Ett Israel-inlägg

För ett par veckor sedan undrade en av medlemmarna i i bibelstudiegruppen i min hemförsamling om jag kunde skriva något om det här med att Israel så ofta utpekas som en ockupationsmakt, som agerar i strid med folkrätten. Eftersom det här är ett ämne, som jag har varit inne på tidigare, också här på sidan, lovade jag på stående fot att så göra, och nu, när jag har materialet färdigskrivet, kan jag ju lika gärna lägga ut det här också – även om det visserligen är aningen långt och krångligt.

Den som orkar får ju ta del av det!

När det är tal om de så kallade ockuperade områdena, kan det vara skäl att börja med att ta en titt på de krig, som ledde fram till den nuvarande situationen. Vem ville dem, och vem provocerade fram dem?

Ofta utmålas ju Israel som den aggressiva parten i Mellanösternkonflikten.

Finns det fakta bakom detta utpekande av Israel, visar historien verkligen att Israel är en aggressiv nation som hotar freden, eller speglar sådana här uppfattningar snarare summan av gamla fördomar och hänsynslös propaganda?

Under de senaste sjuttio åren, alltsedan staten Israel grundades, har Mellanöstern befunnit sig i krigstillstånd. Populärt brukar man tala om hela området som en krutdurk, och det är inte svårt att instämma i det. Att se situationen där som ett stort hot mot världsfreden är också helt berättigat.

Vem är det som vill ha det på det viset?

Det är väl den som vill krig som är ett hot mot fred?

Vill Israel krig, eller vem är det, som vill det? Vi kan först se på bakgrunden till de krig, som Israel varit invecklat i.

Kriget 1948

När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område, som FN i sin resolution om det dittillsvarande brittiska protektoratet tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var, som sagt,  ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.

Israel grundades alltså inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro.

Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått!

Istället för att följa FN:s resolution, valde dock Egypten och Jordanien att dela det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten, och köra judarna i havet.

Samtidigt uppmanade man den arabiska befolkningen i Israel att fly undan striderna för att inte komma till skada, en uppmaning som hörsammades av hundratusentals människor. Där började det palestinska flyktingproblemet.

Det är alltså arabstaterna som från början är ansvariga för det palestinska folkets lidanden, inte Israel.

Vem ville ha det kriget 1948? Inte var det Israel!

Sexdagarskriget 1967

1967 deklarerade Egyptens dåvarande diktator Gamal Abdel Nasser att det nu var dags att köra judarna i Medelhavet, och startade tillsammans med Syrien och Jordanien en massiv militär uppladdning mot Israel.

När Nasser beordrade FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant att dra bort FN:s  fredsbevarande styrkor från Sinaihalvön, stod det klart för alla att det nu bara var en fråga om dagar innan anfallet skulle komma.

I det läget visade sig Israel upprörande ovilligt att sitta stilla och vänta på att bli slaktat, och slog istället till först – och vann mot alla odds det så kallade sexdagarskriget.

Vem ville det kriget? Inte var det Israel, även om det såg sig tvingat att slå först för att ha en chans att överleva!

Tekniskt sätt var det dessutom Egypten som förklarade krig. Två veckor innan stridshandlingarna började meddelade Israel officiellt att om Egypten stänger Akabaviken för israeliska fartyg, kommer Israel att se detta som en krigsförklaring – varpå Nasser stängde viken, och därmed också förklarade krig mot Israel. Och att det var en krigshandling att med våld hindra israeliska fartyg från att trafikera Akabaviken, det kan väl knappast förnekas….

 

Yom Kippur-kriget

Och vem var det som startade Yom Kippur-kriget 1972?

Inte var det Israel, som heller den gången på något sätt varken hotade eller överföll sina grannar.

Återigen var det arabstaterna som gjorde ett försök att utplåna Israel.

Den här gången vägrade Israels ledare Golda Meir att göra ett preventivt angrepp, även om hon råddes till det av sina rådgivare, detta med motiveringen att den här gången skulle arabländernas propagandamaskineri inte kunna tuta ut några lögner om hur aggressivt Israel var.

