Senast började vi se litet närmare på Joh 4, där Jesus säger så här: ”Den tid kommer, då det varken är i Jerusalem eller på detta berg ni ska tillbe Fadern! Den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern ha!”
Vi ställde frågan vad det egentligen är, som Herren talar om här?
Och hur tillber man i ande och sanning, vad ingår i en sådan bön?
Vi började med den sjuka kvinnan, som smög sig fram och rörde vid Jesus. Den berättelsen finns i Luk 8. Där, i vers 46, frågar Jesus vem det var som rörde vid honom?
Sedan såg vi på de tio spetälska männen i Luk 17. Bara en kom tillbaka för att tacka och tillbe, till Jesu förundran. ”Var det verkligen ingen annan, som ville komma för att prisa Gud?”
Nästa ledtråd fann vi i Hes 22:30. Efter att ha beskrivit en situation av totalt andligt förfall bland Guds folk, konstaterar Gud till slut att han inte ens har funnit någon, som vill be för landet och folket, inte fast han har sökt ibland dem – men han fann en man mer än femtonhundra år tidigare, som var villig att be för Sodom!
Nu ska vi fortsätta vår upptäcktsfärd. Vi ska försöka förstå vad Gud egentligen frågar efter i 1 Mos 3:9?
”Adam, var är du?”
Både Gud och Adam visste var Adam befann sig till det yttre, så där rent geografiskt.
Men Adam behövde få klart för sig var han hade hamnat också till det inre, andligen!
Jag kan tänka mig att hans förvirring och fasa var total, efter vad som just hade hänt!
”Adam, var är du, var befinner dig du dig, i vilket läge är du, vilka är dina tankar, hur känner du dig? Var är du, du människa?”
Sokrates lär ha gått omkring och sagt: ”Människa, känn dig själv!”
Han var inte först med det . Guds fråga till Adam har något av samma innebörd!
Ja, hur är det med dig, medmänniska, som just läser det här?
Sitter du fast i fördömelse och självförakt?
Ser du på dig själv istället för att se på Jesus?
Går du som Emmausvandrarna, med näsan mot marken, nedtryckt av bekymmer och besvikelser, så att du inte ens känner igen Herren, fast han går med dig? Luk 24:13-32
Vi har sällan klart för oss hur destruktiv besvikelse är, om vi går och bär på den, och låter den komposteras i vårt inre!
Lyssna bara till vad gossarna på Emmausvägen säger: ”Vi hade hoppats att han var den, som skulle befria Israel.”
”Hade hoppats”, det är avslutad handling i förfluten tid! De hade gett upp, helt och totalt! Och därmed var de fångna i sina svikna förhoppningar, kunde inte lyfta blicken längre – vad skulle det tjäna till, allt var ju förbi!
Sedan kommer Jesus, och frågar dem vad det är de går och samtalar om?
Här kan det vara skäl att göra en exkursion till grekiskan.
I vers 15 sägs det att de samtalade/homilein och överlade/sydsetein, men när Jesus ställer sin fråga i v 17, då säger han så här: ”Tines hoi logoi hutoi hus antiballete?” ”Vad är det för ord ni växlar?”
King James har översatt det så här: ”What manner of communications are these that ye have one to another?”
För mina olärda ögon verkar det som om han frågar vad det är de går och ältar och bollar fram och tillbaka till varandra, utan att komma någon vart….
Och det är ju vad förvirring och besvikelse efter motgång och misslyckande ofta leder till!
Då kan minsann Herren behöva få oss att tänka till: var har jag hamnat nu, egentligen?
För har jag eller du det på ovannämnt sätt, då kan vi inte tillbe i ande och sanning, för tillbedjan innehåller alltid ett element av att upphöja Gud, att se på Jesus, och ge honom ära för den han är och har gjort, att prisa Guds Lamm! Uppb 5:7-13, 7:9-12
Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, sanningen om att Jesus lever, alltså är du frälst, om du tror på honom, du är förlåten, du har en plats i himlen, som väntar på dig, när du har traskat färdigt här i tåredalen, och för den som är i Kristus finns ingen fördömelse!
Sanning är annars något som börjar i hjärtat. Gud har ju som bekant behag till sanning i hjärtegrunden! Ps 51:8
Ibland tycks det som om vi människor inte skulle vara medvetna om att i himlen hörs våra tankar lika bra som våra ord.
En av de gamla ökenfäderna lär ha haft som sitt valspråk, att vi kristna bör lära våra munnar att säga det, som är i våra hjärtan, och vi skulle komma en bra bit på väg mot att kunna tillbe mera i ande och sanning, om vi skulle följa det rådet!
Det måtte onekligen låta bra konstigt för Herren att lyssna till en tillbedjan, där våra munnar och våra hjärtan samtidigt säger helt olika saker….
En av grundförutsättningarna för det, som vi nu talar om, torde vara just att man säger det man har på hjärtat, och inte försöker fromla till det.
Har du någon gång rynkat på näsan åt de i våra humanistiska ögon så anskrämliga hämndepsalmerna i Psaltaren? Det är inte ofta man får höra någon predika över t ex ps 58:11 eller ps 137:9! Hur kan psalmisterna uttrycka sig så, och varför finns de här orden bevarade i Bibeln? Så har både en och annan undrat och frågat!
Jag tänker mig att en stor del av orsaken till detta är, att de lär oss att vara ärliga i våra böner!
I de här psalmerna stämmer mun och hjärta minsann överens!
Och om vi går in för att göra likadant, då kan Gud hjälpa oss att se att våra hjärtan kanske behöver förändras på en och annan punkt, så att vi slutar smeta religiositetens vitmålning över vårt inre eländet med hjälp av våra passande, väl tillrättalagda, och allmänt lögnaktiga böneformuleringar….
Om vi håller oss till sanningen, då kan Anden komma vår svaghet till hjälp med fortsättningen!
Sedan kanske vi kan påminna oss om att tillbedjan i ande och sanning alltid är något, som försiggår mellan Gud och bedjaren. Jesus säger att vi ska gå in vår kammare och stänga vår dörr, och där be till vår Fader, som är i det fördolda! Matt 6:6
Där, i ensamheten med Gud, är vi nämligen befriade från frestelsen att tänka på hur andra människor ska uppfatta det vi säger, fria från frestelsen att komma med fina och uppstyltade formuleringar, fria från frestelsen att förvandla bönen till en liten predikan för de andra i bönegruppen, som man maskerar som bön, fast den egentligen inte alls är tänkt för Guds öron i första hand….. kort sagt, i ensamheten med Gud kan man börja lära sig att vara ärlig i sina böner!
Jesus vill lära oss be, Luk 11, och då kan vi tryggt utgå från att den helige Ande är vår Hjälpare också i detta! Anden omtalas ju som ”nådens och bönens ande” i Sak 12:10, och i slutet av Ef 6 uppmanas vi att alltid be i Anden. Till och med har vi fått löfte om att Anden ska hjälpa oss, när vi inte ens vet vad vi ska be om! Rom 8:26-27
Den, som vill be i ande och sanning, gör alltså klokt i att vara öppen för Andens ledning i bönen, och det gäller både när vi är ensamma och när vi är tillsammans!