Anden, den kristne och församlingen, del 3

Senast började jag redogöra för vinterns rubriker, alltså vad jag i stora drag har tänkt mig att ta upp på det här temat, om Herren vill och gubben får leva ett tag till. Jag slutade då med att konstatera, att vi också kommer att få lov att säga en del om det inre motstånd, som vi människor har mot Andens verk, alltså det, som vi kallar den köttsliga naturen.

Det är dock inte enbart köttet, som komplicerar processen, även om det kanske är värst.

Där finns också andra andar än den helige Ande med i spelet, då av den svarta sorten, och djävulen och köttet har alltid haft gott samarbete!

I vandringen i Ande ingår alltså följaktligen också det, som vi brukar kalla andlig krigföring, och som Ef 6 beskriver som ”den kamp vi har att utkämpa”.

När man läser Efesierbrevets beskrivning av Guds hela vapenrustning, inser man lätt att detta är något, som både ges och uppehålls genom Andens hjälp, och att vi inte heller kan använda den utan den helige Ande.

 

Nu kanske någon undrar varför vi ska ta upp om sådana här otäcka saker, när det var meningen att vi skulle tala om ljusets och nådens Ande?

Ja, det beror på att vi naturligtvis vill hålla kvar det goda, som Gud ger oss, inte att det ska bli stulet från oss, i värsta fall kanske så snabbt, att vi inte ens hann märka att vi fick något!

Den här sidan av saken behöver belysas också av den anledningen, att vi ibland redan är så blockerade av den onda alliansen mellan syndanatur och onda makter, att vi inte ens är kapabla att ta emot något nytt från Herren.

Då behöver ju sanningen få göra oss fria! Vilket den gör, när vi tar emot den och omvänder oss, annars inte, det ska också sägas…

 

Är vi okunniga om vad den onde har i sinnet, kommer vi att gå miste om mycket, som vi annars kunde ha fått ta emot från Herren, och också kunde ha varit i stånd att försvara!

 

Den helige Ande åstadkommer bland mycket annat också det, som vi brukar kalla förnyelse, andlig förnyelse. Detta är då en gåva, som vi under kyrkohistorien många gånger har fått se hur Gud ger till redan troende människor, som har stagnerat i sitt trosliv.

När en sådan kommer, får vi både som enskilda kristna och som församlingar uppleva något av det som t ex psalm 126 beskriver – en rent euforisk upplevelse av frihet och glädje.

Detta är dock inte Guds enda syfte med att förnya sitt folk, det är inte ens huvudsyftet.

När förnyelsens tre huvudområden börjar synas och växa fram, alltså helgelse i Anden, Andens frukt, och Andens gåvor, och kristna människor börjar leva i en inbördes kärlek och enhet av det slag. som tar sig uttryck i praktisk omsorg om varandra, då läggs grunden för att vittnesbördet om Kristus ska bli trovärdigt inför dem, som ännu står utanför – något som sker först då liv och lära börjar stämma överens!

Och detta. att Kristus blir känd och synlig för världen, det är Guds huvudsyfte!

 

Detta slags skeende är då, naturligtvis, något, som den onde med all makt vill förhindra, förstöra och få bort.

I Nya testamentet kan vi se hur varenda församling, som grundades av apostlarna, omedelbart blev utsatt för ett massivt angrepp, dels i sinnevärlden, men också, och där låg tyngdpunkten, i andevärlden!

Enligt Bibeln är det huvudsakligen följande onda andemakter, som så att säga står och knackar på kyrkdörren, och försöker förhindra att Guds vilja sker i våra liv, och i våra församlingar:

 

Försagdhetens ande, också kallad fruktans ande, modlöshetens, eller träldomens ande. Rom 8:15, 2 Tim 1:7

Den makten gillrar först fällor för de troende för att vi ska bli besvikna och misstrogna, för blir vi det, då börjar vi akta oss för både det ena och det andra, och tar inga onödiga risker längre.

Sedan förstärker andemakten ifråga rädslan och modlösheten, så att människan småningom blir totalt passiverad, åtminstone i andligt hänseende.

Det bibliska exemplet finns i andra Timoteusbrevet, där Timoteus blivit så i kläm i stridigheterna i församlingen, att han blivit sittande, missmodig och ledsen, och tillfälligt ur stånd att använda sin nådegåva längre.

Man kan också se den här speciella modlösheten t ex när människor med god utbildning och kvalificerade jobb. människor som dessutom kanske är förtroendevalda i olika världsliga sammanhang, ibland grips av något som närmar sig panik, om de kommer på förslag att åta sig uppgifter i församlingen…

 

Efter att försagdhetens ande har fått ett gott grepp, spelar förstås ingen roll fast en människa så skulle ha alla de nio andliga nådegåvorna, om hon är så modlös och räddhågad, att hon inte vågar använda någon av dem!