Detta innebar att Israels förluster nu blev betydligt större, än om man följt taktiken från 1967.

För anfallna blev de, igen från alla håll, av alla sina grannar.

Angriparnas målsättning var också oförändrad: utplåna Israel, kör judarna i Medelhavet!

 

Libanonkriget 1982

Israels inmarsch i Libanon 1982 brukar dras fram som exempel på israelisk aggression mot grannland. Fakta talar dock än en gång ett annat språk.

PLO hade fram till 1970 haft sina baser i Jordanien, och där byggt upp en sådan militär styrka, att Jordanien till slut började uppleva dem som ett hot och med hjälp av sin krigsmakt körde ut dem ur landet. Då invaderade PLO södra Libanon, satte upp baser längs Israels nordgräns, och besköt därifrån så gott som dagligen israeliskt territorium med granater och raketer.

Dessutom gjorde de sig skyldiga till ofattbara grymheter mot den libanesiska civilbefolkningen.

Sedan invaderade också Syrien södra Libanon – officiellt för att fungera som ”fredsbevarare”, men i verkligheten hjälpte de till att utrota kristna libaneser, och försåg också PLO med vapen.

Den svenske läkaren Thomas Angerbjörn besökte Libanon strax efter Israels krig mot PLO, och han beskriver den terror libaneserna varit utsatta för från PLO:s sida i en artikel i Örnsköldsviks Allehanda 22.1.83. Rubriken på den artikeln var ”Arafat är inte välkommen till Sverige”

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att de kristna maroniterna i Libanon vädjade till Israel om hjälp, och att många grupper i Libanon såg de israeliska trupperna som befriare!

Det som utlöste Israels inmarsch var dock i första hand de ständiga raketangreppen och andra terrorattackerna från PLO:s fästen mot civila mål i norra Israel.

Så vem ville ha det kriget? Vem provocerade fram det? Inte var det Israel!

Inte heller angrep Israel staten Libanon, det man gjorde var att man gick i krig mot två främmande armeer, som hade ockuperat södra Libanon, och därifrån riktade ständiga angrepp mot Israel!

Förhandlingarna med PLO

Israel har också försökt förhandla med palestiniernas dåvarande huvudorganisation, PLO.

Denna organisation har inskrivet i sina stadgar, att dess målsättning är att utplåna staten Israel.

Det säger sig självt, att för att det ska finnas något att förhandla om, måste denna målsättning strykas.

I Osloavtalet från 1993 förbinder sig PLO att ändra sina stadgar på denna punkt.

I Oslo II ett par år senare lovar de på nytt.

När Arafat fick Hebron till skänks av Israel upprepades löftet: NU ska vi ändra stadgarna. Inget hände.

PLO har blivit PA, den palestinska myndigheten, och inte heller den organisationen har några reviderade stadgar att visa upp än i denna dag. I palestinska skolböcker finns inte staten Israel.

Hamas, som styr Gazaremsan, har också kvar sin officiella målsättning att förinta Israel.

De palestinska organisationerna har alltså tagit allt, som de ingångna avtalen gett dem, men inte gett något av det de själva lovade. De har heller aldrig haft en tanke på att göra det.

Ett avtal ingånget med de otrogna behöver nämligen muslimer inte hålla, där följer de Muhammeds eget föredöme!

Deras målsättning är alltså fortfarande att ta allt, varje tumsbredd av hela Israel, och att göra det med våld.

Så, vem vill krig?

Vem är hot mot freden?

Inte är det Israel, i varje fall!

Propagandalögner och antisemitism

Då måste ännu en fråga ställas: Hur kan det vara möjligt att mer än hälften av Europas befolkning i strid med tillgängliga fakta ändå uppfattar Israel som det stora hotet mot freden i Mellanöstern?

Varför har nyhetsmedia ofta varit så villiga att delta i propagandaoffensiven mot Israel?

