Anden, den kristne, och församlingen del 15

Jag kom mig för att kontrollera om jag faktiskt har kommit ihåg att publicera alla avsnitt jag har skrivit i det här ämnet hittills, och väl var det, för det här avsnittet, del 15, saknades här på sidan, fast jag hade haft det som bibelstudium i min hemförsamling redan i början av oktober. Nå, bättre sent än aldrig, brukar man säga! Annars, tänk att ingen av er har undrat varför jag hoppade över den profetiska gåvan i utläggningen? Så finkänsliga behöver ni inte vara!

”En får gåvan att profetera”, står det i 1 Kor 11:10. Detta är då nästa nådegåva, som vi ska försöka se litet närmare på.

Eftersom gåvorna är just Andens gåvor, och Andens uppdrag här på jorden är att förhärliga Kristus, kan vi tryggt utgå från att detta också är den profetiska gåvans huvudsakliga funktion. Uppb 19:10

Vi kan också se på Joh 15:1-8.

Det avsnittet avslutas med orden ”Min Fader förhärligas, när ni bär mycket frukt och blir mina lärjungar”.

I Joh 17:1 ber Jesus så här: ”Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig!”

Vi ser alltså, att när Sonen förhärligas, då blir också Fadern förhärligad.

 

Jag tänker mig att den profetiska gåvans första funktion är att hjälpa Jesu lärjungar att bära mer god frukt, både genom att rensa bort sådant, som försämrar fruktbärandet, och genom att stärka allt det, som ger mer frukt..

Detta sker genom personligt riktad uppmuntran, tröst, och förmaning – samt genom att avslöja sådant, som behöver komma fram i ljuset för att det inte ska kunna fortsätta sitt destruktiva verk.

Här är gränsen mellan profetisk gåva och gåvan att skilja mellan andar ibland ganska flytande!

Eftersom 1 Kor 14:3 ser litet olika ut i olika översättningar – ordet ”förmaning” saknas ibland, och är ersatt med ”uppmuntran”, kan detta behöva en egen kommentar!

Ordet i grundtexten är ”paraklesis”.

Detta handlar om att kalla på någon för att denne ska komma närmare, i detta fall närmare Gud, för att man ska kunna ge personen i fråga Guds omdöme om något i hans liv, och det kan också handla om att uppmana och uppmuntra någon att leva i enlighet med Guds plan och vilja för ens liv.

Grundbetydelsen av ordet är ”personlig förmaning eller uppmaning”, men betydelsen formas också av sammanhanget det står i. Det är alltså inte fel att översätta med ”uppmuntran” här, men den förmanande/uppmanande nyansen går onekligen förlorad då!

När vi i 1 Tess 5:20 uppmanas att inte förakta profetiskt tal, då ligger det närmast till hands att tänka sig, att det är just den personligt riktade förmaningen, som åsyftas! Det är ju den, som triggar försvarsattityderna hos människor…. men utan förmaning, när sådan behövs, kommer allt möjligt, som hindrar det goda fruktbärandet, att få finnas kvar och växa sig värre!

I den här meningen är det mesta av första Korinterbrevet profetiskt!

”Utan profetia blir folket tygellöst” står det i Ordspr 29:18, och man får onekligen ett intryck av att folket i Korint var tämligen förvildat i andligt hänseende – de första elva kapitlen består ju till största delen av mer eller mindre barska förmaningar och tillrättavisningar! Profetisk, riktad förmaning behövdes alltså, och aposteln tvekade inte att ge vidare det han fått av Guds Ande, även om han visste, att det skulle komma att svida i skinnet på korintierna!

Samma sak ser vi i de gammaltestamentliga profeternas budskap och verksamhet, det är ord och inga visor! Inte blev de omtyckta, men de var trogna i sin uppgift ändå, och alltid var det någon eller några som lyssnade, och vände om.

 

Gåvans andra funktion är vägledande, i linje med Guds löfte om att han ska vaka över oss, och ge oss råd. Ps 32:8-9, Apg 9:10, Apg 27:10

Guds huvudsakliga två sätt att leda oss är dels det inre tilltalet, det som sker genom att Gud låter sin goda vilja finnas i oss, och på det sättet gör så att vi vill det han vill, ”han är den som verkar i oss både vilja och gärning”, Fil 2:13, dels det yttre tilltal, som möter oss genom Guds Ord, både det direkta, profetiska ordet, och det skrivna. ”Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på min väg”, Ps 119:105.

