När jag nu skriver så många inlägg om de andliga nådegåvorna, kan det tyckas som om om jag menar, att det är detta, som är kristendom med stort K. Det är nu inte vad jag vill säga!
Det har funnits, och finns, kristna föreningar och sammanhang, där de andliga gåvorna inte alls har någon framträdande plats, men där arbetet står på gedigen biblisk grund, arbetet bland barn och unga bär frukt, och Gud tydligt och uppenbart välsignar!
Här i mina trakter kan jag nämna Svenska Lutherska Evangeliföreningen som ett gott exempel!
Det är fortsättningsvis evangeliet om Jesus, som föder tro och frälser människor, inte karismatiken!
Nådegåvorna är ett gudagivet komplement, som vi ska be om, ta emot, och använda i evangeliets tjänst, men de är inte det centrala!
Med detta sagt kan vi fortsätta att fundera på 1 Kor 12.
”En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål”. 1 Kor 12:10
På den första pingstdagen talade lärjungarna begripliga, jordiska, språk, när de talade tungomål – och ”tungomål” är ju bara det gammalsvenska ordet för ”språk”! Apg 2:4-12
Det finns gott om vittnesbörd om att detta också har skett i vår tid på olika platser!
Det är inte svårt att se vilken nytta detta har med sig, när det gäller att förkunna evangelium!
Ibland har jag själv haft en känsla av att den här gåvan har hjälpt till, när jag har predikat på finska, ett språk, som jag har lärt mig nödtorftigt som vuxen, men på intet sätt behärskar fullkomligt.
Jag har nämligen aldrig så lätt att uttrycka mig på finska, som just i den situationen…
Sedan har vi situationen när någon talar ett språk, som inte finns här på jorden, men som ändå kan uttydas av dem, som har den gåvan.
Observera, här handlar det inte om att ”översätta”, utan just om att ”uttyda” – det grekiska ordet är ”hermeneia”, som betyder utläggning, förklaring, tolkning, eller redogörelse
Vi använder ju nuförtiden ordet ”hermeneutik” som namn på vetenskapen om rätt tolkning av en text eller läran om förståelse.
Det här är viktigt att ha med sig, när det blir fråga om uttydning av tungotal, för om man väntar sig att få en exakt översättning, då lär man få vänta förgäves.
Det man får, när uttydningen kommer, är en förståelse av innebörden i det, som sagts på det ”himmelska språket”, inte en ord för ord-översättning!
Uttydningen kan komma t ex som en tanke, som en bild, eller som en känsloförnimmelse, och detta delar man då med de andra närvarande, som sedan får pröva vad som sägs, precis som ifråga om profetia.
Det står också skrivet att den, som talar tungomål uppbygger sig själv, 1 Kor 14:4, och då är det varken fråga om jordiska språk, eller tal som ska uttydas, då är det fråga om ens eget bönespråk, som är tänkt att användas bara mellan mig själv och Gud, 1 Kor 14:2.
På vad sätt uppbygger då bönespråket mig själv?
Det kan vi få en aning om i 1 Kor 14:14-16, där det sägs att vi kan be både i anden och med förståndet, lovsjunga med anden likaväl som med förståndet, och också tacka Gud i anden.
Vi är treeeniga varelser, vi människor, vi har också en ande, inte bara kropp och själ, men anden, vårt innersta, har ofta svårt att riktigt så att säga komma till tals, eftersom det, som den vill bidra med, filtreras genom själen, förståndet, vilket då gör att det både läggs till och dras ifrån på vägen mellan hjärtat och munnen!
På tungotalet är det inget sådant filter, i det får anden uttrycka sig fritt inför Gud, och då blir riktningen ofta den motsatta: det blir själen, som påverkas av anden!
När anden tackar, då påverkas också förståndet att tacka, när anden lovsjunger, då ”läcker” glädje in i själen, och om anden har nöd för något, och man ber i tungor, då kommer också själen att kunna känna vånda och sorg över det, som vår ande känner att Guds Ande sörjer över.
Detta är uppbyggelse, en den helige Andes påverkan i våra liv, som kan rensa i negativa känslor, påminna oss om sådant, som vi kanske helst ville glömma, men som vi behöver komma tillrätta med och befrias från, och fästa vår uppmärksamhet vid Guds godhet på ett nytt sätt!
Aposteln säger att han talar tungomål mer än alla i Korint, 1 Kor 14:18-19, men när gör han det?
Inte i församlingen, säger han, så uppenbarligen gjorde han det när han var ensam med Gud! Detta är verkligen ett exempel att följa!
Den, som har fått ett bönespråk, har ingen större välsignelse av det, om det inte blir använt, det säger ju sig självt.
Vi, som vuxit upp i den västerländska kulturkretsen, har ofta svårt för sådant, som åsidosätter vårt förstånd, men den tröskeln är det på alla sätt lönt att ta sig över!
Vem av oss behöver nu inte bli uppbyggd, och dessutom uppbyggd av Guds Ande själv?
Hej! Har också förut hört det sägas att människan består av kropp, själ och ande. Men varifrån kommer egentligen denna lära? Har å andra sidan också hört att orden själ och ande används i Bibeln varierande och syftar på samma sak. Vet du mer om det här? Tack för en intressant blogg!
Hej själv! Den här tanken kommer rakt från Bibeln, inget som jag eller nån annan förkunnare har hittat på!
Att vi som Guds avbild på ett sätt är treeniga, vi också, är väl egentligen inget att förundra sig över!
I 1 Tess 5:23 står det så här: ”Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst!”
Här nämns alltså ande och själ i samma mening som två skilda saker.
Samma tydliga åtskillnad mellan själ och ande kommer fram i Hebr 4:12, där det sägs att Guds Ord är levande och verksamt, skarpare än något tveeggat svärd, och tränger genom, så att det skiljer själ och ande, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Sedan är det alldeles sant att ordet ande används på många sätt i Bibeln.
Illustrerat Bibellexikon har en utmärkt och uttömmande artikel om det här, så om du har tillgång till det rekommenderar jag att du tittar där! Där listas sex olika användningsområden för ordet ande i Bibeln, så det är inte att undra på att det ibland kan uppstå en viss begreppsförvirring!
Inte blir det lättare av att Skriften på en del ställen talar om ”kött och ande”, och alltså då talar om själ och ande som en helhet, medan den helige Ande på andra ställen, som ovan nämnts, talar om själ och ande som skilda delar av människans varelse.
Jag tror för min del att Gud helt enkelt inte har avsett att vi ska göra någon fastslagen och orubblig teologi av detta.
Istället är det meningen att vi ska följa de tankar som förs fram t ex i Illustrerat Bibellexikon, där man låter saken vara just så komplex och svårgreppad som den är, konstatera att detta är något som Bibeln talar mycket om, något vi får be om och läsa oss till en större förståelse av.
Vi ska och bör ge varandra utrymme till litet olika tolkningar och förståelse, men dock hålla fast vid huvudtanken: att där finns en dimension bortom tid och rum, en andevärld, som vi i vårt nuvarande skick inte kan förvänta oss att förstå oss på helt och fullt, men som vi ändå som Guds barn är insatta i, som påverkar oss, och där vi kan umgås med vår Frälsare och Fader på sätt, som vi kanske inte förstår eller kan förklara, men som vi dock kan erfara och uppleva!
Tack för svaret! Har funderat vad jag ska svara barnen när de frågar vad som händer när man dör. Men kanske det inte är så stor skillnad då om man säger att ”själen”, ”anden” eller kanske ”den inre människan” lever vidare och får möta Jesus, och att kroppen en dag ska uppstå.