Varför accepterar journalister en situation där den, som förmedlar ett reportage som är ofördelaktigt för den palestinska myndigheten, inte längre får del av palestinskt nyhetsmaterial, där den som ställer en provokativ fråga till palestinska ledare kan bli av med sitt minneskort och sina anteckningar, och där all filmad nyhetsrapportering från palestinskt område enligt palestinsk förordning ska skötas av palestinska kameramän – var och en kan ju bedöma vilken grad av objektivitet man kan vänta sig av de filmerna!

Om israeliska myndigheter begränsar mediafolkets rörelsefrihet, då blir det minsann ett ramaskri ut över världen. Men när palestinska myndigheter gör det, och gör det konstant, då klagar ingen.

Varför inte?

Föreningen Fred i Mellanöstern, en sammanslutning som verkar för en fredlig tvåstatslösning på konflikten, har gett ut en liten skrift som heter ”Antisemitismen förr och nu”.

Den är sammanställd av Sven Reichmann, på uppdrag av nämnda förening.

Det är en både intressant och bitvis skrämmande läsning.

Här avslöjas både en del mindre kända men mycket viktiga orsaker till dagens stämningar mot Israel, och här ges också många konkreta exempel på både selektiv nyhetsrapportering och antiisraeliska attityder som avslöjar en total ovilja/oförmåga att på något sätt vara opartisk i Mellanösternfrågan.

Ett svenskt exempel

Ett paradexempel på detta är rättegången mot Ahmed Rami, ledare för Radio Islam i Sverige, som i slutet på 80-talet drogs inför rätta på grund av sina judefientliga uttalanden i radion.

Denne blev till slut faktiskt fälld för hets mot folkgrupp, vilket var en seger för rättvisan, men det som hände under rättegången var avslöjande.

Försvaret använde sig nämligen av ett expertvittne, en svensk professor i religionshistoria, som ljög, vinklade, underlät att nämna kända fakta och så vidare, allt i syfte att få Rami frikänd.

Hans vittnesmål utlöste en lång och het debatt, som fyra år senare kulminerade i en opartisk utredning av det famösa vittnesmålet.

Den utredningen slog fast att vittnesmålet saknade varje grund, och att det dessutom stämde bara alltför väl överens med den antisemitiska traditionen i Europa.

Då hade redan en lång rad svenska intellektuella och kulturpersonligheter hunnit träda upp till försvar för denne antisemitiske professor!

Om det finns så gott om personer med (oförtjänt) samhälleligt förtroende, som gärna är med och sprider antiisraeliska propagandalögner, då kanske det inte är att undra på att folk i gemen felaktigt börjar se Israel, det land i Mellanöstern som faktiskt vill fred!, som det stora hotet mot freden.

Och vad har då folkrätten att säga om allt detta?

Efter sexdagarskriget 1967 arbetade FN:s säkerhetsråd i flera månader med att få fram en resolution, som alla rådets medlemmar kunde tänka sig att anta. Vilket förstås innebar, att resolutionen ifråga blev en enda lång kompromiss.

Till slut fick resolution 242 ändå en sådan ordalydelse att alla säkerhetsrådets medlemmar kunde skriva under den. Den 22 november 1967, fem månader efter sexdagarskrigets slut, antog följaktligen FN:s säkerhetsråd resolution 242.

Denna har man åter och åter hänvisat till, när man har försökt få Israel att framstå som ockupanter, som agerar i strid med folkrätten.

Så det kan vara värt att se litet närmare på den!

Man börjar vackert med att säga, att man vill säkerställa en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern, vilket då bara är möjligt om de stridande parterna går med på följande: Man krävde att Israel skulle dra sig tillbaka från alla områden man erövrat under sexdagarskriget, samt att alla stater i regionen skulle erkänna varandras rätt till politiskt oberoende, eget territorium, och självständighet.

