Illusion och verklighet

Ett av den ondes favoritnöjen – om han nu har sådana – tycks vara  att först inge de troende orealistiska förväntningar, sedan göra dem besvikna, och till slut få dem att rikta sin besvikelse mot Gud. Det här är då förstås ett led i den ständigt pågående andliga striden.

Själva det faktum att varje människa, som börjar följa Jesus, kommer att vara med i den striden, är dock något som vi skulle behöva få litet bättre medvetenhet om. Jag minns att en av lärarna i bibelskolan, där vi gick i tiden, vid ett tillfälle konstaterade, att man som kristen gör klokast i att medvetet vänja sig vid att leva som en krigare, för attacker kan komma när som helst.

Jag tyckte då att han tog till en aning, men livet har lärt mig att han nog minsann hade en poäng! Själafienden har ingen brist på brinnande pilar!

 

Det tycks mig ibland som om vi troende skulle mer eller mindre medvetet förtränga den här sidan av lärjungaskapet!

I Jan Guillous romanserie om tempelriddaren Arn finns följande replikskifte mellan huvudpersonen och den engelske kungen Richard Lejonhjärta, detta efter att Arn med okonventionella metoder besegrat kungens bäste riddare i en tornering:

”Dina konster är lustiga, men de är inte riktigt efter våra regler”, sade kungen misslynt.

”Mina regler är inte från lekfältet,  Sire, de är från slagfältet”, svarade Arn.

De här två orden har blivit kvar i mitt huvud, fast det är ett tag sen jag läste boken. ”Lekfält och slagfält.”

Var föreställer jag, vi, att vi befinner oss egentligen, när vi lever som kristna här i världen? Föreställer vi oss att vi är på en lekplats, ett ställe där man ska kunna förvänta sig att få ha det roligt och trevligt, och inte råka ut för några jobbigheter och eländen?

Eller ser vi oss vara på ett slagfält, ett ställe där man ska röra sig med försiktighet, veta att ta skydd för faran, kunna bita ifrån sig vid behov, och vara beredd att avstå från både det ena och det andra för att klara sig?

Svaret på den frågan finner vi i hur vi reagerar på motgångar, lidanden, problem och jobbigheter.

Petrus skriver så här i 1 Petr 4:12-: ”Var inte förvånade över den eld ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat!”

Tydligen var det redan på den tiden så, att de troende gärna lät sig luras in i lekplatsillusionen. Sen, när det gick på tok på något sätt, då kom det som en kalldusch, upplevdes som oväntat och onaturligt, och gav upphov till besvikelse och klagomål. Det blir så, om man inte har garden uppe, inte räknar med att lidande av något slag alltid är Kristi lärjungars lott här i tiden!

Det här som händer borde inte vara något oväntat, varför är ni förvånade? undrar Petrus.

Han hade hört på, han, när Jesus förklarade för honom och de andra, att de skulle komma att få lida betryck i världen. Han hade också hört på fortsättningen: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod! Jag har övervunnit världen!”

 

Inte är den ovanlig nuförtiden heller, den här illusionen av att befinna sig på ett lekfält. ”Elden”, prövningarna, som Petrus talar om tycks nämligen fortfarande komma som en obehaglig överraskning för de flesta av oss. Besvikelsen, känslan av att det som hänt egentligen inte borde ha fått hända, anklagelserna mot både Gud och människor, det är något varje själasörjare stöter på i sin tjänst.

Men hur ofta vågar vi säga till varandra som den helige Ande säger genom Petrus? ”Var inte förvånad, att sånt här kan hända ett Guds barn är inget oväntat, det hör till spelreglerna, inget annat är utlovat, och börjar vi anklaga Gud för det, då ger vi den andra sidan en rondseger på silverbricka!”

Försöker vi på olika sätt hjälpa varandra att hålla kvar illusionen om att världen borde vara en trevlig, skyddad lekplats, då hjälper vi inte varandra, då stjälper vi varandra! Vi kan nämligen inte förändra landskapet genom att ändra på kartan, vi kan bara lura varandra att gå vilse.

Ett slagfält är den, och ett slagfält förblir den, den här världen vi lever i, ända till den dag då Herren kommer tillbaka. Ser vi tillvaron för vad den är, då mildras besvikelsen när det blir jobbigt, vi vet bättre än att börja anklaga Gud, och vår beredskap att stå fasta och behålla fältet höjs avsevärt!

Till den dag Herren kommer tillbaka, ja! Då är kriget slut, inga fler slagfält för Guds folk!

”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden! Då ska ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet!”

Så skrev han ju också, han Petrus…

 

 

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>