Det har sagts att det finns tre stora bristsjukdomar, som kan drabba den kristne och den kristna församlingen, nämligen att man blir ordfattig, blodfattig, och andefattig.
När Guds Ord och Jesu blod inte längre får sin rätta plats och sitt rätta bruk i det kristna livet, då leder detta till ett andligt vakuum, som sedan fylls av mindre behagliga andar och makter.
Det här är något som man i allmänhet har haft en tämligen god förståelse för inom väckelsekristendomen, både i fråga om att det ligger till på det viset, och i fråga om vad det rätta bruket av Guds Ord och Kristi försoningsverk kan tänkas bestå i.
Att man sedan inte alltid har handlat i enlighet med sin förståelse är sedan en annan sak.
När vi kommer till Anden, den helige Ande, visar det sig dock att det många gånger brister redan i den grundläggande förståelsen både av hur avgörande viktig Andens roll är, vad den består i, och hur vi tar emot och samarbetar med Honom.
Förvirringen blir inte mindre av att olika kyrkosamfund har olika syn och olika läror vad det gäller detta.
Den här hösten och vintern ska vi ägna bibelstudiekvällarna i Kuni Betesda åt det här temat, om Gud vill och vi får leva, och försöka förstå vad Bibeln har att säga om saken – och under tiden också försöka i görligaste mån identifiera och riva sådana tankebyggnader, som hindrar oss från att leva det liv, som Skriften kallar att ”vandra i Ande”.
I vanlig ordning kommer jag att publicera mina tankar om det, som vi för tillfället jobbar med där, också här på sidan i takten ett inlägg varannan vecka.
Vi ska vara medvetna från början om att Anden är Gud, och att vi därmed inte ska ens försöka förstå ”allt” om hans person och verk. Där finns mycket som är fördolt för oss, som är för stort för oss, och som vi inte behöver veta varken för vår frälsning eller vårt lärjungaskap.
Vad vi kan och ska göra, det är att läsa, fundera på och försöka tillgodogöra oss det, som Gud har valt att uppenbara för oss om sin Ande, för detta är allt sådant som vi faktiskt behöver!
Under gamla förbundets tid symboliserades den helige Ande av den heliga smörjelseoljan.
De, som hade uppgifter i Guds folk, som förutsadde Andelns kraft och ledning, blev således insatta i sin tjänst genom at bli smorda till den.
Detta gällde då kungen, profeten, och prästen, de blev smorda med olja till sina tjänster.
I 1 Sam 16:13 kan vi läsa om hur David blev smord, till kung och hur Herrens Ande kom över honom i samband med detta.
1 Kung 19:16 / 2 Kung 2:9-15. Elia fick i uppdrag att smörja Elisa till profet, och Elisa blev sedan också fylld av Guds Ande.
2 Mos 40:12-15. Aron och hans söner insattes som präster genom att bli smorda med olja
Den kungliga tjänsten handlar om att utöva auktoritet, ha rätten att befalla och härska.
Detta är något, som Jesus tydligt säger att det är meningen att hans lärjungar ska ha. Luk 10:17-20
Nu är det dock inte fråga om at ha den sorts makt, som kungarna i det gamla Israel hade! Nya förbundets auktoritet är andlig, inte världslig, den riktar sig till andevärlden, inte till sinnevärlden.
Profeten blev smord till att vara den som hade uppgiften och auktoriteten att tala för Gud, förmedla Guds budskap med kraft och överbevisning. I Mika 3:8 ubrister profeten med något som liknar triumf att han har blivit smord med Guds Ande, med kraft och rättsinne, så att han kan profetera för Guds folk, bära fram besked om vad Gud vill.
Detta var också något, som lärjungarna hade efter att de blivit uppfyllda av den helige Ande.
I Apg 2:37 gör Petrus i Andesn kraft exakt det, som Mika sade att han hade blivit satt att göra.
Prästen var den, som gjorde tjänst inför Gud. genom att bära fram offergåvor.
Petrus skriver att just detta är de kristnas uppgift, och Paulus är också inne på samma tanke.
Fil 2:17. Hebr 13:15, 1 Petr 2:5
Man kan tänka, att varje gång en kristen vandrar i de gärningar, som Gud har förutberett åt honom, ledd och stödd av Guds Ande, är detta att bära fram andliga offer åt Gud.
När Jesus döptes vid Jordan, blev han smord med helig Ande till att vara både kung, profet och överstepräst. Han hade auktoritet över ondskans andemakter, han talade ut Guds ord till folket, och han bar tilll slut fram sig själv som offer för våra synder. På den första pingstdagen blev Jesu lärjungar smorda med helig Ande till att som Kristi församling, Kristi kropp här på jorden, fortsätta hans uppdrag, alltså fungera som ett Guds kungliga, profetiska prästerskap här i världen fram till hans återkomst.
