Anden, den kristne, och församlingen del 5

”När den helige Ande kommer över er ska ni få kraft, och bli mina vittnen”

Så säger Jesus till lärjungarna i Apg 1:8

Det kan vara bra att ta sig en funderare över vad det löftet innebär!

Vi tolkar nämligen alltid allt vi hör, ser eller läser, tolkar det utifrån de tankar och uppfattningar vi redan har.

Vi brukar kalla detta vår referensram, eller, om det gäller en större grupp, som ett helt samhälle eller en hel kultur, brukar vi tala om paradigm.

 

Nu har ju Gud tydligt och klart upplyst oss om att våra tankar, uppfattningar och föreställningar inte kan förväntas stämma överens med Guds tankar. Jes 55:8-9

Detta innebär att vi, om vi tolkar Guds ord utifrån våra egna föreställningar, i allmänhet tenderar att hamna snett på något sätt.

Inte helt fel, nödvändigtvis, men tillräckligt snett för att saker och ting ska gå i baklås i troslivet.

Så, hur brukar de kristna tolka Jesu ord om att vi ska få kraft när Anden kommer?

Om man försöker lära av historien här, då förefaller det ofta gå snett på fyra avgörande punkter.

Det finns fyra fallgropar här, fyra tolkningsmissar, som vi får se upp med.

 

Den första av dem uppstår på grund av att vi är influerade av ett samhälle, där det individualistiska tänkandet är starkt.

Den andra kommer ur tanken att om jag har kraft, då innebär det att jag är stark, och att det då gäller att bli stark, om man ska ha någon kraft.

Den tredje missuppfattningen är att vi så lätt föreställer oss att det här att vara ett Kristi vittne, det innebär att på olika sätt kunna verbalisera budskapet.

Den fjärde är att vi tror att det kommer an på oss att få Gud att utgjuta sin Ande över oss, att få Jesus att uppfylla sitt löfte här och nu.

Låt oss syna de här fyra tankarna närmare.

 

Individualisten utgår alltid från sig själv. Han är en självförverkligare, en som ser sin begåvning och sina gåvor, både de naturliga och de andliga, som ett medel att framhäva sig själv, stärka sin egen position på olika sätt.

Därmed kommer han också att uppleva sig själv vara i en ständig konkurrensssituation.

Individualisten ser inte sina medmänniskor som medmänniskor, utan mer som medtävlare – ”motmänniskor”. Gal 5:26

Indikationen på att man är influerad av detta är att man ständigt frestas jämföra sig med andra, med allt vad det innebär av avund, missmod, eller högmod. Jak 3:13-19, Mark 10:35-45

I den situationen blir människan inte ett helhjärtat Kristi vittne, för för behovet av att vara något genom det hon kan och gör får henne att samtidigt också hålla fram sig själv litet grann.

Sådant bedrövar Anden och blockerar hans verk.

Det Anden vill är nämligen att bygga upp Kristi kropp, att bygga samman de troende till en enhet, inte att skapa ett nytt konkurrenssamhälle! 1 Kor 12

Här behöver man inse och underordna sig den enkla sanningen, att gåvorna och kraften visserligen förmedlas genom de enskilda lemmarna, men de är givna till  till gemenskapen, för att Kristi kropp ska byggas upp!

 

 Det här med hur vi ser på kraft, då? Man kan konstatera, att sedan den karismatiska förnyelsens start för mer än femtio år sedan, har det förmedlats massor av undervisning om Guds kraft, men väldigt litet om den svaghet, som kraften skulle fullkomnas i – vilket ju är en aning märkligt, eftersom svagheten är det, som vi skulle bidra med, och således något, som borde vara av vitalt intresse för oss! 2 Kor 12:7-10

Detta beror på att vi har låtit tanken på att styrka är bra och eftersträvansvärt, medan svaghet är något icke önskvärt, eller rent av föraktligt, göra tolkningarna åt oss.

Vi kan här se tillbaka på Jes 30, där vi började i höstas,

Stillhet och förtröstan förefaller för den här världen vara ett svaghetstillstånd, en oförmåga att ta för sig. Att vara stark, och ta för sig, det är det man ska satsa på! Så tänker man i denna världen. Tar Guds folk in den tanken, och börjar agera utifrån den, då kommer Andens välsignelse att låta vänta på sig! (Och vi kommer dessutom att få maktutövande ledare.)

Under den här rubriken kan också nämnas den situation, där den troende upplever sig vara ovärdig att ta emot Andens kraft och gåvor, just på grund av att de inte är den typen som håller sig framme och tar för sig.. Många tänker sig att löftet om att ”ni” ska få kraft riktar sig till dem, som förefaller vara speciellt helgade, överlåtna och helgjutna, inte till ett sådant halvfabrikat som jag.

Man har då gått in i fel slags svaghet, ett mindervärde, som bara stirrar sig blint på egen uselhet istället för att börja berömma sig av Herren!Här föreligger då föreställningen, den människotänkta föreställningen, om att man ska förtjäna det man får, annars blir man utan, som i förening med en förkrympt uppfattning om frälsningen resulterar i religiöst mindervärdeskomplex.

Här kan det hjälpa att tänka, att om jag nu tror att jag har blivit ren opch rättfärdig och himmelen värdig genom Kristi kors och blod, då kan jag väl lika frimodigt tro att jag på samma grund också är värdig att leva Andens liv här på jorden!

 

Att begränsa vad det är att vara ett vittne till att enbart handla om att tala eller sjunga är också ett resultat av att vi har styrts av mänskligt tänkande.

Det beror på att vi, likt världen, ser somliga gåvor och begåvningar som bättre och mer värdefulla än andra, och att vi har kommit till detta genom ett individualistiskt tänkande, där gåvorna ses som något som ger värde och synlighet åt den enskilde innehavaren.Vi kan bara se på det avslöjande faktum, att vi på en del håll har haft för vana att kalla förkunnarna ”vittnen” – precis som om de vore mer vittnen än andra, som vittnar på andra sätt!

Eftersom den helige Ande dels bedrövas av splittring i Kristi kropp, dels vill vittna om Jesus på så många andra sätt än enbart genom det som sägs eller sjungs – framför allt då genom att lärjungarna har inbördes kärlek och enhet – kommer han inte att kunna verka enligt sin vilja inom dessa trånga ramar.

 

Så har vi då tanken på att vi på något sätt ska locka ner Anden från himlen, sen får vi kraft, sen blir det väckelse.

Detta är inte en biblisk tanke. Anden är här, och har så varit sedan den första pingstdagen.

Jesus sade att Anden ska vara hos oss för alltid, när han en gång har kommit! Joh 14:16

Problemet är inte, att Anden inte skulle vara här, vad det är fråga om är dels att vi kristna på så många sätt saboterar hans verk, och genom vårt sätt att tänka och handla drar oss undan från att samarbeta med honom, dels ofta helt enkelt inte känner igen och bejakar hans verk i våra liv och församlingar, på grund av att vi är så ensidigt inställda på att det ska se ut och vara på ett visst sätt….

 

Publicerad i Anden och församlingen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>