Eftersom vi befinner oss i tiden mellan påsk och pingst, kan det kanske vara lämpligt att gå litet bakåt i det vi har tagit upp under vintern, närmare bestämt till del 21.
Där såg vi som hastigast på bönen i Ef 1:15-19, utan att då gå så värst djupt in på vad som kan tänkas menas med att Anden behöver få uppenbara för oss hur stor Guds makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
Nu läser vi vidare en bit till, verserna 20-22. Där får vi veta att det är fråga om uppståndelsekraften, och att det är på vilka sätt, som den är verksam i oss som tror, som vi behöver Andens hjälp att få upp ögonen för!
Vid ett tillfälle var det någon, som just hade fått upp ögonen för detta, som sade: ”Men detta förändrar ju allt!” Och så är det. Jesu uppståndelse, och det faktum att samma kraft är verksam i oss som tror, det förändrar verkligen allt – frågan är bara om vi ser det, om vi lever i det, om vi sträcker oss efter en djupare förståelse av det?
I brevet till Filemon, femte versen, uttrycker aposteln en önskan om att Filemon ska få en klar insikt om hur mycket gott vi äger i Kristus, och den bönen ska vi be för både oss själva och varandra!
Så, på vad sätt är kraften från Kristi uppståndelse verksam i oss, och på vilket sätt förändrar den allt? Jag tror att man kan säga så här:
Den förändrar min relation till Gud, till medmänniskorna, och till mig själv, den förändrar hur jag förhåller mig till världen, den förändrar min ställning i förhållande till ondskans andemakter, och den förändrar hur jag förhåller mig till den fysiska döden!
Och då är det tämligen heltäckande! Detta förändrar allt – vi behöver bara se och underordna oss det, som Jesus gör för oss genom sin uppståndelse. Och där behöver vi den helige Andes ljus och uppenbarelse, och en villighet att genom att leva det nya livet korsfästa det gamla!
Vi börjar med hur vår relation till Gud förändras genom Kristi uppståndelse.
Vi brukar ju tala och undervisa om hur Gud älskar oss, och vill ha en relation till oss. Vilket ju låter väldigt bra, och också är det, men som också kan bli väldigt missförstått, och ställa till med en hel del problem, om inte Anden får vara med.
När vi talar om ”relation” avser vi det sätt, på vilket två eller flera människor eller saker har förbindelse med varandra. Två människor uppehåller en gemensam relation främst genom kommunikation, alltså genom att tala med varandra, kommunicera på olika sätt, men de är fortfarande två helt skilda individer. Undantaget är då äktenskapet, där ”de två blir ett kött”, och alltså går ett steg djupare än i andra relationer.
Om vi då har den tanken med oss, att en relation alltid upprätthålls genom samtal, ömsesidig kommunikation, då kommer vi förstås att vänta oss att Gud ska tala till oss, och göra det frekvent. Annars har vi svårt att förstå vad detta nu är för en konstig relation, där det bara är jag som söker kontakt, utan att få något svar?
Ungefär som en vänskap, där det bara är jag, som ringer, bara är jag som vill träffas….
Men om vi ser på hur Jesus och apostlarna undervisar om vårt förhållande till Herren, då ser vi att de inte avser en relation i den grunda mänskliga meningen, de talar om förening, livsgemenskap, om trädet och grenarna, lemmarna och kroppen, där huvudet är Kristus! Och detta är något som grundar sig i Kristi uppståndelse! Det är i den, som vi är sammanvuxna med honom! Rom 6
Detta, att vi är ”i Kristus”, satta med honom i den himmelska världen, det kan vi aldrig se annat än genom Andens uppenbarelse. Ser vi det, då vet vi att vänta oss att han lägger sin vilja, sitt ord, sin kärlek i våra hjärtan, istället för att vänta oss yttre tilltal och påbud från ovan jämt och samt…
Vad händer med vår relation till våra medmänniskor, och till oss själva, när uppståndelsekraften får verka?
I 2 Kor 5:14-21 ger Guds Ord oss en kärnfull beskrivning av detta.
Vi får ett nytt sätt, nya ögon, att se varandra med!
Vi får möjlighet att inte längre bara se ytan, det mänskliga, vi ser också den nya skapelsen, vad en Jesu lärjunge är i andevärlden! Du är inte längre bara det du ser i spegeln på morgonen! Du är också uppstånden med Kristus, en strålande andevarelse, renad i Jesu blod, klädd i hans rättfärdighet, skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet! Ef 4:22-24. Samma gäller för alla dina bröder och systrar i Herren!
Den onde vill minsann hålla oss nere genom att få oss att känna varandra efter köttet, med allt vad det leder till av kritik, baktalande, hårda domar, och stridigheter, men den helige Ande vill öppna våra ögon att se och glädja oss över hur stor frälsningen faktiskt är!
Och ser vi det, då förändras vår relation till våra medkristna i grunden: också med dem har jag förenats långt djupare, än vad någon den gamla skapelsens ytliga relation kunde göra!
”Älska din nästa som dig själv” får en helt ny innebörd, när vi i den kristna gemenskapen börjar se varandra i ljuset av Kristi uppståndelse: när jag älskar min nästa älskar jag ju också mig själv! Vi hör ju ihop, vi är ju ett!