Att detta är något, som inte kan förverkligas annat än i den helige Andes kraft framgår tydligt av Jesu egna ord. När man läser missionsbefallningarna – den finns i fyra olika versioner, faktiskt, i Matt 28:18-20, Mark 16:15-18Lukas 24:49, samt Apg 1:8 – framgår det klart i tre av dem, att uppdraget förutsätter övernaturlig kraft, Andens kraft, och i Lukasversionen förbjuder till och med Jesus lärjungarna att göra något innan kraften från ovan har kommit till dem!
Ett symptom på hur främmande vi ofta är för detta är det faktum, att det är just Matteusversionen, som har blivit använd som missionsbefallningen med stort M. Den är den enda av dem, som inte framhåller nödvändigheten av att vara delaktig i Andens kraft för att kunna utföra uppdraget.
Då så är fallet, kan man ju fråga sig varför det har blivit så?
Ja, det ligger förstås i ondskans intresse att den kristna församlingen ska jobba i egen kraft och med mänskliga resurser i så stor utsträckning som möjligt! En andefattig kristen, eller en andefattig församling, har naturligtvis väldigt små möjligheter att utföra sin tjänst på ett fullödigt sätt.
Där finns ingen andlig auktoritet, där finns inget levande profetiskt tilltal från Gud, där finns ingen överbevisning i Ande och kraft, och där bärs det heller inte fram några andliga offer, som behagar Gud – eller åtminstone sker det så i en mycket liten utsträckning.
Ibland, och och med rätt ofta, får jag frågor om varför det händer så litet? Varför sker det så få tecken och under, varför har församlingarna inten dragningskraft, varför har vi inte väckelse, varför….?
Rätt ofta har man ju svaret klart: ”det är för att vi saknar Andens kraft. förstås”! Men fortsättningen är då ofta mindre klar. Ska vi importera stora profeter från utlandet, såna där som har dynamit i nävarna och får folk att trilla omkull till höger och vänster? Ska vi själva åka runt i världen till ställen, där det tycks ”hända något”, och se om vi kan få litet eld och kraft med oss hem i resväskan? Ska vi lägga om mötesordningen, och försöka skapa ”en atmosfär där Anden trivs”? Eller ska vi…?
Alla såna lösningar har ett gemensamt: det handlar om vad vi tror att vi ska kunna göra, för att det ska börja hända något.
Bibelns svar är, som man kunde vänta sig, något annorlunda. Jes 30:15. ”Om ni vänder om och är stilla, ska ni bli frälsta, genom stillhet och förtröstan ska ni bli starka!”
Vägen in i Andens liv tycks alltså börja med att människan vänder om till stillhet inför Gud., och detta är just något som vi får lov att vända om till, för detta är vi inte vända till från början!
Fortsättningen i Jes 30 lyder så här: ”Men ni vill inte …. och därför väntar Gud på att kunna förbarma sig över er”
Som jag förstår saken får vi så lov att inse och acceptera att Andens kraft inte kommer som ett komplement till vår egen. Annars kommer vi aldrig att kunna vandra i Ande.
Gud blandar inte in kraft med vår, vi ska inte tro att vi kan använda Andens vind för att få fart på våra egna väderkvarnar. Anden ges för att Guds vilja ska ske, inte vår.
Vill människan inte spela efter de reglerna, vända om till den stillhet, där de egna önskningarna får vika för Guds, de egna ambitionerna får vika för Guds verk, då hjälper inte alla böner om kraft och all undervisning om Andens gåvor i världen.
Det här med att vandra i Ande, att vara ledd och styrkt av Anden i sitt liv och sitt arbete, inte är fråga om en strömbrytare, som är antingen av eller på.
Igen möter vi den där skalan mellan noll och hundra, som vi har talat om förr i olika sammanhang.
Det finns inga församlingar, som representerar Kristus fullt ut och till hundra procent här i världen, och också i de andefattigaste församlingar kan man ofta hitta någon eller några, som fortfarande har liv i Gud och verkar i hans Andes ledning.
Det vi ska vara inställda på, så tror jag åtminstone, det är att vara på väg åt rätt håll, söka oss närmare den livskälla som Anden är, och finna vårt sätt att dricka ur den.
Jesu ord i Joh 4 till den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn får vara vägledande för oss: ”Den, som dricker av det vatten, som jag ger, han ska aldrig någonsin behöva törsta, för han bär med sig källan, inom sig!”
Herrens tanke är att vi alltid ska kunna dricka ur Andens källa när vi behöver det, vi ska inte behöva gå omkring och törsta efter frid, eller mod, eller kraft, eller kärlek, eller något annat gott, som finns i Andens gåva.
Detta var då några inledande tankar om temat.