I mitt föregående skriveri i ämnet såg vi på de två sista gåvorna, som nämns i 1 Kor 12, alltså att tala tungomål, och att uttyda tungotal. Nu ska vi återgå till att se mer allmänt på temat ”Anden och församlingen”, så att vi inte tappar bort oss i alla detaljer – det är som bekant möjligt att till slut inte se skogen för bara träd!
När jag började arbeta med det här ämnet här för ett år (!) sedan, sade jag att Gud ger sin Ande till församlingen för att Hans vilja ska ske i våra liv, att detta är den övergripande orsaken till att vi får Andens frukt och gåvor.
Jag borde snarare ha sagt, att detta är en av de övergripande orsakerna. En annan orsak är att Anden gör det möjligt för oss alla att förhärliga Gud i våra liv, vilket naturligtvis också är en del av att Guds vilja sker, men som ger en ny och större dimension åt vårt liv som kristna.
I Joh 17:4 säger Jesus att han har förhärligat Fadern genom att fullborda det verk, som han fick sig givet att utföra.
I Joh 15:8 säger han till lärjungarna att Fadern blir förhärligad, när de bär mycket frukt, och blir hans lärjungar.
Samma gäller alltså både för Jesus och lärjungarna: Ett liv i lydnad, där man gör Guds vilja, leder till att Fadern blir förhärligad både här på jorden och inför andevärlden!
Det kan alltså vara skäl att fundera litet på vad detta kan innebära i praktiken.
Vi börjar från frågan vad Guds härlighet egentligen är för något, och hur den kan bli synlig för oss människor?
För att få svaret på det ska vi läsa i andra Mosebok, kapitlen 33 och 34.
I 2 Mos 33:18 ber Mose om att få se Guds härlighet – en något överraskande begäran, kan man tycka. Han hade väl sett mer av Guds härlighet än någon annan människa redan då, med allt som hände i Egypten före uttåget, och sedan vid Röda havet och under vandringen genom öknen till Sinai?
I 2 Mos 33:19 svarar Gud med att lova, att han ska låta all sin godhet gå förbi Mose, framför Mose.
När Mose vill se Guds härlighet, svarar alltså Gud med att lova att han ska få se Guds godhet!
Guds härlighet och Guds godhet hör alltså mycket nära samman – man kan inte se det ena utan att se det andra!
I 2 Mos 34:5-7 uppfyller så Gud sitt löfte. Det som sägs först kan vi lätt känna igen som godhet, men hur är det med andra halvan?
Kärlek och långmodighet. tålamod och barmhärtighet – ja, tack! Men dom och straff?Ä r det godhet och härlighet?
I fråga om detta är vi mer influerade av världens sätt att tänka, än vi kanske tror!
Gud lovade Mose att han skulle få se all Guds godhet, hela Guds väsen och natur.
Grunden i Guds väsen är att han är helig, det bär Bibeln klart vittnesbörd om. ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot!”
Guds godhet grundar sig naturligtvis i hans helighet!
Gud är barmhärtig och nådig mot den som ödmjukar sig, men han är också en förtärande eld mot all orättfärdighet. Båda dessa handlingssätt är ett uttryck för godhet!
Vad vore det för slags godhet, som skulle vara tyst inför orättfärdighet, och godkänna synd och lögn? Tyvärr är det den sortens ”godhet”, som vi har lurats att tro är den verkliga godheten, den sortens beteende som nuförtiden avkrävs oss..
Därför har vi människor ofta svårt för andra halvan av 2 Mos 34:7, den som talar om stränghet och straff.
Visserligen behöver vi komplettera med 5 Mos 5:9 här, för att förstå hur Guds godhet fungerar, men i alla fall….
Nu är det så, att Gud är en. Hans härlighet och godhet är också odelbar.
Man kan inte ta det, som tilltalar, och lämna resten!
Jesus var full av nåd och sanning, står det, och det är ju en exakt beskrivning av den Guds härlighet, som Mose fick se!
Den helige Ande vill uppenbara Guds goda härlighet både för oss och genom oss, och ger oss både sin frukt och sina gåvor för det ändamålet.
Det är nämligen så, att utan Andens frukt kommer gåvorna inte att förhärliga Gud.
De blir bara ett tomt buller, något som drar uppmärksamheten till människor, och inte till Gud.
Det finns en orsak till att 1 Kor 13 står mellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14!
Här får vi en inblick i Guds egen kärlek, den heliga kärlek som kommer till uttryck i den härlighet han visade Mose, och som kom till uttryck i allt det härliga, som Jesus gjorde och sade under sitt jordeliv.
De andliga nådegåvorna är alltså först som sist till för att det är Guds vilja att uppenbara sin härlighet genom Kristi församling här på jorden.
Guds helighet och härlighet, Guds godhet, Guds kärlek – de här begreppen flätas så in i varandra i Skriften, att det är omöjligt att skilja dem åt, men de har alla samma praktiska inriktning.
Guds härlighet, godhet och kärlek förändrar, förvandlar, och förlåter alla som böjer sig inför den, och sedan kommer Andens kärlek in i våra hjärtan, för att vi i vår tur ska kunna förlåta, förändra och förvandla vår omgivning genom den härlighet vi har fått.
”Den härlighet, som du har gett mig, har jag gett dem, för att de ska vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de ska vara fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och har älskat dem som du har älskat mig.” Joh 17:22-23
Men den kärleken har inte sin glädje i orättfärdigheten! Den har sin glädje i sanningen! Den påminnelsen finns mitt i den beskrivning av kärleken, som 1 Kor 13 ger.
Så ska det också vara med en kristen och en kristen församling, som förhärligar Gud under sanningens Andes ledning.
Jag sade alldeles i början av den här serien, att det finns tre bristsjukdomar, som den kristna församlingen behöver akta sig för, nämligen att bli ordfattig, blodfattig, och andefattig.
Anden ger oss Ordet, Anden påminner oss om blodet och korset, och Anden ger oss vad vi behöver av kraft och kärlek för att Gud ska bli förhärligad och hans vilja ska ske.
Om vi vänder oss bort från något av detta, sätter våra egna tankar i stället för Guds Ord, upphör att leva i syndernas förlåtelse och erkänna vårt behov av Guds nåd, och börjar lita till vår egen förmåga istället för till Guds kraft, då kommer vi att gradvis börja förlora Guds härlighet, både som enskilda kristna och som kristna församlingar.
I stället för att vara huvud blir vi svans, en svans som lydigt hänger efter det omgivande samhället, och viftar när världen vill att den ska vifta.
Gud bor i helighet uppe i höjden, men också hos den, som är ödmjuk och har en förkrossad ande.
Det är i den ställningen, bara i den ställningen, som vi kan leva Andens liv, och förhärliga Gud i våra kroppar!