Det kan, som oss alla bekant är,  gå så, att människans egenvilja, önskan att gå sin egen väg, tar över, så att Guds ledning i vårt inre och genom det skrivna Ordet åsidosätts. Då kan den profetiska gåvan vara vad som behövs för att återföra oss på rätta vägar, få oss att börja lyssna med båda öronen igen, alltså att pröva den inre ledning, som vi tycker oss ha fått,  men som inte var av Gud, mot det yttre, det skrivna och oföränderliga ljuset.

 

Tredje funktionen är framtidsförutsägande. Den här funktionen kan vi se och få bekräftad när vi jämför GT:s profetiska utsagor med vad som sedan faktiskt har hänt, vi ser den hos profeten Agabus i Apg 11:28, och hos Paulus i 2 Tess 2, för att inte tala om det budskap om framtiden, som Johannes får i uppdrag att förmedla i NT:s utpräglat framtidsprofetiska bok, Uppenbarelseboken.

Sådan kunskap om framtiden är då något, som endast den profetiska gåvan kan ge.Gud är den ende, som står utanför tiden, och därmed kan se den från början till slut.

Vi befinner oss liksom i en punkt på en linje – om det är punkten som rör sig på linjen, eller linjen som rör sig genom punkten, det vet jag inte, men vi vet i alla fall bara vad som redan passerat, vi vet inget om vad som finns längre fram på linjen.

Gud, som befinner sig utanför linjen, och innesluter den i sig själv från början till slut, han ser naturligtvis allt, och vet allt, både det som var, är, och ska komma.

Någon har beskrivit bibelns profetior som ”framtidshistoria”, och det är ett mycket bra och beskrivande uttryck!

 

Fjärde funktionen är att visa på Guds helighet och hans vrede över synd och lögn i ett läge, där folket har börjat visa öppet förakt för Guds vilja. Jes 30::8-11, Mal 1, Uppb 2:20-23

Ibland går det så långt utför med Guds folk,  att vi börjar strunta i både den inre och den yttre vägledning, som Gud vill ge, och då behövs det hårdare tag från Herrens sida för att få oss att överhuvudtaget börja fråga efter hans vilja och väg på nytt!

I det här läget uttalas inte bara en kallelse till omvändelse, har uttalas också konsekvenserna av ett fortsatt uppror, alltså möjligheten av en Guds straffdom, alltså någon form av tuktan, som ges i fostrande syfte. Hebr 12:1-17

Vi är kallade till frihet, vi kristna, men det är en frihet under ansvar.

Gud har gjort som varje god förälder skulle göra, om han hade en livsfarlig brunn på gården: han har satt sin lag som ett staket runt brunnen, för att vi inte ska ramla i den.

I övrigt får vi röra oss fritt i hela Guds underbara värld!

Om ändå väljer att klättra över staketet och, istället för att låta varna oss,  riskerar att falla i den brunn, som kallas att framhärda i öppen, överlagd, trotsig synd, alltså avfall från Herren, då är konsekvensen naturligtvis att vi försätter oss i livsfara.

I det läget får då Gud så lov att ta i med hårdare handskar, tukta oss på ett eller annat sätt för att vi ska ta vårt förnuft tillfånga och vända om. Därav straffdomarna, därför får vi varningen och förklaringen i slutet av 1 Kor 11: om vi blir dömda, om vår synd medför obehag och svårigheter av olika slag, då sker detta för att vi inte småningom ska bli fördömda! Någon, som framhärdar i sitt uppror, som vägrar vända om, som trampar Jesu blod under fötterna i stället för att låta sig renas av det, kommer den helige, rättfärdige Fadern inte att släppa in i sin himmel, och det är det beskedet, som profeten till slut får lov att framföra till dem, som inte lyssnar till något annat.

Detta är avsett att väcka respekten och vördnaden för Gud på nytt, att väcka gudsfruktan till liv hos det upproriska folket, och så resultera i ett återvändande till ett fruktbärande liv i lydnad för Gud, men även om så inte blir fallet, har profeten i varje fall fått meddela folket, vad som gäller – och alltid är det någon, som hör att Herren knackar, och öppnar sin dörr, även om Laodicea i stort fortsätter på sin väg mot fördärvet. Uppb 3:14-22

 

 

Publicerad i Anden och församlingen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>