Jesaja 38

I berättelsen om kung Hiskias sjukdom och mirakulösa tillfrisknande finns förvisso både ett och annat, som inte är så lätt att förstå, samtidigt som där finns mycket av både tröst och insikt i människolivets svårigheter – samt också en bister förmaning!

1-6

Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö, och skall inte tillfriskna!”

Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN: ”O HERRE, kom dock ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta, och gjort det som är gott i dina ögon!”

Och Hiskia grät mycket.

Då kom HERRENS ord till Jesaja: ”Gå och säg till Hiskia: Så säger HERREN, din fader Davids Gud:Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag ska lägga femton år till din livstid!

Jag ska också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, och beskydda denna stad.

 

Alltså. Hiskia blir sjuk.

Herren sänder profeten för att tala om för Hiskia att det är dags för honom att ”se om sitt hus”, alltså att så att säga ”döstäda”. En kung behöver ju knyta upp så många lösa trådar som möjligt, innan han går vidare från denna värld, och inte minst viktigt var det att successionen var fastställd, annars kunde det bli inbördeskrig och elände!

Gud ger alltså Hiskia förvarning om att han ska dö, för att han ska kunna lämna riket vidare på bästa möjliga sätt.

Och vad gör då den gudfruktige Hiskia?

Jo, han vägrar att godta det Gud säger!

Han försöker, med hänvisning till hur bra han har skött sig, få Gud att ändra sig.

Man kommer litet grann att tänka på kung Saul, som fyrahundra år tidigare envist bet sig fast vid tronen, fast Gud hade sagt att han inte längre skulle vara kung…

Man kan ju undra varför, men livet är ju oss alla kärt, till och med fast man vet att det som kommer efter är mycket bättre än det här.

Det var dock inte bara det, som det var fråga om.

Hiskia hade nämligen vid den här tiden ännu ingen son att lämna tronen vidare åt, och det var kanske den andra stora orsaken till att han hade så svårt att ta till sig tanken på att hans tid var slut.

Enligt 2 Krön 29:1 var han 25 år när han började regera.

Han regerade i 29 år.

Han blev alltså 54 år gammal.

Dra bort de femton åren, som han fick som tilläggstid, så landar vi på 39 år.

Så gammal var han alltså, när han blev sjuk.

Enligt 2 Krön 33:1 började hans son Manasse regera vid tolv års ålder, så han var alltså Hiskias förstfödde, född när Hiskia var 42, tre är efter hans sjukdom och tillfrisknande.

Denne Manasse var den värste, grymmaste, ogudaktigaste kung, som det arma Juda nånsin hade haft, vilket vi kan läsa om i 2 Kung 21 och 2 Krön 33.

Om Hiskia hade accepterat profetens ord, hade denne Manasse aldrig fötts, och någon av Hiskias bröder eller brorsöner hade blivit nästa kung av Davids ätt i Jerusalem.

Vi kan kanske då konstatera, att även om vi vid första anblicken ser ett Guds förbarmande, en välsignelse, i detta att Hiskia fick sina femton år till, visar det sig vid närmare granskning att välsignelsen kunde ha blivit större, om Hiskia hade godtagit Herrens ord, och ordnat sitt hus och gått hem till sin Fader!

Vad kan vi då lära av det här?

Åtminstone tror jag att vi kan ta till oss tanken på att det aldrig är någon god idé att börja komma med ”bättre” förslag när Gud har uppenbarat sin vilja…. även om Gud ibland då tycks kunna låta oss få som vi vill, blir det aldrig lika bra som när han får som han vill!

 

7-8

Detta skall för dig vara tecknet från HERREN på att han ska göra vad han har sagt: Se, jag ska låta skuggan på trappstegen gå tillbaka de tio steg, som den har flyttat sig på Ahas trappa med solen!”

Solen gick då tillbaka tio av de steg på trappan, som den redan hade gått.

 

Ibland har de här verserna orsakat oss människor onödigt huvudbry. Vi tänker, och säger, att inte kan ju planeten plötsligt ha ändrat rotationsriktning, två gånger, dessutom! Det strider ju mot alla fysikens lagar!

Nå, för det första är Gud inte underställd naturlagarna. Han kan göra vad han vill.

För det andra: inte behövde planeten börja snurra åt andra hållet, för att skuggan skulle gå tio steg bakåt på Ahas solurskonstruktion! Det räckte med en enkel ljusbrytning för det.

 

11-14

Jag sade: ”Jag får inte mera se HERREN, HERREN i de levandes land.

Hos dem, som bor i förgängelsen får jag inte mera se människor!

Min boning rycks upp och flyttas bort från mig som en herdes tält.

Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv, och han skär ner mig från bommen.

Innan dagen gått över i natt gör du slut på mig.

Jag ropar på hjälp ända till morgonen!

Som ett lejon krossar han alla mina ben.

Innan dagen gått över i natt gör du slut på mig.

Jag låter som en svala, som en trana, jag kuttrar som en duva.

Mina matta ögon ser längtansfullt mot höjden: ”HERRE, jag är betryckt, ta dig an min sak!”

Den här dubbelheten kommer ofta fram i allas våra böner: dels ser vi Gud som den, enligt vars vilja allt sker, dels ser vi Gud som den, som ska rädda oss från följderna av hans vilja i våra liv.

På ett sätt är detta ju sant – det är enligt Guds vilja som syndens lön är döden, och det är enligt Guds vilja, som det finns en möjlighet till räddning och evigt liv.

Här, I Hiskias fall, ser vi dock inte vilan i att veta att Gud redan hade tagit sig an hans sak – vare sig han levde eller dog tillhörde han ju Herren. Det är enbart jordelivet, med allt vad det innehåller, som är i fokus för hans bön och rop på hjälp.

 

15

Vad ska jag säga? Han har både talat till mig, och själv utfört sitt verk.

Stilla får jag nu leva alla mina år på grund av min själs bedrövelse!

Nja. Han hade redan levt alla sina år. Nu börjar han på tilläggstiden.

 

16-19

Herre, trots sådana ting lever människor, och genom allt sådant hålls min ande vid liv.

Du gör mig frisk, och låter mig leva!

Se, det som var så bittert för mig blev till nytta!

I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, ty du har kastat alla mina synder bakom din rygg!

Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte.

De, som far ner i graven, hoppas inte på din trofasthet.

Den levande, den som lever, tackar dig, som jag gör idag!

En far gör din trofasthet känd för barnen!

Och här ser vi då hurudan Hiskias uppfattning om tillvaron efter döden såg ut. Han visste uppenbarligen inte, hade ingen uppfattning om att Gud skulle ta väl hand om honom också efter döden. Han såg bara en tröstlös resa till en plats där ingen tackar, ingen hoppas, ingen prisar Gud längre.

Tänk hur totalt olika bild Jesus målar upp i Luk 16:1-31, berättelsen om den rike mannen och Lasarus! Han visar hur gamla förbundets gudsmänniskor efter den fysiska döden får komma till paradiset, och där vara i sällskap med fader Abraham, och där invänta uppståndelsens dag, när de åter ska få kroppar, odödliga, oförstörbara sådana!

Och detta var ingen främmande tanke för Hiskias samtid! Läs t ex Ps 23, som skrevs redan 350 år före Hiskias tid! ”Jag ska åter få bo i Herrens hus evinnerligen”.

Dödsfruktan tycks minsann kunna få oss att glömma dessa så dyrbara sanningar… men vi ska minnas att Jesus kom för att göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv suttit fast i slaveri! Hebr 2

 

Publicerad i Jesaja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>