går så att Herrens tjänst blir viktigare än tjänstens Herre?
Våra sympatier ligger ofta hos Marta, men det var ändå Maria, som Jesus säger valde den bästa delen – för hon vände sin uppmärksamhet mot Jesus!
”Så snart de vänder sin uppmärksamhet mot Fienden är vi besegrade.”
Ja, så är det – för tillfället. Det när den kristne fortsätter att ha sin uppmärksamhet vänd till Herren, oavsett vilka distraktioner känslomässiga eller andra, som kommer, som han fortsätter att gå med i Kristi segertåg!
Någon annan seger finns inte än den, som Jesus redan har vunnit…