Brinnande eller äkta?

Idag stötte jag än en gång på det – en människa, som förklarade hur hon ”brinner” för något.

Det här uttrycket stör mig, har alltid stört mig. Kanske någon nu har lust att påpeka, att det kanske bara är för att jag är avundsjuk, för att jag också skulle vilja brinna för något, men inte gör det, som jag inte gillar allt detta prat om att vara brinnande hit och dit, och kanske det rentav ligger något i det – jag kan förvisso inte påstå att jag brinner för något!

Själv vill jag dock mena, att det är för att det har gått en sån inflation i det här uttrycket, som jag är trött på det. Jag tror ju, att de som använder det, i själva verket menar att de är intresserade av något, gärna vill satsa på något och jobba för det, tycker att något är viktigt nog att få deras tid, insats och pengar, men så tar man till stororden, och påstår att man brinner för saken, för det låter ju häftigare!

Brinner man på riktigt för något, då är det fråga om en så allt uppslukande hängivenhet för något eller någon, att det inte lämnar rum för något annat i ens liv. Annars passar något av de mindre orden bättre.

Nu kan man undra, varför vi så allmänt tar till den här sortens överdrifter? Till vem riktar vi oss? Och varför?

Försöker vi visa upp en bild av oss själva utåt, som ska motsvara vad vi tror att omgivningen förväntar sig av oss, istället för att ärligt visa vad vi på riktigt är? Är detta det pris, som vi är villiga att betala för att bli accepterade? Är detta vad vi tar till för att peppa varandra att försöka litet ivrigare?

Vad det än är, så är priset för högt, för det vi gör, när vi på detta sätt börjar töja på sanningen, det är att använda djävulens metod, lögnen, för att förbättra vår religiösa status – eller status överhuvudtaget.

Det tycks också hända något, som har rakt motsatt effekt gentemot vad vi hoppas på, när vi på detta sätt ska visa oss brinnande och engagerade och helt på G för Herren. Istället för att den inre glöden skulle bli varmare, tycks den istället i många fall svalna!

Man blir nämligen trött av att gå omkring och låtsas vara brinnande. Man blir trött på sig själv, när man inte orkar leva upp till det som fasaden kräver, man blir trött av att försöka väcka entusiasm i andra, när ens egen stillsamt håller på att slockna.

När man blir trött på sig själv, och trött på de andra, som inte heller lever upp till de uppställda värmegradsidelaen, då kommer kritiken, självfördömelsen, domarna mot andra, och besvikelsen på Gud, som inte ställer upp med önskat innehåll i våra höga bekännelser.

Men man vill ju i det längsta inte erkänna hur det står till, så då hamnar man i förnekelse i stället, försöker i det längsta hålla fast illusionen av att vara så brinnande, som man sagt sig vara – och då kommer det stadium av trötthet, som vi brukar kalla utbrändhet, kanske smygande.

Jag tror att vi här har något av skillnaden mellan att vara en eldsjäl, eller att vara brinnande i anden.

Eller, om vi ska ta de bibliska begreppen ännu tydligare, skillnaden mellan Guds eld och främmande eld.

Tänk dig följande situation: en människa har fått något av äkta eld, av Guds kärlek till den här världen och människorna här, och den finns i henne, och leder henne att arbeta i Guds verk på ett eller annat sätt. Detta är ju vad Herren vill göra med alla sina barn!

Men så kommer frestelsen att litet grann förstora, överdriva, och så börjar man beskriva sig själv och sitt engagemang med ord, som det inte riktigt finns täckning för i ens liv. Då skaffar man sig samtidigt något att leva upp till, det uppstår ett glapp mellan utsida och insida, ett tomrum, som behöver fyllas med något.

Till en tid kan man fylla det med eget engagemang, egen ansträngning, egen insats. I Galaterbrevet kallas det här att börja i Anden och sluta i köttet.

Allt detta, som man fyller ut glappet med, det är just främmande eld, och den tenderar att göra det, som Guds eld aldrig gör: den bränner ut en.

Ett av de första tecknen på den ”brinnande” kanske inte mår så bra ändå, är att förmågan och lusten att glädja sig i Herren börjar försvagas. Glädjen, lovsången, blir något som kräver yttre medel för att man ska få tag på den, kryckor av olika slag. Fast det var Guds mening, att detta skulle vara som strömmar av levande vatten från vårt innersta…

Jag har träffat på kristna syskon, som ivrigt förklarat hur bra de har det i sitt kristna liv, hur de ständigt lever på topp, bara välsignelser och Guds tilltal på löpande band – men när förklaringarna och beskrivningarna är slut, när åhörarnas uppmärksamhet flyttar till någon annan, då slocknar  både leendet och blicken, och man får en skymt av människan, den frysande, brända, slocknade människan bakom alla de vackra orden.

Till slut kanske människan inte orkar låtsas vara brinnande längre, och då kan man få ta del av verkligheten, den verklighet som består i att man förlorat, inte bara förmågan att upprätthålla illusionen av en större eld än den an egentligen har, utan också en isande förnimmelse av att ha förlorat också den glöd, den värme,  man hade från början, innan man tog den alltför höga bekännelsen av att vara ett brinnande föredöme för andra i sin mun.

Det har sagts, och jag tror att det också till stora delar är sant, att vår nutida församlingskultur har en tendens att forma ledare, som först har stor tro och stora förväntningar, sedan börjar tveka och tvivla, och sedan småningom ger upp, och resignerar, och, de går igenom allt detta ensamma!

Detta gäller dock inte bara församlingsledare, den här faran lurar på oss alla. Den är större ju synligare roll man har, men handen på hjärtat, hur många av oss kan säga, att de aldrig har försökt ge intryck av att vara något annat och bättre än de är?

Guds Ord talar om faran av att bli en människa, som har ett yttre sken av gudsfruktan, men inte vill veta av dess kraft, alltså en människa, som har en fasad. Vad är det då, som är problemet? Svar: fasaden. Det är den, som måste bort, för att det som är äkta, det som är av Gud, ska kunna leva och växa. Det är den, som skapar den ensamhet, som är så mångas gissel idag, både bland församlingsledare och oss andra. Det är den, som konserverar oss i ett liv, som till alltför stor del bygger på en lögn, det är den, som är sanningens och äkthetens fiende.

Sund tro, sanning, och äkthet hör samman.

Kanske, ja, troligen, skulle vi behöva en Jesajaupplevelse litet till mans och kvinns, ett möte med Gud, där allt vår eget skulle förintas och brinna upp i den sanna elden, där vi skulle få se skillnaden på allt vårt eget, och det som är Guds, där vi först skulle få utbrista ett ”Ve mig, jag förgås, jag förintas, jag upplöses i mina beståndsdelar, jag desintegrerar!”, och sedan också få möta den nåd och förlåtelse, som inte når in innanför våra skal, förrän de har krossats. Då, när eldsjälen blivit krossad, skulle vi få uppleva glädjen och vilan i att vara brinnande i Anden, och befrielsen från längtan efter att få tala om för andra hur brinnande vi är….

 

 

 

 

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>