För ett tag sedan kom jag att läsa en bok, där bland annat en berättelse, där en medmänniska beskrev en semesterupplevelse, ingick. Hon hade besökt någon typ av kvällsandaktstillfälle, där man först haft det så trevligt, sjungit gamla andliga sånger, och haft en så god atmosfär.
Sen hade den, som ledde tillfället, hållit en slutandakt, där han kommit att nämna det faktum att vi alla är syndare, och behöver Guds nåd och förlåtelse. Och då förstörde han ju hela den fina stämningen! ”Det var värst, vilka syndare vi blev helt plötsligt”!
Och nej, hon skulle minsann inte gå dit någon fler gång, inte! Hon var ju en så fin och bra människa, så här skulle ingen komma och påstå att hon behövde ödmjuka sig till att ta emot nån nåd och förlåtelse! Hur hade hon då kommit fram till den slutsatsen, månntro? Högst antagligt genom att jämföra sig med andra, mindre lyckade, medmänniskor!
Man undrar, vad hon skulle svara, om någon frågade henne vad hon tror är orsaken till att Jesus måste dö för oss?
Ja, hur är det med dig och mig? Är vi sådana, som hon i berättelsen menade sig vara, hyggliga medborgare, rätt hyfsade människor, som sköter vårt, och som det inte just finns något att anmärka på, eller? Och om vi, kanske smått i hemlighet, har såna höga tankar om oss själva, vad ska vi då kalla det? Jag föreslår ”högmod” som en passande term….
Enligt vad Gud säger är detta en fatal förblindelse, denna vägran att se sanningen om sig själv, som till slut leder till evig förtappelse.
Vi ärver alla en svaghet från våra föräldrar, som vi inte alltid så gärna vill kännas vid, och de har i sin tur ärvt den från sina förfäder. Den svagheten innebär, att så snart en människa har hunnit få de få år på nacken, som man behöver för att förvärva förmågan att gå sin egen väg, göra som man själv vill, istället för att fråga efter Guds vilja och väg, så kommer hon också undantagslöst att göra det. Kalla det arvsynd, om du vill….
Jesus uttrycker det så här: ”Det som är fött av kött är kött. Ni måste bli födda på nytt, annars kan ni inte se Guds Rike, eller komma in i det!”
Ibland kan denna nedärvda benägenhet att synda då resultera i lätt urskiljbara synder, som mord och stöld och äktenskapsbrott, i andra fall kan människan på ytan framstå som en rätt hygglig prick, utan några större svagheter, eftersom ens synder är av det mera socialt accepterade slaget,men inför Gud spelar det ingen större roll vilket.
Syndens lön är döden, oavsett vad den är av för en valör, eller har för en kulör i den mänskliga bedömningen – vi människor graderar ju synder så som det passar oss själva, om vi nu överhuvudtaget tänker på något i termer av synd.
Inför Gud finns inga småsnälla, skära eller rosa synder. Allt, som inte sker av tro, är synd! Vilket då innebär att allt, som sker i strid med Guds vilja, är synd.
Vi kan bedöma synder utifrån hur stor skada de gör mot våra medmänniskor, och på det mellanmänskliga planet är detta både begripligt och riktigt. I det perspektivet finns det saker, som är värre än andra! Att ge sig ut i trafiken med en söndrig lampa är inte lika illa som hustrumisshandel, det tror jag vi alla kan hålla med om!
Inför Gud fungerar det dock inte riktigt så. Hans lag är en helhet. Den som bryter mot ett av buden är skyldig till allt. Med andra ord: alla, som någon gång har brutit mot något av Guds bud, är definitivt i behov av Guds förlåtelse! Och inte bara det, han är också behov av att få bli född på nytt, att få en ny start, att få bli en ny människa i en ny skapelse!
Det var för att ge oss allt detta, som Jesus kom hit, levde här led här, dog här, uppstod här.
Vi får alltså se upp, så att vi inte ser ner på de medmänniskor, som har råkat in i sådana former av slaveri under synden, som på den mänskliga skalan framstår som eländigare än annat. Resultatet av sådant kan bli, att man plötsligt står och tackar Gud för att man inte är lika dålig som andra människor, såna som är giriga och otuktiga, och vad Jesus hade att säga om den attityden är värt att lägga på minnet!
Högmod är värre än att sitta fast i någon form av otukt, och likaväl som högmod kan hindra en syndens uppenbara slav från att söka hjälp, kan det också hindra en, som inte upplever sig vara någon större syndare, från att förbehållslöst inse och erkänna, att inför Gud har jag inte mer att berömma mig av än den andre, och har således ingen anledning att se ned på någon annan människa!
Medmänniskan, som jag inledningsvis nämnde, hade tydligen i alla fall något slags dragning till det andliga, eftersom hon hade besökt ett sådant här tillfälle. Det är det rätt många, som har. Gud har ju lagt evigheten i våra hjärtan, för att vi ska söka honom.
Frågan är då om man vill ha att göra med den Gud, som faktiskt finns, med ”Jag Är”, eller om han upplevs vara för jobbig i sitt krav på helighet och renhet?
Jag kommer ihåg medmänniskor, som med litet olika variationer på temat har sagt mig något som gått ut på att ”Visst tror jag på Gud jag också! Fast jag tror ju inte sådär som du tror! Ser du, MIN gud, han är………..”
Sedan fylls det i många olika saker på den streckade linjen, men alla de här olika ”min gud”-varianterna tycks ha det gemensamt, att man inte behöver omvända sig för att tro på dem, inte behöver erkänna att man är en syndare, som behöver Guds förlåtelse, och inte heller behöver man böja sig för Jesus som både Herre och Frälsare.
I stället för att ta emot och tro på Gud sådan han är, har man gjort sig en gud, som passar en.
Man har skapat en gud, som är ens egen avbild, om man spetsar till det litet.
Inte är det lätt att förklara för sådana människor, att Jesus faktiskt är enda vägen till den Gud, som Är, att ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Och visst kan folk bli både arga och stötta om man säger till dem att det där, som du kallar ”din gud”, det är i själva verket den tankekonstruktion, som håller dig borta från Gud!
Ändå måste det sägas, för det är bara sanningen, som kan göra oss fria!
Det går så lätt att prata om ”Gud”, eller ”vår Herre”, eller ”ödet”, eller ”högre makter”.
Motståndet kommer när det blir tal om Jesus, den Jesus, som beskrivs i Nya Testamentet!
Mörkret tycker intensivt illa om Ljuset, för det varken förstår sig på Ljuset eller kan besegra det…
Men frälsningen finns där det talas om Jesus, och Honom som korsfäst och dödad för våra synder, och uppväckt från de döda för vår rättfärdiggörelse, inte där det bara talas litet allmänt om försyn och högre makter!
Evangeliet om Jesus är inget att skämmas för, för det är Guds kraft till frälsning!
Det behöver man ta till sig av för egen del, likaväl som förkunna det för andra, vi har ju alla lika stort behov av det!
Det får vi komma ihåg, både de, som har som uppgift att predika det och andra, så att vi inte flummar bort det!
Om än era synder är blodröda, kan de bli snövita, om de än är röda som scharlakan kan de bli som vit ull! Jes 1:18