Jesu uppståndelse, och vad den gör med mig, förändrar alltså också hur jag ser på mig själv, tänker om mig själv, på ett annat sätt. Det kan vi se i Rom 6:5-18. ”Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden, och lever för Gud i Kristus Jesus! Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen, utan under nåden!”
Vi har haft litet för lätt att hopplösförklara oss själva, typ: ”jag fattig syndig människa duger naturligtvis inget till” – vilket kan vara sant om den gamla människan, men definitivt inte är sant ifråga om den nya skapelsen i Kristus!
Hur vi förhåller oss till den här världen, som vi lever i, förändras också i grunden genom uppståndelsens kraft.
Jesus förklarar med all önskvärd tydlighet för sina lärjungar att de är tagna ut ur den här världen, att de inte längre är av världen. Joh 15:16-19, Joh 17:14-16
Beskedet om vad vi har blivit tagna från är dock bara halva budskapet om vad som har hänt med oss, vi som är sammanvuxna med Kristus i både död och uppståndelseliv. Rom 6:1-14.
Andra halvan finns i Ef 2:6 och Kol 1:13. Vi har fått gå från mörker till ljus, från världen in i Sonens Rike!
Som kristen är det helt naturligt att känna sig främmande i den här världen – det här är inte vårt hem! Känner man sig hemma här och trivs här, då är detta närmast ett tecken på att man lever kvar i det gamla livet och sättet att se och tänka, och då behöver man Andens uppenbarelse över vems undersåte man är, vilket rike man är medborgare i!
”Älska inte världen”, skriver aposteln i 1 Joh 2:15-17, och den kärleken kommer man inte loss från, om man inte har ett annat rike att tillhöra och älska i stället!
Att vara tagen ut ur världen får också den konsekvensen, att vi inte längre har någon lojalitet eller förpliktelse gentemot den här världen, så att vi skulle behöva vara den till lags, och ställa upp på dess krav på anpassning och och kompromisser.
Även om den här världens människor blir arga, stötta, sårade och kränkta, när uppmaningen till att omvända sig och tro evangelium går ut, så ska vi inte låta lura oss att tro att vi har gjort något fel! Världen vill att vi ska vara den till lags, och reagerar med ilska och anklagelser om vi inte ställer upp på det, men vi har ingen skyldighet att vara någons onda natur till lags! Rom 8:12-13
Sedan kan vi se på hur vi genom Kristi död och uppståndelse förhåller oss till ondskans andemakter.
Att vi är tagna ut ur världen, inte längre är den ondes undersåtar, Ef 2:2-3, innebär naturligtvis att han inte längre har makt över oss, makt att tvinga oss att tjäna och lyda honom.
Det går dock längre än så: Nu är det Jesu lärjungar, Rikets medborgare, som har makt över honom!
I Rom 8:32-34 och Kol 2:9-15 får vi veta att den onde inte längre har någon grund för sina anklagelser, i Luk 10:19 säger Jesus att han har gett sina lärjungar makt över ondskans anhang!
I uppståndelsen bevisade han att han verkligen har den makten, den auktoriteten, och att han därmed också kan delegera den vidare.
Vi är här för att övervinna, genom Jesu blod och vårt vittnesbörds ord, vittnesbördet om Jesu uppståndelse! Uppb 12:11
Så uppfattade apostlarna sitt uppdrag: de var först och främst sända att vittna om Kristi uppståndelse! Texter som Apg 1:22, 4:2, och 17:18 ger klart besked om detta!
Döden, den fysiska döden, är något vi alla har framför oss, om vi nu inte är lyckliga nog att få uppleva Jesu återkomst medan vi ännu lever här på jorden!
Hebr 3:14-17 ger en märgfull beskrivning av hur vi människor påverkas av vår förgänglighet: vi är slavar under vår fruktan för döden.
Och visst är det så, att vi klamrar oss fast vid det här livet med näbbar och klor, visst är det så, att den patetiska ungdomsdyrkan, som får folk ända upp i min ålder att försöka låtsas som om de inte alls är gamla än, talar sitt tydliga språk om rädslan för att åldras och dö.
Hur förändras vi då av Jesu uppståndelse ifråga om detta?
Ja, om vi med Andens hjälp kommer till en levande tro på det faktum, att den som tror på Jesus aldrig kommer att dö, att vi, med Carl-Erik Sahlbergs ord, är mer levande efter att vi har dött den fysiska döden, än vad vi någonsin var före, då blir ju den fysiska döden bara en port in till ett mycket rikare, fullare, på allt sätt bättre liv!
Vill man spetsa till det, då kan man säga, att det bästa med det här livet är att det småningom tar slut, för att leda vidare till något oändligt mycket bättre.
Så länge jordelivet pågår är det ju som det står i Ps 90: när det är som bäst är det möda och fåfänglighet…
Så här skrev en, som hade hoppet om evigt liv genom Kristi uppståndelse levande inom sig: ”För mig är livet Kristus, och döden en vinst! Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag ska välja. Jag dras åt båda hållen! Jag skulle vilja bryta upp, och vara hos Kristus, det vore mycket bättre…. Fil 1:21-23
Så vill den helige Ande hjälpa oss alla att tänka och känna!
Detta var då sista delen i min serie om Anden och församlingen. Få se vad som dyker upp härnäst – jag har ju mina funderingar om Jesaja att återgå till, och jag är också fortsatt tacksam för frågor och förslag från er också!