Vidare ville man ha garantier för att de internationella vattenlederna skulle hållas öppna , att man skulle få till en rättvis lösning av flyktingproblemet, och att staterna i området skulle gå med på upprättandet av demilitariserade zoner.

Så långt säkerhetsrådets resolution 242.

Nu kommer vi till det intressanta: resolutionen var inget annat än ett slag i luften, som saknade varje praktisk betydelse.

Resolutionen blev nämligen aldrig antagen som ett beslut under FN-stadgans kapitel VII, vilket rättsligt sett skulle ha tvingat parterna i den arabisk-israeliska konflikten att uppfylla det, som resolutionen krävde.

Ett sådant beslut hade dels inneburit, att Israels alla fiender hade varit tvungna att erkänna den judiska staten, samt låta den existera inom säkra och erkända gränser. Detta var de naturligtvis inte beredda att göra. Det var alltså alltför många länder i FN:s generalförsamling, som inte var beredda att skriva under 242.

Dels hade Israel å sin sida tvingats att lämna alla de områden, som de hade erövrat under sexdagarskriget, vilket man på den sidan naturligtvis inte heller var beredd att utan vidare göra.

Resultatet av detta blev att resolution 242 bara blev en till intet förpliktigande rekommendation, som  inte gjorde något annat än bekräftade den folkrätt, som då redan gällde.
Att varje stat har rätt att leva inom säkra och erkända gränser framgår nämligen redan av FN-stadgans artikel 2:4, där det står så här:

”Alla medlemsstater ska i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

För att alls kunna på något sätt agera tvingades säkerhetsrådet alltså att anta resolutionen enbart som en rekommendation under FN-stadgans kapitel VI. Det betyder att resolutionen i sig inte är bindande, eller ens skapar något prejudikat inom folkrätten!

En grund som saknar grund

Ändå har resolution 242, tillsammans med säkerhetsrådets resolution 338, som antogs efter Jom Kippurkriget 1973 med motsvarande ordalydelse, kommit att bli grundvalen för världssamfundets krav på hur den arabisk-israeliska konflikten ska lösas!

Man har alltså här en grund, som saknar grund.

Tilläggas kan att få, om några,  resolutioner varit så omdiskuterade till sitt innehåll som dessa, i synnerhet då parterna själva är oeniga om vad resolutionen i praktiken betyder och vad det egentligen är, som de rekommenderas att uppfylla.

I resolutionen nämns exempelvis inte palestinierna alls, där talas bara om ”flyktingar”, och av den sorten fanns det efter 1948 lika många judar som palestinier i Mellanöstern.

Ändå tilläts just palestinierna med världssamfundets goda minne bli en av resolutionens stora intressenter, och småningom också de främsta aktörerna i den arabisk-israeliska konflikten, medan de judar, som jagats bort från sina hem i arabländerna, i princip glömdes bort.

Vilka är då dessa ”ockuperade områden”, som nämns, och hur ser deras status ut  i folkrätten?

Tvistefrågorna i Mellanöstern rör framförallt ”områden som ockuperades i den senaste konflikten” där ”områden” alltså står i obestämd form i resolution 242.

Vad är detta då för områden? Detta tolkas olika av den arabiska respektive israeliska sidan.

Resolution 242 använder ordet ”ockupation”, och det ordet har en särskild folkrättslig innebörd.

Enligt Haagkonventionens definition har ett område ockuperats, när det legitima styret övertagits av en främmande armé.

Artikel 42 i Haagkonventionen säger att: ”Ett område anses ockuperat när det är de facto ställt under myndigheten av en fientlig armé.”

Artikel 43, som bör läsas ihop med artikel 42, säger vidare att det är fråga om ockupation, när det styre, som tidigare utövades av den legitima makten, de facto har övergått till ockupanten.

Detta innebär då, att man innan man kan börja tala om någon ockupation, först måste fastställa vem, som innehade det legitima styret över de områden, som Israel erövrade 1967 – och om någon överhuvudtaget hade det.

