2-5
Sjung på den dagen om den underbara vingården: Jag, HERREN, sköter om den, ständigt vattnar jag den. Både dag och natt vaktar jag den, så att ingen ska skada den!
Jag hyser ingen vrede. Hade jag törne och tistel att strida mot, skulle jag gå lös på dem, och bränna upp alltsammans, såvida man inte sökte skydd hos mig för att sluta fred med mig.
Ja, fred må man sluta med mig!
I Jesaja 5 fanns också en sång om Herrens vingård, men där var tonen en helt annan. Där skulle vingården förkastas och förstöras, eftersom den inte bar den frukt, som den var bestämd att ge.
Här beskrivs samma vingård, Guds folk, efter att straffdomen gått över den, och återupprättelsens tid har kommit.
Ibland frestas man att förtvivla, när man ser hur den kristna kyrkan i väst hela tiden förfaller alltmer, hur Herrens vingård förvildas, och frukten blir alltmer rutten. Texter som denna ger hopp: visserligen måste en dom gå över detta elände, men möjligheten till ny start och upprättelse finns där! Om inte förr, så när Jesus kommer tillbaka…
Här säger nu Gud, att han visserligen också i fortsättningen kommer att rensa bort allt ogräs ur sin vingård, men om man vill omvända sig till honom, ”sluta fred med honom”, då behöver man inte bli utrensad och uppbränd!
6
I kommande dagar ska Jakob slå rot, Israel grönska och blomstra. De ska fylla hela världen med frukt.
Här vet jag då inte om man ska ta detta löfte bokstavligt, att Israels land i framtiden kommer att bli en otroligt produktiv jordbruksnation, som kan exportera livsmedel till hela världen, eller om det ska tas bildligt, att detta handlar om det, som aposteln beskriver i Rom 11:11-15, att Israels slutliga omvändelse till sin Messias, Jesus, kommer att bli till liv och välsignelse för hela jorden.
Det kan ju förstås vara både och!
Uttrycket ”slå rot” talar i vart fall om att Jakobs ättlingar då ska få bo kvar i sitt land för alltid!
7-8
Har han slagit Israel, så som han slog dem, som slog hans folk? Eller dräpte han Israel, så som deras dråpare blev dräpta?
Nej, väl tillrättavisade han folket, när han förkastade och försköt det, väl ryckte han bort det med sin hårda vind på östanstormens dag, men därför blir också Jakobs missgärning försonad!
Vi brukar ofta ligga ganska lågt vad det gäller att undervisa om Guds tuktan, alltså den del av Guds uppfostran av sina barn, som inbegriper straff för felaktigt beteende.
Vi vill hellre ha en trevlig Gud än en helig….
Bibeln är dock mycket tydlig på den här punkten, både i GT och i NT: Gud är ingen anhängare av idén om fri uppfostran! (Vilket ju är detsamma som frihet från uppfostran, om man säger som det är) Man kan bara se på texter som Luk 19:41-44, där Jesus profeterar om Jerusalems kommande ödeläggelse, eller Hebr 12:4-11, där vi blir upplysta om att vi kan förvänta oss att bli tuktade av Herren, när behov föreligger, för att nu ta ett par axplock, för att inse den saken!
Här i Jes 27 beskrivs ”östanstormen” alltså de folk som kom först från nordost, och sedan från öster, angrep och erövrade landet, och till slut förstörde både Jerusalem och templet, som en Guds tillrättavisning av sitt avfälliga folk!
Saken beskrivs ännu tydligare i Jes 42:20-25.
”Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel åt plundrare? Har inte Herren gjort det, han, som vi har syndat mot? Ty de ville inte vandra på hans vägar, och inte höra på hans undervisning.” 42:24
Ändå är tonen här tröstande: Gud hade visserligen tuktat folket, men han hade inte gjort slut på det, så som de angripande folken hade blivit utplånade! Assyrien är borta, Babylon har fallit, men Guds folk finns kvar, trots allt, som har hänt!
Det är som det står i Runebergs dikt om den ödmjuke och gudfruktige bonden Paavo: ”Herren tuktar blott, han ej förskjuter”!
13
Och det ska ske på den dagen att man ska blåsa i ett stort horn, och de, som har varit försvunna i Assyriens land och fördrivna till Egyptens land, skall då komma och tillbe HERREN på det heliga berget i Jerusalem.
Repetition är kunskapens moder, brukar vi säga, och Gud är inte rädd för att upprepa sig! Budskapet om Israels slutliga återsamlande i den yttersta tiden återkommer på så många ställen i Bibeln, att jag höll på att säga att man inte kan räkna dem alla. Sanningen är väl nog ändå den, att man nog skulle kunna räkna dem alla, och antagligen har det också blivit gjort många gånger, det är bara jag, som inte har kommit mig för än.
Kanske ett projekt att ta itu med nästa gång jag läser genom Bibeln?
Men många är det, hundratals!
Se f ö kommentarerna till Jes 11 och Jes 18.