 

Villfarelsens ande. Ef 4:14, 2 Tess 2:11

Denne arbetar ofta genom så kallade vindkast i läran, och åstadkommer ensaksrörelser och obalans i undervisningen. Sedan kan den skapa motsättningar mellan olika grupperingar i kristenheten – och på den vägen skapas då också ingång för försagdhetens ande.

I första Korintierbrevet och i Galaterbrevet beskrivs två motsatta varianter av villfarelse: i Korint var det antinomismen, laglösheten, som kommit in, medan det i Galatien igen var legalismen, lagiskheten, som gjort entre bland de troende.

I båda fallen kom församlingarna bort från Kristus.

Falska profeter, som sprider rena villoläror av den sort, som förvränger och förminskar Jesu person och verk, är också vanliga.

Och där den helige Ande inte längre får leda oss att förhärliga Kristus i varken lära eller liv i församlingarna, där drar han sig undan.

 

Sömnens ande. Jes 29:10, Rom 1:18-32, 11:8

Den här makten är svår att tas med av den orsaken, att den kommer in på Guds direkta tillåtelse, som ett uttryck för Guds vrede. Vi ska akta oss för att bli så snällteologiska, att vi börjar sopa Guds vrede över vissa saker under mattan!

Orsaken till att den här andemakten får frihet att terrorisera kristna människor och grupper är om de troende förkastar Guds uppenbarelse gång på gång, och sätter sin egen vishet och sina egna tankar istället, och vägrar vända om fast hur många gånger de blir varnade.

Det här händelseförloppet antyds i Jes 30 och beskrivs tydligt i Rom 1.

Här slocknar den andliga förnyelsen, eftersom Anden blir bedrövad när Guds folk bär sig på detta sätt. Gud väljer då att vänta på en tid, när folket omvänder sig, så att han på nytt kan välsigna dem, men den omvändelsen uteblir tyvärr ofta, eftersom den andliga förnyelsen ofta omgående ersätts av ett köttets surrogat, som tilltalar sinne och känslor genom att kopiera en del av den äkta andliga förnyelsens yttringar..

 

Trolöshetens ande, också kallad orenhetens ande. Hos 4:12, Sak 13:2

Här är det fråga om avgudadyrkan, rätt och slätt, att man sätter sin förtröstan till något annat än Herren, att man ger lejonparten av sin tid, kraft och uppmärksamhet åt annat än åt Gud.

En mycket utbredd form av avgudadyrkan är att man söker världens vänskap och gillande framom Guds. Detta leder då till Guds ovänskap – en för den onde mycket önskvärd utveckling, som effektivt tar livet av varje förnyelse!

En annan är Mammonsdyrkan.

Den som vill veta hur den helige Ande förhåller sig till människor, som älskar sina pengar mer än Gud, men inte vill låtsas om det, kan lämpligen studera Apostlagärningarnas femte kapitel…

 

De här andemakterna är naturligtvis inte intressanta i sig, det är den onde och hans anhang aldrig, men vi behöver känna till något om deras arbetssätt för att kunna stå dem emot, annars kan det gå som en pastor en gång sade med en suck: ”Det tycks nu bara vara så, att så snart det blir öppet för Guds Ande är det också öppet för alla andra andar!”

Nej. det behöver inte vara så!

 

Sedan ska vi också naturligtvis småningom se på de andliga gåvorna, som vi kan förvänta oss ska finnas i regelbunden funktion hos alla, som vandrar i Ande, en gåva hos en, en annan hos en annan!

Inte bara hos dem, som vandrar i Ande förstås, men det är de, som låter sig ledas av Anden som är mest fria att använda dem, och som har bäst chans att bruka dem utan att missbruka dem!

 

Under resans gång ska vi vara bibliska, och utgå från att det är som Ordet säger i 1 Kor 12: vi har alla fått någon gåva!

Vi är på upptäcktsfärd nu, för att upptäcka vad som redan är givet av Gud åt oss var och en, och en bit i taget bli fria och frimodiga att ta emot det och använda det, det är inte så att vi talar om något, som eventuellt någon enstaka av oss ska kunna tänkas få någon gång i en avlägsen framtid!!

Andens frukt, och den mognadsprocess, som Anden initierar i oss för att vi ska bära den frukten, ska vi inte heller glömma bort!

Helgelse i Anden – eller om man hellre vill kalla det köttets korsfästelse – ska vi också fundera på.

Barnaskapets Ande, som låter oss vila i Gud Faderns kärlek, behöver vi också bli bättre bekanta med!

Samt mera därtill….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad i Anden och församlingen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>