Först när detta är klarlagt, kan man börja fundera på om detta alls handlar om någon ockupation!

 

Säkerhetsrådet hoppade dock glatt över det steget i sin resolution!

Resolution 242, enhälligt antagen av säkerhetsrådets medlemmar, hade alltså ingen utredd och fastslagen folkrättslig grund.Det visste de naturligtvis om, men det ansågs tydligen inte så viktigt.

När det i resolution 242 nu står ”områden” i obestämd form är det väl vettigt att försöka reda ut litet till varför man valde en sådan skrivning?

Sexdagarskriget bröt , som redan sagts, ut när Israel den 5 juni 1967 i preventivt självförsvar gick i krig mot först Egypten, därefter Syrien och sedan Jordanien.

Syftet var att undanröja det hot mot Israel som successivt hade trappats upp sedan 1965.

Hotet eskalerade ytterligare när den egyptiske presidenten Nasser beordrade FN:s generalsekreterare U Thant att dra bort de fredsbevarande trupper, som varit utstationerade på Sinaihalvön sedan Suezkrigets slut 1956.

Israel meddelade då att om Egypten stänger Akabaviken för Israels sjöfart kommer man att se detta som en krigsförklaring.

Nasser stängde viken, en uppenbar krigshandling, och förklarade därmed krig.

Det brukar sägas att det var Israel som gick till angrepp i preventivt syfte, och visst, det var Israel, som inledde krigshandlingarna på land, men Nasser hade de facto redan förklarat krig genom sitt handlande till sjöss!

Med den begränsade militära styrka som Israel hade vid den här tiden, kunde landet inte kosta på sig att vänta till dess de arabiska staterna anföll, eftersom risken var att Israel då samtidigt skulle upphöra att existera.

Som ett resultat av det kriget erövrade Israel alltså Golanhöjderna från Syrien, Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien, samt Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten.

Av dessa områden är det åtminstone tre, som vid den israeliska erövringen hade en minst sagt oklar folkrättslig status, nämligen Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan.

Det är nämligen skäl att ställa frågan vem som innehade det legitima styret, eller den legitima makten, på dessa områden vid tidpunkten då Israel erövrade dem!

Golanhöjderna var syriskt territorium, och Sinai hörde till Egypten, så där är saken klar. Där kan man folkrättsligt sett tala om ockupation – och Israel har sedermera slutit fred med Egypten, och lämnat tillbaka Sinai, så den saken är utagerad.

Golanhöjderna är fortfarande ockuperade av Israel, för någon fred har inte gått att få till stånd med Syrien.

Men hur är det med de övriga tre områdena?

För att utreda det måste man gå tillbaka till den första arabisk-israeliska konflikten 1948-1949 för att se hur det gick till, när Västbanken och östra Jerusalem kom under Jordaniens kontroll, och varför Gazaremsan plötsligt hölls av Egypten efter att det brittiska mandatområdet föll samman.

Gazaremsan, östra Jerusalem och Västbanken betecknades vid den tidpunkten som ”terra nullius”, alltså områden, som inte tillhörde någon stat, och var öppna för erövring, dock inte genom aggressivt våld, vilket redan då var en folkrättstridig handling.

Inom folkrätten finns det även en rättsprincip som säger att rätt kan inte härledas från orätt. Det betyder i sin tur att exempelvis ett territorium, som har erövrats som resultat av ett aggressionskrig, inte kan ockuperas eller annekteras, utan att detta står i strid med folkrätten.

Egypten och Jordanien var två av de sex stater, som gick till ett aggressionspräglat väpnat angrepp mot Israel under den första arabisk-israeliska väpnade konflikten 1948.

Jordanien erövrade då Västbanken och östra Jerusalem, medan Egypten besatte Gazaremsan.

På grund av aggressionskriget kan inte någon av dessa stater betecknas som legitima styren över dessa respektive områden -  från orätt kan inte rätt härledas!

