6-8
Hör, någon säger: ”Predika!”
En annan svarar: ”Vad ska jag predika?”
Allt kött är gräs, och all dess härlighet är som blomstren på marken.
Gräs torkar, blomster vissnar, när HERRENS Ande blåser på det, ja, folken är gräs!
Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds Ord förblir i evighet!
Grundbetydelsen i det hebreiska ordet ”kara”, som här är översatt med ”predika”, är ”kalla” i betydelsen ”namnge”. Sedan finns det ett helt osannolikt brett spektrum av andra möjliga betydelser – det grundtextlexikon jag använder listar ett sextiotal olika översättningar av det här ordet i 1917 års översättning….
Det är i varje fall just ”kalla”, som tillsammans med ”ropa” används överlägset mest i översättningslösningarna.
Utifrån detta kan vi då dra två slutsatser, dels att vi här har ett budskap, som ska ropas ut, inte bara omnämnas så där försiktigt, dels att det här är fråga om att nämna saker vid deras rätta namn, klargöra vad Gud kallar dem!
Erik Ewalds myntade i tiden uttrycket ”döden som livskvalitet”.
Någon annan lär på sin dödsbädd ha yttrat orden: ”Alla de där dagarna som gick – inte visste jag att det var de, som var livet!”
Nu tror jag inte det är meningen att vi ska gå och vänta på döden, vad jag tror är meningen, det är att vi inte ska gå och vänta på att livet ska börja!
Medvetenheten om att livet är kort, tillsammans med en medvetenhet om att livet, det är här och nu, snart kommer den här jordiska stofthyddan att vissna ner och dö, den kan hjälpa oss att prioritera rätt ifråga om hur vi använder den här korta tiden vi har fått här på jorden!
Det här kan låta självklart, men ändå säger Gud att det här är något som behöver klargöras och ropas ut!
Människan vill gärna i det längsta skjuta ifrån sig tanken på sin egen dödlighet, men eftersom Herren inte vill låta oss göra det, betyder detta att det är mer välsignat att leva med den här tanken och insikten, än att försöka blunda för den!
Vi ska komma ihåg att det här avsnittet i Jesaja faktiskt börjar med uppmaningen att trösta Guds folk! Budskapet om människans förgänglighet är tänkt att trösta oss!
9-11
Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg!
Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft!
Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ”Se, er Gud!”
Ja, Herren, HERREN kommer med makt, hans arm visar sin makt!
Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom!
Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.
Här börjar vi nu se mer av varför budskapet i v 6-8 innehåller tröst.
Det handlar inte bara om enskilda människor, det handlar också om hela folk!
När Herren kommer med makt, när Jesus kommer tillbaka, då kommer all annan makt att brytas, då kommer folken att vissna ner, då kommer hela den del av mänskligheten, som inte har velat veta av Jesus som Herre och kung, att gå under.
I den situation där Jesaja profeterade var budskapet om att hednafolkens stolta makt skulle brytas, att de folk, som då hotade och angrep Jerusalem, skulle komma att vissna när Herren blåser på dem, verkligen fullt av hopp och tröst!
För oss idag är inte trösten mindre, snarare större, för vi har ju fått veta så mycket mer om Guds frälsning än de visste!
Vi vet, att vi kommer att förvandlas till Kristi likhet, att de döda ska uppstå med förhärligade kroppar, att vi tillsammans med dem ska ryckas upp för att möta Jesus, när han kommer, vi vet att vi ska följa honom ner hit som hans segerbyte, den lön han fått för sitt lidande, och vi vet att även om våra jordiska kroppar bryts ner och dör, så har vi en himmelsk kropp, som väntar på oss, en som inte någonsin kommer att vissna och dö!
Vi vet att Herren kommer att vara vår herde för evigt, och inget kommer att fattas oss, vi vet att vi ska få bo hos honom för evigt, i en tillvaro där vår bägare alltid flödar över!
Se, er Gud!
12-18
Vem har mätt vattnen i sin kupade hand, och tagit mått på himlens vidd med sina utspända fingrar?
Vem har samlat stoftet på jorden i ett måttkar, eller vägt bergen på en våg, och höjderna i en vågskål?
Vem har utforskat HERRENS Ande, och vem kan ge honom råd och undervisa honom?
Vem rådfrågar han, för att denne ska ge honom förstånd, och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap, och visa honom förståndets väg?`
Se, folken är som en droppe i en spann, som ett dammkorn i en vågskål!
Kustländerna lyfter han som ett stoftkorn.
Libanons skog räcker inte till offerved, dess djur inte till brännoffer.
Alla folk är som ett intet inför honom, mindre än intet och idel tomhet anser han dem vara.
