1-2
Vid den tiden sände Merodak-Baladan, Baladans son, kungen i Babel, brev och en gåva till Hiskia, ty han hade fått höra, att han hade varit sjuk, och blivit frisk igen.
Hiskia gladde sig över dem, och visade sändebuden sin skattkammare, sitt silver och guld, sina kryddor, sin dyrbara olja, hela sitt vapenförråd, och allt, vad som fanns i hans förrådshus.
Det fanns ingenting i Hiskias hus eller i övrigt i hans ägo, som han inte visade dem.
Det här är inte lätt att begripa. Hiskia var ju enligt uppgift en av de mest gudfruktiga kungar, som Juda hade haft. Han avskaffade avgudadyrkan, och förtröstade på Herren av hela sitt hjärta – åtminstone i början av sin regering, 2 Kung 18:1-8, och Gud var med honom, och gav honom framgång.
Det, som han nu gör, tyder inte på vare sig någon större vishet, någon ödmjukhet, eller ens någon större gudsfruktan, detta är inget annat än högmod och skryt.
Det är ovist, eftersom han visar upp både sin rikedom och sin militära styrka på ett sätt, som både är ägnat att locka till angrepp, och att visa angriparen var de svaga punkterna i hans försvar kunde tänkas finnas.
Det är skryt och högmod, eftersom det inte fanns någon som helst annan anledning för honom att så grundligt visa upp allt han ägde för de främmande sändebuden, ombud för ett land, som han hittills inte haft någon förbindelse med, vad vi vet.
Och det var bristande gudsfruktan, eftersom han briljerade med allt sitt goda på ett sätt, som lät förstå att det var något han själv hade åstadkommit – fast det ju var Gud, som hade gett honom framgång!
Något hade alltså förändrats i Hiskia från hans första regeringstid, och jag tror att den förändringen kom sig just av att han hade haft en sådan framgång, blivit så välsignad och beskyddad av Gud, ända fram till det mirakulösa tillfrisknande, som han just hade fått uppleva.
Man brukar säga, att det är lättare att stå i motvind än i medvind, och Hiskia är ett gott exempel på detta.
En människa, som blir förskonad från motgångar, och istället får se hur allt går henne väl i händer, kan lätt drabbas av detta slags övermod. Man börjar uppleva sig som osårbar, eftersom man inte fallit för några värre frestelser, man börjar uppleva sig vara en Guds favorit, eftersom man blivit beskyddad och välsignad – och man börjar på någon nivå inbilla sig, att det är för att man är så bra, som allt går så bra!
3-7
Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia, och sade till honom: ”Vad har dessa män sagt, och varifrån har de kommit till dig?”
Hiskia svarade: ”De har kommit till mig från ett avlägset land, från Babel!”
Jesaja frågade: ”Vad har de sett i ditt hus?”
Hiskia svarade: ”De har sett allt, som finns i mitt hus. Det finns ingenting i mina förrådshus, som jag inte har låtit dem se!”
Då sade Jesaja till Hiskia: ”Hör HERREN Sebaots ord! Se dagar ska komma, då allt, som finns i ditt hus, och som dina fäder har samlat ända till denna dag, ska föras bort till Babel. Inget ska bli kvar, säger HERREN! Och några av de söner, som ska utgå från dig, och som du kommer att föda, ska man ta, och de ska bli hovmän i den babyloniske kungens palats.”
Här kommer då profeten med besked om vad Hiskias oöverlagda handlande kommer att leda till. De babyloniska sändebuden kommer att resa hem, deras rapport om alla rikedomar, som finns att hämta i Juda, kommer att skrivas ner och arkiveras, och så småningom kommer Babels härar att komma för att hämta allt, som Hiskia så stolt visat upp. Och hur reagerar då kungen på det?
8
Hiskia sade till Jesaja: ”Gott är det Herrens ord, som du har talat!”
Och han tänkte: ”Fred och trygghet ska ju råda i min tid!”
Här, om inte förr, visar det sig vilken grad av självupptagenhet den förr så gudfruktige kungen råkat in i.
När profeten kom till honom, och sade att han skulle beställa om sitt hus, för han skulle komma att dö i sin sjukdom, då grät han bittert och ropade till Gud om förbarmande.
Nu, när han får höra att hela det land, som han styrde, skulle komma att gå under, och att hans egna söner skulle komma att bli lakejer i Babylon, då reagerar han inte det minsta. Inga tårar, ingen omvändelse, ingen bön om förbarmande.
Det gällde ju inte hans eget dyrbara skinn!
När jag läser det här, kan jag inte undgå att dra parallellen till mig själv, och till oss nutidskristna.
Jag avser då den märkliga liknöjdhet inför våra ofrälsta medmänniskors kommande öde, som är så utbredd, och som jag till min sorg och skam får erkänna att jag själv också drabbas av från och till.
Det är som ett eko av Hiskias ord: ”Vad rör det mig, jag har ju mitt på det torra!”
Det här en sådan slags sjukdom, som jag har, men som andra småningom kan dö av, och ännu värre. Vore det inte skäl för oss också att gråta bittert och be om förbarmande, så att vi skulle tillfriskna, och börja bry oss litet mer?