Ett bibelställe, som ofta lyfts fram, när det är fråga om bönearbete och förbönstjänst, är Hes 22:30, där Herren säger att han har sökt bland folket efter någon, som skulle kunna ”bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet”.
Men, säger Herren, han fann ingen!
Alltså drar vi då den slutsatsen, att det fanns tydligen ingen som bad till Gud då, bad för folket och landet, och nu ska vi inte göra samma misstag, nu gäller det att be!
Vilket är en något förhastad slutsats.
Fanns det faktiskt ingen, som kom inför Guds ansikte i det dåtida Israel?
Var det verkligen så, att ingen bar fram några böner och förböner? Eller?
Låt oss se på Jes 1:15 Här beskrivs en situation, där folket nog kom inför Gud, och bad mycket, men deras böner nådde inte fram. Gud säger rent ut, att han inte vill lyssna!
Det blev ingen mur byggd, inget försvar för folket av den böneinsatsen!
Läser man hela textavsnittet, Jes 1:12-20, får man också veta varför.
Folket levde i ett konstant uppror mot Gud, struntade i att handla så som Gud hade befallt, och kom inför Gud utan en tanke på att omvända sig från sina synder.
Det räcker alltså inte att bara be, bönearbetet behöver också grundläggas på rätt sätt!
Det är det, som vi ska fundera på och läsa bibeln om idag: hur man grundlägger ett bönearbete, eller en förbönstjänst, om man hellre vill kalla det så.
Ser man på det här ur den ondes synvinkel, då är det nästan lika bra för honom, om Guds folk ber utan att ha lagt rätt grund, som om vi inte skulle bry oss om att be överhuvudtaget. Tänk, så roligt för honom att se på hur vi tror att vi gör en jättebra insats i Guds Rike, medan Gud suckar och undrar varför vi inte bara spikar igen kyrkdörrarna och slutar komma förgäves in för hans ansikte? Mal 1:10
Det här med dåligt grundlagd bön är den svaga punkten i all bönetjänst, den som den onde försöker utnyttja till det yttersta, om han nu inte kan hindra oss från att be överhuvudtaget. Och, vilket väl får sägas vara aningen märkligt, det här är något vi alltför ofta låter bli att undervisa om i församlingarna, när det är fråga om bönedagar och bönenätter, och bönemöten, och allt annat som börjar med ”böne”. Vem kan tänkas vilja ha det på det sättet?
Vad är det då vi talar om här? Om vi går vidare från den slags orättfärdighet, som beskrivs i Jes 1, vad kan det finnas för andra saker, sådant som vi kanske inte sådär omedelbart identifierar som synd och upproriskhet, men som ändå fungerar som sådan, och därmed blockerar våra böner?
I Ps 66:18 säger psalmisten så här”Om jag hade förehaft något ont i mitt hjärta, skulle Herren inte ha hört mig” King James översätter så här: ”If I regard iniquity in my heart…”
Herren ser till hjärtat. Det räcker med att man tänker på och stilla godtar orättfärdighet hos sig själv, för att hindret ska finnas där!
Det kan alltså finnas sådant, som man behöver bli renad från i Jesu blod, sådant som man behöver vara villig att kasta ut ur sitt hjärta, om man vill få leva i det som Jak 5:16 talar om, ”mycket förmår en rättfärdig mans bön”!!
Vi börjar i Matt 5:23-24 ”Om din broder har något emot dig, gå först och försona dig med din broder, och kom sedan med din offergåva till altaret”.
Man kom med sitt offer till altaret för att möta Gud.
Altaret var mötesplatsen, där bars offren fram, som pekade fram mot Kristi fullkomliga offer, som skulle öppna vägen för oss in i Guds närhet.
Nu säger Jesus, att det inte duger att komma för att möta Gud, om man har behandlat sina medmänniskor illa, och struntat i att reda upp det efteråt!
Att syssla med bönearbete och förbönstjänst, det är att komma inför Gud. Tror vi att Herren Jesus vill lyssna på böner, som bärs fram av någon, som har handlat illa mot någon av hans minsta bröder, och sedan är för stolt för att reda upp saken?
Ef 4:26 Här beskrivs då den motsatta situationen: då det är du, som har något mot din broder.
”Låt inte solen gå ner över din vrede, ge inte Djävulen något tillfälle!”
