En fråga, som jag har fått gång efter annan under årens lopp, handlar om liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25. Människor har känt sig oroliga och skrämda av tanken på att de kanske till slut finner sig själva stående utanför en stängd himlaport.
”Alla tio väntade ju på brudgummen, så tydligen var de alla troende människor! Ändå blev halva gänget utestängt. Kan man inte ens som kristen känna sig trygg i sin frälsning?” Så har människor uttryckt det.
”Hur ska man bära sig åt för att ha tillräckligt med lampolja på lager?” Så har frågan också formulerats.
En annan fråga, som också gäller detta huruvida en kristen ändå kan gå förlorad till sist, handlar om medlemskap i hemliga ordnar. Ibland har ju saken framställts så tillspetsat, att man nästan får det intrycket att den, som går med i något slag av hemligt sällskap, därmed också omedelbart går ut ur sin frälsning. ”Är de verkligen räddningslöst förlorade?” frågade en gång en ledsen medbroder.
Liknelsen om jungfrurna, liksom liknelsen om de anförtrodda punden, eller talenterna, tycks beröra oss kristna på ett sätt, som få andra liknelser gör. Detta därför att de så direkt och naket pekar på möjligheten att faktiskt gå förlorad, hamna på utsidan, på ett ställe där m,an gråter och skär tänder.
Berättelsen om jungfrurna är en del av en större helhet, ett tal, som Jesus höll till sina lärjungar strax före den påsk då han dog och uppstod
Därför tror jag inte att det alls är meningen att vi ska börja försöka tolka den här liknelsen fristående från sammanhanget där den berättas. Inte heller är det meningen att vi ska börja dra långtgående slutsatser av varenda liten detalj i en liknelse, en sådan är menad att framhäva en eller några poänger, och det är dem man ska söka!
I Matt 24 har Jesus just hållit sitt stora eskatologiska tal och berättat vad som kommer att hända vid tidens slut. Den undervisningen avslutas med en inträngande uppmaning i v 42-44 att vi ska hålla oss vakna och alltid vänta Herren.
Sedan fortsätter han direkt i samma tal med att berätta liknelserna som följer, för att åhörarna ska riktigt få inpräntat det här med vikten av att vara vakande och vaksam. Observera att här är det lätt att bli lurad av kapitelindelningen! Det fanns varken kapitel eller verser i evangeliet när det skrevs, det är senare tillägg, som gjorts för att det ska vara lättare att hitta i Bibeln. Ibland hugger kapitelindelningen av sammanhang på mitten, och det här är ett av de ställena! Kapitlen 24 och 25 hör ihop!
Det finns alltså tre liknelser här i ett och samma tal, först den om tjänaren i 24:45-51, sedan de två liknelserna om jungfrurna och om de anförtrodda talenterna i början av kap 25, och alla tre har samma poäng: Håll er vakna, var beredda, Jesus kommer då ni inte väntar er att han ska komma, och då gäller det naturligtvis att varje dag leva så som om han skulle komma just i dag!
Om vi sen med den tanken i bakgrunden tittar litet närmare just på berättelsen om de tio jungfrurna, så är det kanske detaljen med reservoljan som är den speciella poängen i den liknelsen.
Har man bara den olja som finns i lampan kommer den att brinna ett tag, sen slocknar den. Lampan är till för att ge ljus, utan den kommer man att vandra i mörker. Så, vad består reservoljan av? Kan man lagra den?
I Matt 5:14-16 säger Jesus att hans lärjungar är världens ljus.
Jungfrurna – de kristna – har alltså inte bara lampor, de är lampor!
Det ljuset, den lampan, ska lysa för människorna genom att de ser våra goda gärningar och prisar vår Fader i himlen.
Detta stämmer bra med berättelsen om domen, som finns i slutet på Matt 25! Där är det ju de, som har levt evangeliet genom att vara barmhärtiga mot sina medmänniskor, som går in i sin Herres glädje!
De som bara hade lyssnat till evangeliet, men inte hade levt det, hamnade på utsidan – de saknade alltså den nödvändiga oljan i sina lampor. Utan reservolja kommer lampan, som sagt, att lysa ett tag och sedan slockna.
Så vad säger då Jesus om orsakerna till att en del kristna bara lyser till en tid, och sedan slocknar?
I Matt 13, liknelsen om såningsmannen, säger Jesus att det finns stengrundsmänniskor – människor som hör Ordet, tar emot det med glädje, men bara ”lyser” till en tid, sen, om det blir svårigheter, avfaller de och slocknar, eller torkar bort, som det står i den liknelsen.
