Anden, den kristne, och församlingen, del 2

Jag avslutade senast med att säga att vi nästa gång skulle börja se på hur vi dricker ur den livskälla, som den helige Ande är tänkt att vara för Jesu lärjungar.

Med tonvikt på ”börja”, då, förstås!

 

För att få bättre överskådlighet börjar jag med att skissa upp huvuddragen av vad jag kommer att ta upp, så får vi börja gå mer i detalj in på de olika sakerna senare.

Först av allt behöver vi då få klarhet i vad Gud så där övergripande vill åstadkomma med att ge sin Ande till församlingen.

Annars hamnar vi lätt i den situationen att vi inte ser skogen för träden – antingen tappar bort oss i alla de olika aspekterna på Andens verk, eller så fastnar vi så helt på någon av dem, att vi blir blinda för allt annat.

 

Ja, vad ska vi tro att Gud vill?

Här tror jag svaret helt enkelt är att Herren vill att hans vilja ska ske, i församlingen, och i de enskilda kristnas liv!

Vi får Anden för att han ska hjälpa oss att leva ett liv där Guds vilja sker.

Detta är vad som menas med undervisningen i Gal 5, som mynnar ut i uppmaningen i 5:16 att vi ska vandra i Ande.

(Här har Bibel 2000 gjort ett försök till förklarande översättning, som tyvärr har tagit bort den ursprungliga meningen totalt ur texten. ”Låt er ande leda er”.

Grundtexten har uppmaningen ”Pnevmati peripateite”, ”i Anden vandra”, så där finns inget oklart.

Det är Guds Ande, som ska leda oss, inte vår egen!)

 

Vi behöver alltså finna vår väg in i en vandring i Ande för att komma in i ett liv i Guds vilja.

Det livet är det nya förbundets gåva till oss.

I det gamla förbundet var det lagen, som gav besked om Guds vilja, men den kunde inte åstadkomma den levande, spontana och uppbyggande lydnad, som vandringen i Ande ger.

Kombinationen att vara kallad till frihet och att samtidigt leva i lydnad för Gud är helt enkelt inte möjlig utan den helige Ande!

Med den helige Ande blir detta det naturliga sättet att leva – människan blir i Kristus det, som hon är tänkt att vara, och det är verkligen att komma ut i frihet!

 

Nu ska det påpekas, att vi inte talar om frälsningen nu, vi talar om efterföljelsen!

Det finns många pånyttfödda Guds barn, som visserligen är på väg till himlen när de dör, men som här i tiden inte vandrar i Ande – de vandrar med Anden i sig i stället.

I detr förra fallet är man ledd av Anden, frågar efter Guds vilja med sitt liv, och är inställd på att låta honom verka vilja och gärning i en genom sin Ande, så att hans goda vilja sker.

I det senare fallet följer man sina egna tankar och planer, och frågar inte efter Guds specifika vilja med just det egna livet desto mer.

 

Själva grunden för att kunna vandra i Ande ser i stora drag ut så här:

Den kristne är kallad att leva under nåden, inte under lagen. Så länge man till någon del försöker bygga sin identitet som kristen på att man gör de rätta sakerna, blir man inte fri från rädslan för att göra fel, eller skammen över att inte lyckas göra rätt. Då vågar man inte vara ledd av Anden.

Bokstaven dödar, det är Anden som gör levande! 2 Kor 2:4-6

För att kunna se sig vara fri från lagen – den kristne är fri från lagen, men så länge man inte ser detta, kommer man att vara som åsnan, som fortsatte att gå i sin kvarncirkel, fast man tagit bort tjudret – behöver vi den uppenbarelse, som Rom 6 och 7 lägger fram: att vi är döda med Kristus, har dött bort från lagen, för att kunna leva för rättfärdigheten.

Att komma till tro på Guds kärlek till oss är också avgörande viktigt, för det är Guds fullkomliga kärlek, som driver ut rädslan ur oss. 1 Joh 4

 

Hur ska då detta kunna ske?

Jo, genom att den helige Ande uppenbarar det för oss, gör det levande, ger oss tro på att så här är det, faktiskt, på riktigt!

Fram till dess att detta har skett, är alltsammans bara en samling information, saker som vi i och för sig känner till, men som ännu inte landat någon annanstans än i hjärnkontoret

Det är alltså inte någon ny lära vi talar om här, det här är bara det grundläggande evangeliet om vad Gud har gjort för oss och gjort oss till i Kristus: Han har förlåtit oss alla våra synder, gett oss sin rättfärdighet, och gjort oss till Guds barn.

Det är uppenbarelsen, det nya ljuset, som Anden ger över allt detta underbara, över hoppet, arvet, och kraften, som vi har fått, som gör hela skillnaden!

Bönen i Ef 1:15-19 rekommenderas, be den både för dig själv och dina medkristna!

 

Till grunden för att kunna vandra i Ande hör också en insikt om vad den köttsliga naturen, ”synden som bor i oss” är för något, vad den har för målsättningar, och vilka dess metoder för att uppnå dessa målsättningar är.

Jesus säger ju att vi, för att kunna följa honom, – vilket då är detsamma som att vandra i Ande – måste säga nej till oss själva.

I praktiken innebär detta att säga nej till ”vad köttet och sinnet vill”, Ef 2:3, och för att kunna göra det behöver man ju ha något slags koll på vad det handlar om!

 

Det är dock inte enbart köttet, som komplicerar processen, även om det kanske är värst.

Där finns också andra andar med i spelet, då av den svarta sorten, och djävulen och köttet har alltid haft gott samarbete!

I vandringen i Ande ingår alltså följaktligen också det vi brukar kalla andlig krigföring, och som Ef 6 beskriver som den kamp vi har att utkämpa.

Är vi okunniga om vad den onde har i sinnet, kommer många saker att gå på tok, där vi annars kunde ha hållits på vägen.

I nästa del ska jag försöka skissa huvuddragen av vad som händer på den fronten, detaljerna går vi in på senare, som sagt…

 

 

 

Publicerad i Anden och församlingen