För drygt trettio år sedan, när vi flyttade hit till Maxmo, fick jag förtroendet att börja leda en bibelgrupp som samlades i församlingshemmet. Den bestod till största delen av gamla, gedigna kristna, människor som hade kommit till tro under de gamla väckelsetiderna strax efter kriget.
De brukade ofta framhålla vikten av att verkligen ”leva för Gud”, att leva ett liv till Guds ära och behag, och jag kom att börja fundera på det här uttrycket, när jag under årens lopp samlade på mig mer och mer erfarenhet av att samtala med mina medkristna om andliga ting, och om vad det är att leva som kristen. Vi försöker ju förverkliga lärjungaskapet på fler än ett sätt, vi människor…
Ett av sätten är att försöka, som de gamla i bibelgruppen sade, börja leva för Herren, men göra det på ett sätt, som inte producerar önskar resultat, alltså en människa som följer och tjänar Jesus i frihet och utan rädsla.
Det blir fel, om man hamnar in på en slags självutplåningens och underkastelsens väg, där man inte alls är säker på om Gud egentligen vill något bra med ens liv, där man drivs mer av rädsla än av kärlek, där man har en föreställning om att Gud inte vill att man själv ska vilja något, och till råga på allt har en känsla av att det här med att vara kristen innebär att man ska vara allas dörrmatta.
Nu kan jag tänka mig att en och annan reagerar, och tycker att detta ju inte kan stämma. Vi har ju av gammalt lagt en väldigt positiv klang i uttrycket ”att leva för Gud”. Och det gör i och för sig Bibeln också – vi uppmanas ju att inte leva för oss själva, utan för Honom som har utgett sig för oss!
Dock är det inte att leva för Gud genom att utplåna sig själv, se sig som enbart dålig, föraktlig och allmänt mindervärdig, som leder in i ett liv värt att leva. Gör man det lever man egentligen inte alls det nya livet i Kristus!
En fel förståelse av detta att ”leva för Gud” har tyvärr för många blivit en väg som lett in i missmod och försagdhet.
Ett tag var det populärt att gå omkring med WWJD-armband – What Would Jesus Do, vad skulle Jesus göra.
I den versionen av efterföljelse gick man alltså in för att börja leva upp till Jesus, genom att försöka tänka ut vad Jesus skulle ha gjort i varje uppkommande situation, och sen själv göra likadant.
Detta leder då i allmänhet till att man börjar gå in för att vara en bra, stark, hängiven, brinnande, kunnig, begåvad, och högpresterande kristen. De, som går in på den här vägen, börjar ofta fokusera på kraften och glömma den svaghet som kraften fullkomnas i.
Det här kan beskrivas som att följa Jesus före korset, vilket ju var vad de första lärjungarna gjorde under de tre åren de följde Jesus före korset och uppståndelsen, den tid när de käbblade om vem av dem som var störst, och hade stora personliga ambitioner inför det kommande Messiasriket.
När man bygger sitt lärjungaskap på att försöka leva upp till något – det må sedan vara höga ideal, någon moderniserad version av de äldstes stadgar, eller ett självuttänkt försök att kopiera Jesus själv - då fortsätter man i princip att leva enligt samma mönster som man gjorde i sitt världsliga liv, det liv där man fick sin identitet bestämd av vad man kunde och gjorde.
Antingen inser man då småningom att man aldrig kan lyckas med att vara en perfekt kristen i enlighet med leva upp till-tanken, och blir missmodig, eller, vilket är värre, så inbillar man sig att man lyckas, och blir högmodig på kuppen.
Inget av de två alternativen leder in i det liv vi är skapade för.
I ingetdera fallet blir man nämligen frimodig på så sätt att man berömmer sig av Herren och inget annat…
Jag köpte vid ett tillfälle några böcker, som gör ett försök att beskriva frälsningshistorien sedd från änglaperspektiv, ”The Chronicles of the Door”. I en av dem finns ett samtal mellan Mose och Josua strax före Mose död, där Josua frågar Mose vad som är det viktigaste han har lärt sig om Gud och Guds vägar under sitt långa liv.
Mose svarar ”i”.
Den tredje sättet att leva som en Jesu lärjunge är att börja leva i Kristus.
Det här är det liv där man väljer att leva i den svaghet, som kraften kan landa i, i stället för att försöka gå direkt på kraften.
I det livet kan man kan börja upprättas till att vara den människa Gud har skapat en till, en människa som får sin plats i tillvaron och sin identitet genom att vara älskad. Det här är det liv där man inte behöver försöka bli av med sin fördömelse varken genom att utplånas eller genom att samla på sig en hög identitetsskapande prestationer, det liv där man istället bara rätt och slätt vet sig vara förlåten och lever i den förlåtelsen!
Den som lever i Jesus har råd att också leva i kontakt med sig själv – vilket gör att man hålls ödmjuk i insikten om att man ständigt lever endast av nåd. Då blir man också frimodig på ett rätt sätt!
Den som inte vare sig har något att skämmas för, eller något att skryta över, han är fri!
Vi har alltså tre sätt att välja mellan hur vi förhåller oss till Kristus – ”för”, ”upp till”, eller ”i”.
Det är ”i”, som är det överlägset mest använda i Nya Testamentet, för det är det enda sättet att verkligen relatera till Honom!
Han är vinträdet och grenarna. Vi är i Honom.
Vi är lemmarna i Hans kropp. Vi är i Honom
Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus – när fördömelsen, bristen, otillräckligheten, självanklagelserna smyger sig på oss, då beror det ofta på att vi låtit lura oss att ta in element av att leva ”för” eller ”upp till”, och inte varit nöjda med att bara vara ”I”…