Han berättar också om törnåkerns människor, hur alla denna världs omsorger och frestelser kväver Ordet i dem, så att det blir utan frukt.
Avfall kan ske på många sätt, det behöver inte alltid handla om att man öppet förnekar tron. Man kan också välja att bli en som vänder kappan efter vinden, väljer bort det obekväma i Ordet, anpassar sig efter den här tidens väsende, kort sagt, man kan bli en, som i en del avseenden skäms för Jesus och hans ord. Resultatet av det blir då att också Jesus kommer att skämmas för sådana, när han kommer tillbaka. Mark 8:38
Stengrundsmänniskans problem är alltså brist på uthållighet.
Den bristen har sin rot i tanken att det ska löna sig att vara kristen, att man ska få specialbehandling av Gud när man är hans barn, att man, för att karikera litet, ska kunna vänta sig att få vara ung och frisk och rik och vacker och framgångsrik, när man är frälst.
Den tanken resulterar i besvikelse, när det visar sig att man som troende möter samma prövningar som alla andra människor här i världen, och detta i sin tur gör att man inte har någon uthållighet.
Bilden av reservoljan talar vad jag förstår just om uthållighet, beredskap att ta nya tag, när man har misslyckats och gjort bort sig, att inte kasta in handduken när efterföljelsen börjar kosta något, utan fortsätta att med Herrens hjälp åtminstone i någon utsträckning göra vad Han säger.
En sådan uthållighet får man när man litar på Gud och inte på sig själv, tyr sig till Hans resurser och inte egna, lever av Hans nåd och inte av sin egen förträfflighet.
Den kommer som en gåva från Gud när vi ber om helig Ande, för kristenlivet förverkligas inte genom någon människas kraft, utan genom Guds Ande!
Uthållighetens källa är vila i Jesus och i det Han har gjort och gör, för oss och i oss och genom oss.
”Reservoljan” blir då något som flödar in i ens liv enligt principen om att vår kraft ska vara som vår dag – vi får det vi behöver när vi behöver det, inte som ett lager av olja, som vi sedan disponerar efter behag. Detta är en uthållighet, som Gud själv uppehåller!
Den uthålligheten är det meningen att man ska använda till att vara uthållig i att göra det goda, medan man väntar att Jesus ska komma tillbaka!
Troslivet är inte statiskt, det är dynamiskt. Det går antingen framåt eller bakåt, det stampar inte på stället. Därför uppmanas vi att ”arbeta på vår frälsning”, Fil 2:12, samtidigt som vi blir tröstade med orden om att Gud är den, som i oss verkar både vilja och gärning, för att Hans goda vilja ska ske.
Lever vi i detta , då kan tron leva och växa. Då finns det olja i lampan via kontinuerlig påfyllning. Se Sak 4!
Arbetar vi på en massa annat i stället, sånt som faller in under rubriken ”denna tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse”, då går det bakåt.
Vad detta goda, som Gud verkar vilja och gärning till – eller, som det står i Ef 2, som Gud har förutberett för att vi ska kunna leva i det, ska bestå i bestäms främst av vilken kallelse och uppgift Herren ger var och en, alla ska ju inte göra allt.Barmhärtigheten mot nästan och kärleken till sanningen är dock alltid centrala, vad än denna kallelse består i! Detta gäller då kallelsen att vara ljus i världen.
Den främsta kallelsen är dock alltid att vara uthållig i att av hjärtats fasta föresats hålla sig till Herren! Vi ska ju som bekant älska Gud över allt, och vår nästa som oss själva…
Törnåkersmänniskornas lampor slocknar därför att de lever för sig själva och för att tillfredsställa egna önskningar och begär istället för att leva för Jesus.
Det här handlar också om brist på uthållighet – man börjar ta hem kortsiktiga vinster, i stället för att ha målet långsiktigt ställt på det tillkommande livet!
Vad jag kan förstå står alltså de fem oförståndiga för stengrunden och törnåkern, de människor som har behållit ett yttre sken av gudsfruktan, men i praktiken inte frågar efter Guds vilja för sina liv, utna gör som de själva vill, och som det verkar lättast och mest lönsamt. De fem, som blev utan olja, står för sådana som i praktiken skäms för Jesus och hans Ord, och lever sig själva till behag i stället för att söka och göra Guds vilja.
De fem förståndiga står för dem, som visserligen också slocknar av och sover en stund då och då (de blev ju alla sömniga och somnade!), men ändå håller fast vid evangeliet och inte skäms varken för Jesus eller för det han säger, och som också i någon utsträckning ger för intet av det, som de har fått för intet av nåd och förlåtelse.