Man kan väl kort och gott säga, att den, som vägrar att förlåta sina fiender, han väljer samtidigt att leva i uppror mot vad Gud har befallt. På det sättet lägger man ingen grund för en fungerande bönetjänst! I stället ger man den onde tillfälle att torpedera den.
Här får man tillämpa Rom 12:17-21, och göra det per omgående, när man hamnar i konfliktsituationer, annars blir man besegrad av det onda!
Sen har vi anvisningarna, som Jesus ger i Matt 6:5-8
Den lön, som man får ut när man bryter mot dem, det är att andra tycker att man är en andlig och fin kristen människa. Någon lön i form att kunna göra sin röst hörd i himlen lär man däremot inte få!
Vi har en svaghet här, vi människor, för vi vill ju så gärna bli omtyckta och godkända, och litet grann upphöjda av vår omgivning.
Så vi frestas att breda på på med yviga formuleringar i våra böner i bönemötet, och kanske flika in nån liten predikan för de andra också, elegant inpassad i bönen, och så vidare.
Nu säger Jesus dock så här :”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära, som kommer från honom som ensam är Gud?” Joh 5:44
Att söka ”ära” av de andra, det är vad vi med modernt språk kallar att söka bekräftelse
Om vi inte ens kan tro helhjärtat, när vi sysslar med sådant, hur skulle vi då kunna be någon trons bön?
1 Petr 3:7 ger ännu ett praktiskt exempel på förhindrade böner: när äkta män behandlar sina hustrur respektlöst och illa, blir deras böner förhindrade.
Detta är då en detalj i ett större problemkomplex: allt slags maktmissbruk bryter Guds ordning av auktoritet och underordnade, och när man bryter sin ur den, då befinner man sig i uppror mot Gud – och då finns det ingen grund för bönearbetet längre.
Ingen mur blir byggd till försvar för folket, om byggarna är upproriska mot Herren!
Sen har vi också den grundläggande frågan om vad bön är bra för?
Varför vill Gud att vi ska be?
Ska vi försöka övertala Gud att göra som vi vill, eller ska vi gå på ”ske Din vilja”-linjen?
Det behöver varje bedjare göra klart för sig själv typ en gång om dagen!
Annars kommer vi att slösa bort vår tid på att försöka övertala Gud att göra som vi vill, eller på att försöka berätta för Gud vad han borde göra, eller på att be honom välsigna planer, som vi har gjort upp utan att hans Ande fick vara med….
Jesus ger ett fantastiskt löfte om vad överenskommen bön kan åstadkomma i Matt 18:19, ett löfte som modereras av både det som sägs i 1 Joh 5:14-15 om att be i enlighet med Guds vilja, och av det kvalitetskrav som ställs på själva överenskommelsen! Ordet, som används i grundtexten, är ”symfoneo”, det ord, som vi har vårt ”symfoni” från – alltså ett tillstånd, där allt harmonierar.
Denna slags goda överenskommelse är bara möjlig om bedjarna är villiga att lägga ner alla sin egna viljor och idéer, och i stället gå in för att söka Guds vilja, be om Guds hjälp att det vi ber om ska vara viktigt för alla deltagare, och be böner som är baserade på Guds Ord….alltså, den är möjlig bara med den helige Andes hjälp.
Det finns för övrigt ett ställe till, där det här ordet används, nämligen Apg 5:9. Här är det fråga om Ananias och Safira, och deras onda överenskommelse att försöka lura apostlarna och i förlängningen också den helige Ande. Här har vi då en helhjärtad överlåtelse till det onda, som ledde till Guds omedelbara vrede och straff.
Det är alltså inte rekommendabelt att först komma överens om att strunta i vad Gud säger och vill, och istället vara överens om att göra något som är ont inför honom, och sedan försöka sig på att tjäna i förbön!
Inte så, att man faller död ner på fläcken, men så, att den sortens överenskommelse definitivt inte lägger någon god grund för bönearbetet!
Jag vill alltså mena, att grunden för bönetjänsten inte består i hur mycket eller hur ivrigt eller hur ofta vi ber, den läggs i vårt dagliga liv, i den trohet mot Gud som visar sig i hur vi behandlar våra medmänniskor.
”Vad annat begär han av dig, du människa, än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”. Mika 6:8