Överlåtelse, tillåtelse, förlåtelse – och underlåtelse

”Intill änden skall strid vara” – så står det i Daniels sista kapitel, så det är inte precis någon överraskning, att denna arma värld är, har varit, och kommer att vara full av större och mindre konflikter. De större upptar kanske vår uppmärksamhet mer än de mindre, men det är de mindre, som vi faktiskt kan göra något åt, så idag ska vi fundera litet på dem, så här inför det nya året!

I konfliktens natur ligger att de inblandade oftast menar att här handlar det om att antingen vinna eller förlora, och människan är nu så funtad, att vi helst vill vinna! ”Rätt ska vara rätt, och orätt ska grälas till rätt”, var det någon som sade en gång, på tal om verbala kraftmätningar.

Stridigheter är tyvärr inte precis ovanliga i kristna sammanhang heller. Vi kristna har nämligen i allmänhet väldigt stora och ömtåliga tår, åtminstone att döma av hur ofta vi känner oss trampade på dem!

Vi blir så lätt så lessna, så sårade, så besvikna – ”kränkta” är ordet på modet just nu – och därigenom blir vi ofta också så passiverade i fråga om ”allt gott verk”!

Det var en gång två små gossar som hade kommit ihop sig i sandlådan, och när mamma rusade till stod de båda och grät. ”Men varför började ni slåss?”, undrade mamman. ”Det började med att han slog tillbaks”, bölade den ene slagskämpen…

Det är många konflikter som tycks börja med att någon slår tillbaka, om man ska döma av de indignerade redogörelser man emellanåt får ta del av. Det borde ju inte komma som någon överraskning när så sker, när den angripne ger igen, men ändå tycks vi inte kunna se hur orsak ger verkan!

Om jag nu går och angriper något som är viktigt, dyrbart eller rentav heligt för en annan, om jag bildligt talat går och trampar någon annan på tårna med spikstövlar, vad kan jag då vänta mig? Och om det går så som det vanligen går, att mina egna ömma tår sedan står på tur att hamna i kläm, kan jag då påstå att konflikten började först där?

När en konflikt av en eller annan orsak har uppstått, då gäller det att ha sin målsättning klar. Visst, ”gamle Adam” vill naturligtvis vinna, stå som segrare efter att ha lyckats trycka till den andre rejält, men ska jag faktiskt oreflekterat låta honom få som han vill?

Hur det hela ska utveckla sig beror ju av vad jag har som målsättning! Vill jag  vinna konflikten, eller vill jag lösa den?

Vi gör ibland misstaget att tro att det är en lösning att vinna, men är det faktiskt så?

Jag tror att tumregeln borde se ut så här istället: ”Om en vinner har båda förlorat”.

Vi förlorar nämligen något av gemenskapen, samhörigheten, då! Man är inte längre på samma nivå, när den ene väl har skaffat sig ett maktövertag över den andre, vad än det övertaget sedan består i.

Bibelstället från 1 Kor 6:7  är fortfarande relevant! Det är inte en seger att gå tillrätta med varandra, det är ett nederlag!

Jag läste en gång en bok om evangelisation, där författaren bland annat berättade om ett misstag, som han hade begått många gånger i kontakt med människor från annan kulturell bakgrund. Han hade börjat med att tala om för dem hur fel deras sätt att tänka och handla var! Hans konklusion blev: ”Jag rev ner det som kunde ha varit en bro att gå på, och undrade sedan över klyftan som uppstått mellan oss…”

Så har det gått för fler än honom. Man får som bekant tillbaka med samma mått, som man själv mäter åt de andra med – och det har sina risker att kasta sten i glashus! Även om man själv är blind för sina egna, eller det egna sammanhangets brister, innebär detta inte att ens motpart inte skulle se dem!

För att kunna stå emot frestelsen att per automatik gå in för att vinna sina konflikter, behöver vi något, som är större än oss själva att hålla oss till. Jesus bad för oss att vi skulle vara ett, och bönesvar har Han fått genom det, som hände med oss när han dog och uppstod. Nu är vi är ett, vi som tror på honom – i Honom, som lemmar i samma kropp, delaktiga i samma liv är vi ett!

Problemet är att vi inte  tycks vilja se och underordna oss det, som Han har gjort med oss.

Denna förblindade vägran visar sig i att vi inte vill överlåta oss åt varandra i syskonskap och gemenskap.

”Du kan välja vänner och bekanta, men syskon väljer du inte”, var det någon, som sade. ”Du får dras med dem du har fått!”

Oberoende av om ni har lätt eller svårt för att komma sams, om ni tycker lika eller inte, så är ni fortfarande syskon! Detta är en del av den praktiska innebörden i att vara ett Guds barn!

Jag tror att detta är vad vi först av allt behöver, när vi, trots att vi båda parter är kristna, har hamnat i skyttegravarna:  Att böja oss för det Jesus har gjort med oss, att ta emot mer av Hans överlåtelse till oss genom att överlåta oss mer till varandra.

I Efesierbrevets fjärde kapitel uppmanas vi att fördra varandra i kärlek. Det grekiska ordet betyder närmast att ”uthärda”, vilket låter oss förstå att detta inte alltid kommer att vara någon lätt sak – men inte heller någon omöjlighet, förutsatt att vi inte tappar bort den radikala samhörighet som finns i frälsningen, den samhörighet som säger: ”Vi tar inte avstånd från varandra, vi förkastar inte varandra, vi sparkar inte ut varandra fast det knölar till sig emellanåt, för vi hör ihop!”

