Senast citerade jag Joh 4, där Jesus säger så här: ”Den tid kommer, då det varken är i Jerusalem eller på detta berg ni ska tillbe Fadern! Den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern ha!”
Eftersom detta, att genom Jesus få ha fritt tillträde till nådens tron i bön och tillbedjan, definitivt hör till den välsignelse, som Fadern vill att vi ska få leva i från dag ett, när vi har kommit till tro, kan vi se litet närmare på detta med att tillbe i ande och sanning.
Vad är det egentligen vi talar om här?
Hur tillber man i ande och sanning, vad ingår i en sådan bön?
Senast konstaterade vi att religionens fokus på hur allt ska vara till det yttre, i det synliga, och hur vi av det religiösa mönstret luras att flytta tyngdpunkten i vår trosutövning till sådant, som vi själva kan styra och utforma, och därigenom i princip gör den helige Ande överflödig i församlingen.
Vad har då Skriften för ledtrådar att ge oss ifråga om hur vi går på djupet i vår relation till Herren, hur vi kommer in i en tillbedjan i ande och sanning?
Jag har, naturligtvis, inga heltäckande svar att ge, men några ledtrådar kan vi i alla fall ta upp!
Vi kan börja med den sjuka kvinnan, som smög sig fram och rörde vid Jesus. Den berättelsen finns i Luk 8. Där, i vers 46, frågar Jesus vem det var som rörde vid honom?
Då kan man undra, varför han frågar. Han hade ju visserligen känt att kraft gick ut från honom, så han visste, att något hade hänt, någon hade blivit helad, men i många andra fall hade han uppmanat människor att inte berätta för någon att han helat dem!
Nu gör han tvärtom, och kallar fram den, som blivit hjälpt, inför alla!
Kvinnan var uppriktig i sin tro, inte tu tal om den saken!
Men, hon försökte förbli dold, också efter att hon blivit helad.
Skriften säger att hjärtats tro behöver förenas med munnens bekännelse, Rom 10:9-10, och att vi ska bekänna Jesus inför människorna, Matt 10:32-33! Då kan man inte komma till Jesus i smyg för att få hjälp fysiskt eller andligt, inte vara Jesu lärjunge i hemlighet, inte i längden! Herren kan godta detta till en tid, men förr eller senare kallar han oss att öppet bekänna färg!
Hjärtats tro står här för sanning, och den öppna bekännelsen för ande – Anden vill ju förhärliga Kristus, och det sker inte i hemlighet!
Sedan kan vi se på de tio spetälska männen i Luk 17. Bara en av tio kom tillbaka för att tacka Gud och tillbe.
De andra visade den sorts otacksamhet, som omöjliggör all tillbedjan i ande och sanning.
Om man inte tackar Gud för det man fått, då tackar man ju inte Gud! Då kommer man inte till Gud med någon tacksamhet och lovsång för hans godhet och nåd, istället kommer man bara med nya önskelistor, för det finns ju alltid något som jag inte har fått, och som någon annan har….
Bön utan tacksägelse kommer att bli mer och mer köttslig och självcentrerad, inte Gudscentrerad, för den vill att ens egen vilja ska ske, inte Guds, och detta är en bön, som har sitt ursprung i köttet, inte i anden!
Jag minns för övrigt en man, en kristen broder, som var ytterligt bitter och inåtvänd i följd av alla motgångar, som drabbat honom. När jag frågade honom när han senast hade tackat Gud för något, blängde han på mig, och svarade: ”Och vad tycker du att jag har att tacka Gud för?”
Han hade glömt att han hade fått sina synder förlåtna, att Jesus hade dött för honom, att han hade en plats beredd i himlen åt sig den dag han lämnar jordelivet, att alla de stora och viktiga sakerna var ordnade för honom som en Guds gåva av nåd. Och hur glömmer man det, hur kan man glömma det?
Jo, genom att underlåta att tacka för det, och strunta i att fortsätta att tacka för det! Otacksamhet tar livet av den slags tillbedjan, som Fadern vill ha!
Nästa ledtråd har vi i Hes 22:30. Efter att ha beskrivit en situation av totalt andligt förfall bland Guds folk, konstaterar Gud till slut att han inte har funnit en enda, som skulle ha varit villig be för landet och folket, inte fast han har sökt ibland dem.
Trons fader Abraham får här ge oss modellen för hur en bön i ande och sanning ser ut, när han ber för Sodom i 1 Mos 19, något som hände 1500 år innan Hesekiel levde.
Här har vi nu en stad, som är så fientlig mot Gud, så full av synd och orättfärdighet, så på tvären med allt vad Herren vill med oss människor, att folket där till och med vill överfalla och våldta hans sändebud! De har fyllt sina synders mått fram till den punkt, att Gud har beslutat utplåna hela området, på samma sätt som man amputerar en lem med kallbrand för att inte smittan ska kunna sprida sig vidare.
Situationen där är faktiskt rätt lik den, som beskrivs i Hes 22!
Så, varför kommer Gud på besök till Abrahams tält, innan han går till verket med Sodom?
Jo, han söker efter någon, som vill be för också denna eländiga stad, för dessa fördärvade människor! Gud söker alltid efter förebedjarna, de som inte bara ojar sig över fördärvet, och i from avsky tar avstånd från ogudaktigheten, utan som är villiga att lägga sig ut för sina medmänniskor, be om nådatid, be om väckelse, be om nåd till omvändelse!
Guds Ande vill inte någon syndares död, han vill att syndaren omvänder sig och får leva! Hes 33:11
Bön i ande och sanning blir här att se och erkänna sanningen, så här står det till med oss, märk väl, med oss, för identifikationen behövs, och dels att be Gud förbarma sig över de vilsegångna.
”Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga och upproriska, vi har gjort orätt” Så börjar den rättfärdige Daniel sin förbön för sitt folk… Dan 9:5