Vadå lagiskhet?

Den här frågan har jag stött på en och annan gång: ”Vad menas egentligen, när det talas om lagiskhet i kristna sammanhang, och varför är det så farligt?”

Ja, vill man ha ”the straight dope”, alltså Bibelns klarspråk om saken, då ska man läsa Galaterbrevet.

Vill man ha en kortare version, då finns en sådan i Bo Giertz´ historiska roman ”Tron allena”, som utspelar sig i 1500-talets Sverige.

Där låter han en av huvudpersonerna i boken, en kyrkoherde, som börjat omfatta läran om rättfärdiggörelse genom tro och inget annat, svara ungefär så här, när han får frågan om varför det hade blivit oenighet och stridigheter bland dem, som lämnat påvekyrkan.

”Jo, det är för att de vill bli heliga genom sådant, som de själva kan åstadkomma! Och vill vi bli heliga genom våra gärningar, då måste de gärningarna noga beskrivas, så att inget går fel!

Eftersom det inte finns någon sådan beskrivning i Bibeln, får de så lov att försöka knåpa ihop den själva. Så hittar den ene på ett, den andre på något annat, och sedan blir det ett grälande utan ände, för gärningshelgon är ena avundsjuka rackare!

Eftersom de själva har slitit så surt för sin helighet, vill de inte låta någon annan få den billigare, och därför ser de noga efter, så att inte någon annan väg till helighet kommer på modet.

I påvedömet gick det väl för sig att hålla samman, för där gällde inte någon annan helighet än den som påven gillade, och där måste alla följa samma väg, men vi som har skilt oss från påven, kommer att få lika många sekter, som det finns tokiga lagträlar, som lyckats hitta på någon ny form av gärningshelighet! Sedan blir det oenighet och strid, och det är straffet för att vi inte håller fast vid det dyrbara evangeliet om trons rättfärdighet!”

Så sant som det är sagt. Lagiskhet leder till partibildning och strider.

Men när vi börjar försöka förbättra det, som Jesus har gjort för oss genom att framhålla egna förtjänster, då händer något ännu värre: då tar vi upp bördan igen, som vi fick lägga av oss när vi kom till tro, då får vi börja arbeta och vara betungade igen med att försöka lyfta oss själva i håret.

Då faller vi ur nåden, då förlorar vi den frihet, som Kristus har friköpt oss till.

Den här faran är så stor för oss, som lever i dagens samhälle, därför att vi inte ens vet vad det är vi förlorar.

Vi tror ju på fullt allvar, att frihet och individualism är synonyma begrepp, vi lever i ett samhälle som har gått från att tänka i vi-termer till att tänka ”jag”. Den frihet, som evangeliet erbjuder, det är en vi-frihet, ett liv, där man ingår i något större än man själv, och blir kvar där genom att säga nej till sig själv, till det jag, som ställer sig själv i centrum, och därigenom också ständigt är fånget i sig själv, i sina krav, sina rättigheter, sina besvikelser – och sin ensamhet mitt ibland alla andra, som fungerar på samma gemenskapsdödande sätt.

För den, som lever utifrån ”jag” är de identitetsskapade prestationerna omistliga – vem är jag, vad är jag utan dem?

Med den attityden inprogrammerad förefaller lagiskheten att vara den enda framkomliga vägen att ”bli något” också som kristen, själva tanken på att ge upp sig själv som centrum, för att ingå i det rike, där Jesus är centrum, är för ny och främmande för att man ska kunna överge den så där bara.

Sedan blir den Giertztska förklaringen bara alltför träffande. Det här är vad om händer, när de kristna börjar uppleva troslivet som en tävling i helighet, och där den egna framgången i fromhetsprojektet blir det allt överskuggande viktiga. .. och lagiskheten, den tenderar alltid att resultera i den sortens tävling!

 

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>