3-4
Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han.
Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN, HERREN är en evig klippa!
”Den, som är fast i sitt sinne”. Vad menas?
Det här med att vara fast och stå fast är en återkommande uppmaning i Skriften, här förknippad med frid, och i 2 Mos 14:13 med frälsning/räddning.
Amplified Bible, som så långt det är möjligt försöker återge alla nyanser i den ursprungliga texten, översätter så här:
”You will guard him, and keep him in perfect and constant peace, whose mind (both its inclination and its character) is stayed on You, because he commits himself to You, leans on You, and hopes confidently in You”.
Här har vi då en beskrivning av vad det är att hålla sig till Herren: att överlåta sig åt Gud, att stöda sig på honom, och att sätta sitt hopp till honom med fullt förtroende. Detta är då bara möjligt om man, som det står i Apg 11:23, håller sig till Herren av hela sitt hjärta, inte bara halvhjärtat!
Detta är förstås själafienden medveten om, så han gör allt för att få de troende att bli halvhjärtade i sitt gudsförhållande – börja dela lojalitet och uppmärksamhet mellan Jesus och något eller någon annan!
Om det lyckas, då har han stulit vår frid, och det är en stor förlust för oss!
En annan metod, som används för att ta friden från de troende, är att så ut tvivel i oss, tvivel på Guds ord, tvivel på Guds löften, tvivel på Guds godhet, och så vidare.
Det är faktiskt rätt enkelt att få det angreppet att fungera – så snart tyngdpunkten i förkunnelsen i församlingarna börjar ligga på något annat än Kristus, och honom som korsfäst, kommer grunden för vår tro att börja gå från att vara objektiv och oföränderlig till att vara subjektiv, alltså beroende av hur jag mår och hur det går för mig, och vad jag ser omkring mig, och vad jag upplever.
Detta leder då alltid, förr eller senare, till antingen självbelåtenhetens högmod eller missmodets tvivel, vilka ju båda är uttryck för självupptagenhet.
Och man kan inte vara både självupptagen och förtrösta på Herren av hela sitt hjärta på en och samma gång!
”Förtrösta på Herren till evig tid” talar om att förlägga sitt hopp till framtiden, den framtid som Gud har utlovat åt dem, som tar emot hans frälsning, den, som de kapitel i Jesaja vi nu behandlar talar om!
10
När den ogudaktige får nåd, lär han sig inte rättfärdighet.-
I det land, där rätt skulle råda, handlar han orätt, han ser inte HERRENS höghet.
Jaha, hur ska man förstå det här? Handlar inte evangelium om att just de ogudaktiga ska få nåd?
Nja, det kan man faktiskt ifrågasätta!
Evangeliet handlar om att syndare kan få nåd, visst, men förutsättningen är ju, så som vi brukar säga i samband med syndabekännelsen i kyrkan, att man vill omvända sig, och i tro fly till Guds ofattbara barmhärtighet och till Frälsaren Jesus Kristus!”
Den, som gör det, är ju visserligen nog en syndare, men han är inte ogudaktig! Han bekänner ju sin synd, och vänder sig till Gud för att få nåd!
”Omvänd er, och tro evangelium!” Så lyder Jesu uppmaning!
Om man då, i strid med vad Bibeln lär, i stället börjar predika en lära som går ut på att man kan få nåd utan att behöva omvända sig, då kommer ju folk att tro att det bara är att fortsätta som förr, Gud förlåter nog vartefter! På den vägen lär man sig definitivt inte att leva ett rättfärdigt liv!
19-21
Dina döda ska bli levande, mina dödas kroppar ska uppstå.
Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden ska ge igen de avsomnade!
Här har vi då ett av de tydligare löftena i Gamla Testamentet om att de döda, som tillhör Herren, en dag ska uppstå till liv.
Här brukar dock vers 14 ge huvudbry åt bibelläsare. Där står ju att de döda inte får liv igen! Hur hänger det här ihop?
Om man läser verserna 13 och 14 i sin helhet, löser sig dock problemet ganska enkelt.
I v 13 säger profeten att andra herrar än Gud har härskat över Israel. Där åsyftas då de främmande folkens härskare, som hade erövrat och förtryckt Israel. Nu är dock dessa tyranner döda och borta, och de kommer inte att få liv igen för att göra någon mer skada! ”Du har gripit in och förgjort dem, du har fullständigt utplånat minnet av dem!”
20-21
Kom, mitt folk, och gå in i era kamrar, stäng igen dörrarna efter dig.
Göm dig ett litet ögonblick, tills vreden har gått förbi!
Ty se, HERREN kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden ska blottlägga sina blodskulder, och inte längre dölja sina dräpta.
Här anknyter profeten till det som hände, när Guds vrede drabbade Egypten, när farao vägrade släppa folket. Då skulle Israel gå in i sina kamrar, hålla sig inomhus, och stryka blodet från påskalammet på sina dörrposter, för att dödsängeln skulle veta att hålla sig borta från dem.
Här har vi alltså ett löfte om att när Guds vrede vid tidens slut drabbar den gudlösa världen, kommer det på samma sätt att finnas beskydd för Guds barn!
Något som också texter som Hes 9:4-5 och Luk 21:17-19 vittnar om….