En argsint gubbe

Så här på nyårsafton frestas jag alltid att göra en tillbakablick på det gångna året, så i år tar jag och utvidgar konceptet litet grann, och kastar en blick bakåt på det gångna livet! Jag börjar ju ha gjort av med det mesta av jordelivet nu, ska man se på statistiken har jag typ elva år kvar, så det finns en hel del att se tillbaka på!

Vi brukar i det sammanhanget i allmänhet i första hand  se på vad vi har åstadkommit – eller inte åstadkommit – men det ska jag inte ägna mig åt nu. Istället har jag försökt titta på mig själv litet från utsidan, och få ett hum om vad jag har blivit, hur jag har förändrats under livets gång.

Ett citat från Sagan om ringen – boken, inte filmen – kommer tämligen osökt för mig. Det är Merry och Pippin, som sitter och ägnar sig åt frosseri och dryckenskap utanför det förstörda Isengard, när Gandalf, Aragorn och de andra kommer ridande. Under det något animerade samtal som då följer, fäller en av hoberna följande dräpande replik: ”En sak har ni dock tydligen inte lyckats uppspåra under era irrfärder, och det är en smula klarare förstånd!”

Så sent som i går kväll kom jag under samtal med ett par av våra vänner att konstatera något liknande om mig själv: att jag har under årens lopp skaffat mig litet för mycket av det mesta, men en sak har jag fortfarande för litet av, och det är förstånd.

Den här bristen tar sig uttryck på mer än ett sätt. Den märks på hur jag prioriterar, hur jag använder den tid, som har blivit mig given, och så vidare. Och, den tar sig uttryck i att jag märker hur jag alltmer får drag av att vara en argsint gammal gubbe.

Jag tycks få allt lättare att reta upp mig på allt, som är fel, som är dumt, som är vilseledande, både i samhälle och kyrka, på sånt som är orättvist, eller som bara är ren och skär elakhet. Jag sitter och jagar upp mig över sånt, som strider mot mitt rättsmedvetande, som t ex straffskalorna för olika typer av brott, när man jämför dem. Jag har, kort sagt, börjat visa allt tydligare tecken på att hålla på att bli en gamling av samma sort som den i den finska filmen ”Mielensäpahoittaja”, alltså en personlighet av samma typ som den svenska filmgestalten ”En man som kallas Ove”.

Och det är inte precis något tecken på att jag skulle ha förkovrat mig på vishetens väg!

När jag ger efter för den här dragningen till att hitta saker att reta upp mig över, företeelser att kritisera, då kommer det också att färga vad jag säger, och det kommer att påverka mig som människa. Visserligen har vi under de senaste åren fått lära oss att det är en negativ sak att vara positiv, och att det är något positivt när det visar sig att man är negativ, men det gäller att minnas att detta endast gäller för covid19-testet!

I det övriga livet är det fortfarande som det alltid har varit: både jag själv och min omgivning mår bättre, om jag inte jämt och samt ger uttryck för kritik och klagomål. Därmed inte sagt att jag skulle förespråka den slags blåögdhet, som blint tror att allt är bra, men det är inte vare sig vist eller förståndigt att låta den sämre sidan av tillvaron påverka en så till den grad, att man till slut tappar bort det goda!

När det går så, då kan det hända, som C S Lewis en gång varnade för: ”Man ska inte ge helvetet vetorätt över himlen!”

Här sitter nu alltså en gubbe, som är mycket medveten om att han har en gammal gnällspik nånstans inom sig, en som gärna vill komma ut och ta över, varenda gång han får tillfälle till det, en gubbe, som hoppas och ber att Herren ska hjälpa mig att igen börja se ljusare på tillvaron och medmänniskorna under året, som kommer!

Gott nytt år, allesammans!

Publicerad i Svenska blogginlägg
En kommentar på “En argsint gubbe
  1. Läsare skriver:

    Tack för detta! Kände igen mig till 100 %! Ska också försöka behärska mig….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>