Det är svårt att ärligt jobba med det som skiljer, om vi inte ser att vi har denna gemensamma grund, men om vi ser den, då går det!

 

Förlåtelse, rätt förstådd och tillämpad, är också ett mäktigt redskap för gemenskapens bevarande.

Men det gäller att minnas, att förlåtelsen inte är något, som jag presterar på egen hand, lika litet som något annat i kristenlivet!

Den är något, som jag får för intet, och sedan också ger vidare för intet.

Ett böneförslag för oss alla kunde vara: ”Gud, hjälp mig att tro mina synders förlåtelse!”.

Ju verkligare det är för mig att jag är förlåten, desto lättare är det att ge förlåtelsen vidare!

Sådana gånger när känslor och vilja är på total kollisionskurs, och jag upplever att nu kan jag bara inte förlåta, då kan det vara bra att erinra sig Jesu bön på korset. Han sade inte ”Fader, jag förlåter dem”!

Han bad att Fadern skulle förlåta dem! Det kan du och jag också göra. Då tror jag att vi är delaktiga i den förlåtelse som ges, så att vi småningom också själva kan helas till att förlåta varandra!

 

Vänta inte heller på att de andra först ska komma och be om förlåtelse, så att du sedan, när de väl har ödmjukat sig inför dig, sedan också nådigt från din sida kan tänka dig att  förlåta dem!

Be Gud förlåta också dem, som inte har en tanke på att ge med sig, eller erkänna något fel!

Har du något otalt med din broder, då säger Jesus att du ska reda upp det, medan du ännu är med honom på vägen! Det handlar då om den situation, då det är du, som har startat eländet.

 

Att leva i förlåtelse är den praktiska tillämpningen av Jesu ord om att vända andra kinden till, om jag fattat saken rätt.

Märk väl, att man förlåtit behöver inte betyda att nu ska hela saken sopas under mattan! En del saker kan ibland behöva redas ut och gottgöras. I den situationen ger dock den redan givna förlåtelsen en möjlighet att gå vidare utan att vara bunden och förblindad av hela härvan av sårade känslor och tilltufsad stolthet!

Så länge den härvan finns kvar, är det svårt att lösa konflikter på ett gemenskapsbefrämjande sätt.

 

Vi behöver också ge varandra tillåtelse att vara olika!

Jag har nånstans, jag tror att det var i en av Dietrich Bonhoeffers böcker, stött på det här uttrycket:”Vi är kallade att bära bördan av varandras olikheter”. Jag är för övrigt inte ens säker på att detta, att de andra inte är och tycker precis som jag, ens behöver vara någon börda! Det kommer an på vilken attityd jag har!

Emellanåt ställs det till osämja bara av den anledningen att vi är olika, och det visar tydligt att där finns ett attitydfel.

För att vi inte ska ställa till strid i onödan, behöver vi komma ihåg att inte automatiskt sätta likhetstecken mellan ”olika” och ”fel”!

Vi människor förbehåller oss lätt rätten att själva fortsätta att vara sådana vi är, samtidigt som vi försöker övertyga andra om att de borde bli som vi. Ungefär som han som i en diskussion om ekumenik sade: ”Bara alla ni andra börjar tänka som jag, så får vi nog enhet!”

Det uttalandet speglar en attityd av att betrakta sig själv som världens centrum, den som alla andra borde ställa sig efter…

Den attityden är för  övrigt  oss närmare än vi tror.

Tänk dig till exempel att du kommer med din bil till järnvägsövergången just när bommarna går ner, och ett kilometerlångt tågsätt sakta masar sig förbi – och du sitter och hoppar av otålighet bakom ratten, när du inte obehindrat får hålla din egen fart hela tiden..

Längst i botten på den irritationen finns den attityd, som säger att det här tåget, med alla dessa hundratals andra människor, inte borde få vara här i vägen för Stora Viktiga Mig!

 

Bland orsakerna till konflikter, både uppblossande och seglivade sådana,  har vi också underlåtelsen.

Vi underlåter så lätt att ge varandra ljus och värme här i mörkret, och människor, som fryser invärtes, är av förståeliga skäl mer lättirriterade än de, som har det varmt….

Det är tillåtet att visa kärlek och uppskattning! Det är ingen synd att uppmuntra och stöda en annan!

En gammal sanning säger, att om man vill nå fram till en människa med korrektion eller konstruktiv kritik, då ska man börja med att tala om det positiva! När sade du senast något ord av uppmuntran och erkännande till någon, som faktiskt behövde det?

Många gånger är det sådana, som det går ganska bra för, som får uppmuntran, medan de som misslyckats och är nere, och mest av allt skulle behöva det, blir utan.

”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”, var det någon som sade. Det är en beskrivning av praktisk nåd, en nådens attityd som vi skulle må så bra av att både ha och att få möta!

 

Om vi vill undvika onödiga stridigheter, om vi vill vara bland dem som stiftar frid hellre än att välja sida i striderna,  kunde de här fyra sakerna kanske vara något att satsa på, istället för att sikta in sig på nästa i ordningen av motpartens ömma tår?

Överlåtelse, förlåtelse, tillåtelse, men inte underlåtelse!

Då kanske konflikten kan sluta med att ingen av kombattanterna längre vill utropa sig till segrare, och det istället är gemenskapen dem emellan, som stiger fram som vinnare!

Att vinna kan vara att förlora, och att förlora kan vara att vinna – och den som vill vinna sitt liv ska förlora det, men den som förlorar sitt liv för Jesu och evangeliets skull, han ska vinna det…

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>