Därigenom kan de inte heller med rättsligt giltig verkan ge eller lova bort områdena till någon annan, inte heller kräva dem tillbaka av någon.

Däremot ingick Golanhöjderna redan i Syrien vid den första arabisk-israeliska konflikten, liksom Sinaihalvön ingick i Egypten. Därför var det Syrien och Egypten som var de legitima styrena över dessa respektive områden vid tidpunkten för Israels erövring av dem 1967.

Eftersom Israel tog områdena som ett resultat av självförsvar, ställdes de följaktligen under en rättsligt giltig ockupation, och måste återlämnas först när grunden för ockupationen var borta, det vill säga när hotet om fortsatt konflikt försvunnit, alltså när fred hade slutits.

Resolution 242 säger även inledningsvis att territorium inte kan förvärvas genom krig.

Eftersom resolutionen riktar sig till stater, är det rimligt att dra slutsatsen, att den enbart refererar till de områden, som med rättslig giltighet var en del av staterna vid krigsutbrottet!

 Ockupation och annektering

En stat kan alltså inte förvärva territorium som ett resultat av krig – oavsett om det är ett aggressions- eller självförsvarskrig.

Förvärv, alltså annektion,  och ockupation är dock två olika rättsliga företeelser.

När man annekterar ett område, har man för avsikt att behålla det för all framtid, men när man bara ockuperar det, har man för avsikt att lämna det tillbaka, när orsaken till ockupationen är borta!

Det är således rättsligt giltigt att ockupera en stats område som resultat av självförsvar, utan att därför kunna sägas ha förvärvat området. Båda dessa deviser har sedermera bekräftats i FN:s generalförsamlings deklaration om vänskapliga förbindelser från 1970.

När Israel och Egypten slöt fred 1979 återlämnades följaktligen samtidigt Sinaihalvön till det legitima styret, det vill säga Egypten. Om ett fredsavtal någon gång sluts mellan Israel och Syrien, och syrierna vill ha tillbaka Golanhöjderna, är Israel tvunget att återlämna även det området, om man vill följa de internationella överenskommelserna.

Om Israel nu skulle ta sig för att annektera Golanhöjderna, göra dem till en del av Israels territorium, vore detta följaktligen rättsstridigt, medan dess nuvarande ockupation av höjderna i fråga är helt förenlig med folkrätten!

Här har vi alltså den folkrättsliga förklaringen till varför ”områden” står i obestämd form i resolution 242: alla områden, som erövrades under sexdagarskriget, togs inte från dess legitima styren.

Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem hade inga sådana!

Därför kan inte heller den israeliska kontrollen över dessa områden betecknas som ockupation i Haagkonventionens – och därigenom folkrättens – betydelse och mening.

Östra Jerusalem

Östra Jerusalem har i sin tur annekterats, det vill säga införlivats, i Israel, vilket inte stred mot folkrätten, eftersom Jordanien inte hade någon legitim rätt till östra Jerusalem före sexdagarskriget.
Där gäller nu israeliska lagar och invånarna har erbjudits israeliskt medborgarskap med fullständiga rättigheter.

Rörande den palestinska befolkningen på Västbanken och Gazaremsan hävdas det vanligen att den i praktiken, trots självstyret, står under israelisk ockupation, och därför borde de palestinska självstyrda  områdena lämnas tillbaka till palestinierna, och bli en palestinsk stat.

Folkrättsligt är det kravet inte försvarbart, eftersom palestinierna vid tidpunkten för Israels erövring av områdena inte innehade det legitima styret, och områdena därmed inte är ockuperade i folkrättslig mening.

Faktum är att palestinierna aldrig har haft en stat, där de kan hävda att de innehaft den legitima makten över något område, vilket skulle göra en erövrare skyldig att lämna tillbaka det området till deras kontroll.

Detta är förstås ett av skälen att resolution 242 inte nämner palestinierna annat än i form av ett flyktingproblem.