Det, som jag nu har skrivit till svar på den här frågan, är inte skrivet för att lägga sten på bördan åt dem som är deppade, slutkörda, utbrända och brutna. Det kommer tider när vi helt enkelt inte orkar engagera oss, när resurserna inte räcker, när ens enda bön är ”Jesus, ta hand om mig, amen”.
Men om du har tid och krafter att ägna åt många andra mindre viktiga saker, medan Guds Rike knappt ens får smulor från ditt bord, eller om du finner det mer riskfritt och lönsamt att omfamna tidsandan än att stå för det, som Jesus säger, då är du ute på farliga vägar. Då vill jag allvarligt råda dig att sätta dig ner och börja fundera på dina prioriteringar!
Ingens livsverk är perfekt, vårt profeterande är ett styckverk och vår kunskap är ett styckverk, som det stod i gamla översättningen, 1 Kor 13. Därför ska vi också ta med det som Herren säger oss genom Paulus i 1 Kor 3:11-15.
Både ett och annat kommer att brinna upp när vi ställs inför Kristi domstol, men den som har byggt på rätt grund, och hållit ut med att bekänna Jesus som Frälsare och Herre, kommer att bli frälst, även om det inte alltid blev så lyckat med lärjungaskap och efterföljelse.
Enligt Matt 25:27 skulle det ju ha räckt för den tjänare, som där förklaras oduglig och blir utkastad, om han hade satt in sin talent i en bank, så att Herren kunnat få igen den med ränta!
Det skulle ha räckt med att öppet visa att man tillhör Jesus genom att inte ta avstånd från sina medkristna, be någon bön för sina medmänniskor, och ge ett handtag då och då åt dem, som har det sämre ställt än man själv, någon gång då och då när det behövdes.
Jag tror nämligen att det är just relationen till andra, som avses med banken här!
Den som behåller sin tro nedgrävd som en privatsak, något,som aldrig tillåts på något sätt påverka ens sätt att handla mot andra, hans talent kommer aldrig ens till banken, den förblir nedgrävd.
(Inom parentes sagt är jag litet rädd för att kanal 7 och kanal 10-kristendomen i sämsta fall kan dra åt det här hållet. Sånt som kan fresta människor att förlägga hela sin trosutövning till TV-soffan, även om de inte är sjuka, gamla, eller annars avsidestagna, måste med nödvändighet innebära vissa risker. Det religiösa utbudet på nätet kan, precis som allt annat, både brukas och missbrukas!)
Jag är illa rädd för att om man inte har någon som helst öppen bekännelse av Jesus, då leder det till slocknad lampa och stängd dörr, liksom också den sortens sten-och törnreligion gör, som inte vill veta av vare sig Ordets auktoritet eller korsets stötesten, till slut kan göra.
Om Jesus säger att vi ska hålla oss vakna inför hans tillkommelse, och vara uthålliga i att hålla oss till honom och hans ord, då är det ett riskabelt företag att komma dragande med ett livspaket, som gått stick i stäv med detta, och ändå mena att dörrarna nog ska öppnas!
Nåd kommer det att finnas på domens dag, därför blir också människor frälsta, fast hela deras livsverk, utom den grundläggande bekännelsen till Kristus, brinner upp, men det kommer också att finnas respekt från Guds sida för de val vi gjort i vårt jordeliv, val som inte längre kan ändras när nådens tid är slut.
De till namnet kristna, som står bland getterna på den yttersta dagen, det är de, som genom hela sitt sätt att leva hade valt att stå tillsammans med getterna redan i sitt jordeliv.
C S Lewis uttrycker det så här: ”Till slut kommer det bara att finnas två slags människor, de, som i jordelivet har sagt till Gud ”Ske Din vilja”, och de, till vilka Gud vid den yttersta domen säger ”Ske din vilja”.
Vad det gäller frågan huruvida människor, som är med i hemliga ordnar, automatiskt är utanför himmelriket, är mitt svar nej.
Om en människa tror på och bekänner sig till Jesus, kommer visserligen all den tid och arbete hon satsat på ordensstyggelsen att brinna upp, men själv blir hon frälst.
Sen är det en annan sak att de hemliga ordnarna med sina ockulta riter och invigningar fungerar som ett snabbväxande törne, som med tiden effektivt kan kväva en människas möjligheter att bära frukt för Guds Rike. Även om man inte automatiskt går till förtappelsen på grund av medlemskap i en orden, kommer det i många fall ändå sannolikt till slut att leda till det resultatet, och därför ska en kristen människa hålla sig långt borta från allt vad hemliga sällskap heter!
”Vi har avsagt oss allt skamligt hemlighetsväsende, och går helt öppet till väga!” 2 Kor 4:2, 1917