Vem vill ni likna Gud vid, vad vill ni jämföra honom med?
Tröstens ord fortsätter, nu med en beskrivning av Guds storhet – ifall någon skulle tvivla på att Gud faktiskt är mäktig att göra vad han lovar!
Om man tar det som här sägs bokstavligt – visst, det är bildspråk, för Gud är ännu oändligt mycket större än vad den här beskrivningen ger för handen – så kan man konstatera att det finns 1400 miljoner kubikkilometer vatten på jorden. Gud mäter det i sin kupade hand…..
En kubikkilometer är en miljard kubikmeter, tusen miljarder liter!
Siffrorna är tämligen ofattbara, eller hur?
Om jag säger att hela mänskligheten, alla vi åtta miljarder människor, som finns på jorden i detta nu, har en samlad volym på bara drygt en halv kubikkilometer, nog blir vi rätt små då!
Så, ja, inför Gud är folken på riktigt bara som en droppe i havet, ett dammkorn i vågskålen!
21-23
Vet ni inte det, har ni inte hört det?
Har inte detta förkunnats för er från begynnelsen?
Har ni inte förstått det alltifrån jordens grundläggning?
För honom, som tronar över världen, är dess inbyggare som gräshoppor.
Han breder ut himlen som ett flor, spänner ut den som ett tält att bo under.
Han gör furstar till intet, och förvandlar jordens domare till tomhet.
Inget av detta var något nytt ens på Jesajas tid, det här har varit synligt och klart ända från början.
Vi, som är så små och obetydliga redan här, i vår jordiska omgivning, hur små blir vi inte när vi börja jämföra oss med de kosmiska måttstockarna!
Inte att undra på att jordens mäktiga herrar bara är som luft inför Gud. Han tillsätter och avsätter dem som han vill.
Ropa ut det, gör det klart, så att människan vet sin plats och får något som dämpar storhetsvansinnet!
Ni är små, ni är dödliga, ni har inget att säga till om, så ta nu vara på möjligheten att ens få en Herre och en Herde, som är stor! Underbar i råd, väldig Gud, evig Fader, Fridsfurste….
25-26
Vem vill ni då likna mig vid, så att jag skulle vara som han?, säger den Helige.
Lyft upp era ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta?
Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?
Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn, ingen enda uteblir!
Det slutliga dråpslaget mot människans hybris: den kosmiska måttstocken utvecklas ytterligare. Nu vet vi mer om hur väldigt vårt universum verkligen är, än Jesajas samtid hade en aning om – och visst är det rätt skrattretande att vi talar om ”vårt universum”? Det här är Guds skapelse, Guds universum, ett av vem vet hur många, och det läggs här fram för oss som ett slutligt vittnesbörd om Guds allmakt!
27-31
Hur kan du, Jakob säga, du, Israel påstå: ”Min väg är dold för HERREN, Gud bryr sig inte om min rätt”?
Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar?
Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.
Han ger den trötte kraft, och ökar den maktlöses styrka.
Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla, men de, som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar!
De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.
”Gud bryr sig inte”. Det här har jag själv både tänkt och sagt någon gång, när livet har varit motigt och humöret på botten. Jag har aldrig tvivlat på att Gud ser mig, ser hur jag har det, det är när jag har vetat att han ser, och han ändå inte har verkat vilja göra något för att hjälpa mig, som den här tanken har kommit.
”Hur kan du säga så här?” Det är Guds svar på den tanken.
”Menar du att jag är trött, så att jag inte orkar, menar du att jag saknar vishet och förstånd, så att jag inte kan räkna ut vad som ska göras, menar du att jag, om vars godhet och nåd hela skapelsen vittnar, skulle vara likgiltig?”
En del bibelöversättmingar talar här om dem, som hoppas på Gud, andra om dem som litar på Gud, eller väntar på Gud. Löftet om ny kraft ges alltså till dem som bevarar en förväntan på att Gud nog i sin tid ska gripa in på sätt eller annat, även om det ser mörkt ut för tillfället!
Watchman Nee berättar om hur han i en tid av trångmål ropade till Gud om hjälp. Som svar fick han en uppenbarelse, där han befann sig i en liten båt en strid flod med vassa stenar som stack upp överallt. Han ropade till Gud att han skulle ta bort stenarna. Istället höjde Gud vattennivån…
Så är det.
Löftet om ny kraft handlar inte om att alla svårigheter ska försvinna.
Det handlar om att vi ska få de kraftresurser vi behöver för att orka, trots svårigheterna!
Utan en positiv förväntan på Gud är det svårt att tillgodogöra sig hjälp av det slaget.