För varje ny genomläsning av bibeln får jag nya tankar, nya infallsvinklar – kanske någon skulle säga ”nya uppenbarelser”, men jag är inte alltid så säker på om det bara är min hjärna, som gör nya kopplingar mellan olika saker, som jag har läst och hört någon gång, eller om Herrens Ande också är inblandad. Antagligen är det för det mesta litet av varje. Vi har ju fått löfte om att Anden ska påminna oss om sånt vi behöver minnas!
Den här gången blev det då en kombination av 2 Mos 30:34-38, psalm 2:11, samt en lovsång, som vi sjöng i bibelskolan, där vi gick för länge sedan, och ett stycke ur en av John Whites böcker, som liksom klickade ihop och på plats, och blev ett tilltal till mig – och kanske också till andra än mig, så jag skriver nu några rader om det!
I 2 Mos 30 varnas folket för att göra den slags rökelse, som skulle användas i tempeltjänsten, för att njuta av dess doft. Här har vi då ett tydligt besked om att tillbedjan inte är något njutningsmedel, inte något som ska konsumeras på samma sätt som t ex en rock-konsert, eller en operaföreställning.
Lovsången vi sjöng innehöll textraderna ”låt vår lovsång till dig bli som rökelse, låt vår lovsång till dig bli som pelare till din tron, när vi ser dig i din härlighet, när vi tänker på ditt majestät, när vi sjunger med alla änglar, och tillsammans förkunnar din helighet….”
Inget fel på den texten, absolut inte, och den tjänade som påminnelse om hur stor, härlig och helig Han är, som vi prisade med vår sång, en påminnelse om vår egen litenhet, och att Gud är helig, och att vi ska närma oss Honom med vördnad och respekt!
Detta är ju också vad psalm 2 i Psaltaren understryker: vi ska tjäna Herren med fruktan, och glädja oss med bävan!
Varför behövs då sådana här bibeltexter, vad kan det finnas för risker förenade med att sjunga till Herrens ära?
Ja, tydligen är det så, att den själsliga, känslomässiga njutningen i sången och musiken kan ta över på ett sådant sätt, att det inte längre är den Gud, som vi skulle upphöja, som blir det viktiga! Vi gör rökelse för att njuta av dess doft, så att säga.
När det blir för mycket av den sorts växelverkan mellan artist och publik, som driver stämningen i profana konserter, när volymen skruvas upp till den nivå, där tankeverksamheten upphör, när de psykologiska massmekanismerna tillåts kicka in på ett sådant sätt, att det blir stundens känslorus, som tar all uppmärksamhet, då har det, som var tänkt att vara lovsång till Gud, övergått till att vara något annat, något vi gör för att njuta av det.
Så här bitande uttrycker John White saken i sin bok ”Ett steg närmare”:
Glädje utan vördnad blir andlig pornografi, och den risken finns i vår tid. Vi har skaffat oss våra egna respektlösa sätt att ”glädjas inför Herren”. Vi kanske har ledare som med breda leenden påminner oss om att det är vår plikt att se glada ut. Vi uppmanas att sjunga så taket lyfter sig. Vi kanske gillar både text och melodi i sångerna vi sjunger, så vi sjunger och gör oss glada. Men vi behöver mer än någonsin påminnas om att glädjen måste vara förenad med vördnad!