Flyktingfrågan

Flyktingproblematiken är emellertid inte bara en palestinsk fråga, utan även en judisk, då hundratusentals judar i samband med den arabisk-israeliska konflikten har tvingats lämna sina hem, där de tidigare levde i de olika arabstaterna.
Huruvida 242 med sin formulering även avser den judiska flyktingproblematiken har emellertid inte varit under diskussion, och något sådant framgår inte heller av resolutionens förarbeten.(!)

När resolution 242 skrevs 1967, var fortfarande de självständiga staterna de främsta aktörerna på den internationella rättsliga arenan. Så är det fortfarande, även om folk och individer när det är fråga om mänskliga rättigheter numera också är vedertagna rättssubjekt i folkrätten.

Det är emellertid staterna som skapar folkrätten genom en kombination av sina handlingar och sina gemensamma uttalanden.

En av förklaringarna till formuleringarna i resolution 242 är att det var på staterna i konflikten man koncentrerade sig – inte befolkningarna. Detta bekräftas också av resolutionens formuleringar, som helt riktar in sig på staterna som parter i konflikten.

Under årens lopp har dock resolutionen 242 givits nya tolkningar, vilka skiljer sig från de ursprungliga avsikterna. Resolutionen har kommit att ses som ett rättsligt medgivande för etablerandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, liksom att Israel ska lämna alla områden och dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser.

Men resolution 242 säger inte något om en palestinsk stat, arabländerna har inte efterlevt det som resolutionen säger om dem,  och ur ett folkrättsligt perspektiv kan resolutionen inte heller tolkas så att enbart Israel skulle behöva efterleva den – och resolutionen är, som ovan visats, inte ens på något sätt rättsligt bindande för någon, den är bara ett fromt önskemål!

Detta kan vara bra att veta, när talet om Israels brott mot folkrätten fortsätter att användas som ett politiskt slagträ i den arabisk-israeliska konflikten!

Den viktigaste aspekten

Till slut ska vi minnas, att det inte är något av allt det ovanstående, som är det avgörande viktiga i hela den här frågan.

På frågan om vems landet egentligen är ger Bibeln ett klart och tydligt svar: Landet är Herrens. Jorden är Herrens och allt vad därpå är, det är Gud, som efter sin vilja och sitt beslut ger länder åt olika folk, det är Gud som tar dem tillbaka, det är Gud, som utstakar tiderna och gränserna för folk och folkslag.

Han är den legitime Härskaren över allt skapat!

Alltså är det han, som har rätten att ge det här landet mellan Jordan och Medelhavet, mellan Eufrat och ”Egyptens bäck” åt vem han vill, och han har uttalat sin vilja: Landet är givet åt Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar. För alltid.

Sedan kan vi människokryp bolla med våra argument, vår juridik, och våra olika krav hur mycket vi vill.

Hos Herren är makten!

 

 

 

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning
En kommentar på “Ett Israel-inlägg
  1. ove stråka skriver:

    Hej. Din avslutning i Israelfrågan är vad de moderna brukar säga ”spot on” . Själv är jag driven att inte kunna vara tyst mer. Jag tror den yttersta tiden är närmare än vi vill tro..tro att vi hinner få fler frön sådda. Så ja startade en blogg för att få ut mina tankar om tro i tro.
    Eftersom jag av skada genom stroke inte kan sammanfatta en längre text så försöker jag på egen blogg komprimera egen text och låta Guds ord leda ( https://bibelonline.se/studyb.php) . Vidare så försöker jag få mina tankar verifierade av 2-3 bibeltrogna förkunnare så inte mitt ego får styra.
    Jag minns du sa att vi borde sorter i lovsånger och jag håller helt med. Jag har för lite troendebröder som jag kan lita på i tro för tillfället. Kanske beroende på att jag är rädd att gå fel..igen.
    Men jag söker Gud,vår Faders, församling där Kristus är hörnstenen och Bibeln, Guds till oss givna ord, är grunden.
    Så må vi be Honom om nåd och hjälpa att leda oss den rätta och enda vägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>