Juldagens fundering

I inlägget jag lade upp i går, på julafton fanns det inget, som var ens avlägset julbetonat, för inget sådant flöt liksom upp till ytan då.

I går kväll – eller natt, får man väl säga, nattmässan vi bevistade började 23.00 – satt jag och såg mig omkring i en ovanligt välbefolkad kyrka, medan vi väntade på att mässan skulle börja, och kom då att undra hur många, som skulle ha kommit på en nattmässa natten till domsöndag?

Det är ju Jesu återkomst, som vi väntar på nu, hans födelse i Betlehem ligger mer än tvåtusen år bakåt i tiden,  så vår förväntan och spänning kunde ju förväntas sträcka sig framåt, inte bakåt!

Varför är det på det här sättet, varför får julfirandet en sån väldig uppmärksamhet, också alldeles frånsett att det ju blivit en konsumtionsfest mer än något annat i dagens samhälle? Är det möjligen så, att det lilla Jesusbarnet i krubban känns mer ofarligt än Kungen Kristus, som kommer tillbaka med makt att regera för evigt? Är det för att jultablåer med åsnor och herdar, krubbor och vise män är något, som vi kan ställa till med och arrangera och framföra, medan hela jordens Domare definitivt inte är på något sätt kontrollerbar?

Åtminstone lutar jag åt tanken, att det är just detta det handlar om: vi vet instinktivt med oss, vi människor, att vi inte har tillräckligt rent mjöl i påsen för att stå oss för den Allseendes granskning, och då följer vi helst i stamfadern Adams fotspår, och går och gömmer oss – t ex bakom den ombonade stämning, som ett julfirande med lagom mängd julromantiska religiösa inslag kan bestå med….

Och hur kommer det sig att vi låter oss luras till det här, till att hellre se bakåt mot krubban än framåt mot den dag, då Herren gör allting nytt?

Ja, vi har som bekant ett område i ögat som är blint, därav uttrycket ”den blinda fläcken”. Den finns där nervtrådarna från syncellerna samlas till synnerven, och har den praktiska konsekvensen att man helt enkelt inte ser något med just den delen av ögat.

I vanliga fall märker man inget av det här. Dels täcker det ena ögat upp för det andra, så att det andra ögat ser det, som det ena missar, och dels lappar hjärnan på med syninformation från närområdet runt fläcken, så att vi har ett falskt intryck av att se med hela ögat.

Men om man fixerar ett föremål med bara ett öga, och tror att man har koll på vad som händer i omgivningen också,  kan det ändå hända något där bredvid, som man helt enkelt inte ser – och inte ens är medveten om att man inte ser, eftersom ens egen hjärna lurar en att tro att man nog ser en hel bild hela tiden!

Ibland undrar jag om det månne finns en andlig motsvarighet till det här. Jag tycker mig se en hel bild, och den kunskap, den erfarenhet, de intryck, som jag har och får, flyter utan att jag ens märker vad som händer samman och lappar över eventuella glapp och blinda fläckar, och sen är det både ett och annat som jag förbiser – helt enkelt inte ser!

Rätt ofta undrar jag över vad det är, som jag inte ser. Det finns antagligen andra någonstans, som ser det, men hur får jag del av den informationen? Speciellt viktigt vore det ju att veta vad som finns där bakom ens blinda fläck, om det är något som gäller ens eget liv och vägval! Ingen ser ju som bekant bjälken i det egna ögat, det ser den blinda fläcken till…

Jesus säger att vi ska ta bort våra sikthinder, men hur gör jag det, när jag inte ser dem? Det lär inte gå på annat sätt än att jag ödmjukar mig till att lyssna till andra, se med deras ögon till omväxling. Ödmjukheten behövs, för annars förkastar jag bara allt, som inte stämmer med min bild, rakt av, och istället för utökat seende får man då en diskussion, som går över i debatt, och utmynnar i ett teologiskt gräl…

I vår fysiska kropp täcker som sagt det ena ögat upp för det andra, den blinda fläcken är inte på samma ställe, tar inte bort samma information i båda ögonen samtidigt. Kan vi tro att Kristi kropp fungerar likadant?

Den som är öga i den kroppen är bara ett öga, eller bara en del av ett öga. Då behövs ju också andra, för att de blinda fläckarnas handikapp ska kunna elimineras!

Vad består då den blinda fläcken av i det andliga?

Att tro att man ser allt, har koll på allt, är i det här perspektivet ett farligt självbedrägeri – för det förblindar!

Vår önskan att undvika allt, som känns jobbigt och obehagligt, har samma effekt, precis som vår önskan att välja och ägna oss åt det, som tilltalar.

Det kanske värsta av allt är om vi börjar tro, att det nog ändå på något sätt ska gå att både äta kakan och ha den kvar, att få ut allt vi vill ha av både världen och himlen, och slippa allt sådant, som inte lockar.

På något sätt förefaller det mig som om dagens kristna julfirande till många delar uppvisar tydliga tecken på att en sådan uppfattning och önskan ligger i botten….

 

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>