Jag kom av förekommen orsak att minnas en deltagare i en alfakurs nu på morgonen.
Alfakursen i fråga hölls någon gång för typ tjugo år sedan, och jag hade fått förtroendet att hålla samtliga föredrag. En av kurskvällarna, någon gång i mitten av kursen, tittade en av deltagarna eftersinnande på mig, och undrade hur det kunde vara möjligt för mig att ”alltid vara på topp?”
Jag svarade, naturligtvis, att det är jag inte, att hon ju bara hade sett mig i ett sammanhang där jag trivs och mår bra, alltså när jag får tala om Jesus!
Jag kom ihåg det här just nu, därför att jag definitivt inte befinner mig på topp. Jag har mina downperioder, jag som alla andra, tider när allt känns trögt, när jag får tvinga mig till att be, ta mig i kragen för att läsa Bibeln, dagar när alla de obesvarbara frågorna ansätter mig, varav den mest efterhängsna låter så här: ”Har jag verkligen tjänat Herren Jesus på heltid de här sista trettiotvå åren, eller har jag varit ute på en trettiotvå år lång religiös egotripp?”
Sådana här dagar kommer man att tänka på Nordmans hit ”Det gör ont, men gå ändå, …”
Jag minns gånger, när jag har varit på väg ut på predikoresa, och mest av allt haft lust att gnola på ”The show must go on” från ”Cabare”.
Det kan kanske förvåna någon av er, men sådana här dagar och tider har jag haft nytta av att ha läst en hel del helt världsliga böcker, såna som många goda kristna antagligen skulle rynka på näsan åt, och undra varför jag slösar tid på att läsa sånt skräp.
Ta t ex Frank Herberts ”Dune”. I första delen av den scifi-sagan skildras en scen, där en av huvudpersonerna ska ha sin dagliga stridsutbildning, och kommer in till tränaren för att träna närstrid med kniv. Hans dystra min får tränaren att undra vad som fattas honom?
”Jag är inte på humör för det här idag”, svarar han.
Tränaren exploderar. ”Inte på humör? Tror du att dina fiender kommer att undra om du är på humör att slåss den dag, då det är allvar? Gör du inte ditt yttersta nu, då ska jag ge dig en skråma, som du sent ska glömma!”
Precis. Inte frågar varken djävulen, världen eller mitt eget kött om jag är på humör för att ta strid mot dem idag, eller om de ska dra sig tillbaka, och låta mig vara ifred till nästa vecka. De anfaller bara ettrigare, om de anar att jag är sårbar!
Det gör ont ibland, men gå ändå, stå fast ändå, håll dej till Herren ändå, slåss ändå!
Det kommer inte att göra mindre ont om man försöker stanna, dra sig undan, eller kompromissa sig fram till någon slags separatfred med fienden.
”Sluta tänka, det är svårt ändå, du får ta en dag i taget”
Just det. En dag i taget! Som din dag, så ska din kraft vara!
Den här dagen har jag fått nåd som ska räcka för den här dan, inte mer. I morgon är Guds nåd och barmhärtighet ny igen, då får jag en ny dagsranson! Den innebär inte nån garanti för att det inte ska göra ont, men den innebär ett löfte om att jag inte ska bli prövad över min förmåga.
”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, säger Jesus. Alla dagar. En dag i taget. I dag behöver jag inte gå morgondagens distans. Det är segt ibland. Men med Guds hjälp kommer jag att orka!