Jag ska omedelbart säga, att det här inte ska handla om hastighetsbegränsningar och stoppskyltar, även om dessa är nog så viktiga att notera för oss kristna – likaväl som för alla andra trafikanter. Jag funderar på en annan sorts trafikregler idag, de som vi har en tendens att göra upp för att reglera hur vi ska färdas tillsammans i umgänget kristna emellan!
Jag kommer då och då ihåg saker, som numera saligen hemförlovade Sven Reichmann sade i undervisningen, då när vi gick på bibelskola i Mölndal. Han var en ordkonstnär, som fick till massor av träffsäkra formuleringar. En sådan, som han kom med när det en gång var tal om ljummen och undfallande kristendom, löd så här: ”Vi har hittat på ett alldeles eget tillägg till saligprisningarna: Saliga är de lagom kristna, ty de väcker ingen anstöt!”
De mestadels oskrivna trafikreglerna i det, som nuförtiden i stället för ”Guds församling” väl snarare får kallas ”det religiösa landet Lagom”, förefaller mig vara skapade att befordra just den sortens salighet – som ju tyvärr inte återfinns i de ursprungliga saligprisningarna…
Ta nu bara en sådan regel som ”Stöt dig nu för all del inte med någon!”
Ska man följa den paragrafen, då måste man kompromissa med något som är omistligt för ett rätt förhållande till Gud och medmänniska, nämligen sanningen. Men, men. Ger man inte kärleken till sanningen rum, då är man lovligt byte för villfarelsens makt.
En annan kunde formuleras så här ”Stör inte någon!”
Man får lov att vara väldigt försiktig med både ord och handling, om ingen ska känna sig störd någon gång, ja, det blir nästan oundvikligt att skämmas litet grann för Jesus och hans Ord! Vilket inte är någon bra idé på litet längre sikt, med tanke på vad Jesus säger ska hända med sådana, som skäms för honom och hans ord, då när han kommer tillbaka.
Som nummer tre kan vi nämna ”Konsensus framför allt!”
Det viktiga blir enligt den tanken, att vi är överens. Det man då glömmer, är att vi människor utmärkt väl kan gå och bli överens om sådant, som inte är rätt inför Gud. Då har vi – visserligen bara till en tid och inom en viss grupp, men i alla fall - något som ser ut som frid, men det är tyvärr bara den sortens frid, som världen ger.
En fjärde, tämligen nytillkommen trafikregel i Lagomlandet är riktad främst till kyrkliga tjänsteinnehavare, och lyder så här: ”Tro som du vill, bara du håller tyst med det, och gör som vi säger!”
Slutligen kan vi ta med den trafikregel, som kanske varit i bruk både den längsta tiden och flitigast av dem alla, nämligen ”Du ska inte döma, och det betyder att du får aldrig säga att något är fel, att något är misshagligt för Gud, och du får absolut inte använda det fula ordet ”synd”!
Alla dessa människobud har den verkan, att kärleken till både sanningen och Gud måste sättas på undantag, om man ska följa dem.
I en av Bo Giertz böcker får en kristen man ett löfte om en tunna råg, om han bara går med på att ta det mera lagom med religionen. Den rågtunnan uppträder i andra skepnader nuförtiden, men handlar i grunden fortfarande om samma sak: ”Gå med i lagom-mentaliteten, kompromissa när så behövs för att hållas på lagomspåret, så vinner du fördelar och undviker tråkigheter!”
Det man förlorar är dock för värdefullt för att säljas ut på det här sättet.
Det var visst Bengt Pleijel, som gav ut en skrift med titeln ”Att överleva i Laodicea” för kanske typ tjugofem år sedan?
Frågan hur detta ska gå till har inte precis blivit mindre aktuell sedan dess… och den aktualiseras ju faktiskt redan i slutet på Uppenbarelsebokens tredje kapitel.
Där finns också receptet på hur man överlever som kristen i lagomlandet, kort och tydligt:
”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig!”
För att hålla den dörren öppen får man dock nog lov att för egen del överge det alldeles egna tillägg till saligprisningarna, som det nutida Laodicea har gjort till sitt, utan att riktigt ha lyckats eller velat formulerat det lika klart som broder Sven!
Det kan vara stärkande för egen tro och övertygelse, om man tar en titt på hur Herren Jesus förhöll sig till den här sortens religiösa trafikregler! Det finns nämligen bara en sak, som kan karaktäriseras som ”lagom”, i hans liv och undervisning!
Han kallar människor till omvändelse, och han drar sig inte för att sätta fingret på de ömma punkterna. Det kan man förstå – hur kallar man syndare till bättring, om inte synden får nämnas vid namn?
Hans tids religiösa ledare krävde, precis som de nutida, att folk skulle göra som de sade, även om deras befallningar grundade sig mer på människobud, än på Guds Ord. Jesus gav dem inte en millimeter, tvärtom, han pekade ut deras stadgar som något, som stod i direkt strid med Guds vilja. Inte heller lät han sig styras i sitt handlande av vad de ansåg vara passande.
Inte heller förefaller det som om det här med frid till varje pris skulle ha varit något, som han strävade till. Tvärtom, han säger att han inte har kommit med frid, att det på grund av honom kommer att bli strid! Och strid, det tog han varje gång man önskade att han skulle kompromissa, vara ställbar, vara lagom.
Han kan väl sägas vara själva sinnebilden för en rätt väckelsepredikant – och hur bär man sig åt för att väcka någon utan att störa? Det går ju inte! Så han stör människorna, ruskar om dem och deras föreställningar, trampar in i templet som man skulle trampa i en myrstack, med samma myllrande resultat av ilska och försvarsattityder. Störande? Jadå, i allra högsta grad!
Och han stötte sig med folk, av alla ovannämnda anledningar. De blev så stötta, att till slut ville de bara ha livet av honom!
Är det det, som vi vill undvika, när vi börjar gå kompromissvägen, blir ”lagom”? Är vi rädda för att dö – kanske inte den fysiska döden här i vårt land, där det tillsvidare inte är mycket av fysisk förföljelse, men den slags död, som består i att bli utfrusen, ihjältigen, uthängd i sociala medier, inte få vara med i gänget längre?
Att bli ”lagom” är att bli världens vän. Den vänskapen kommer då att utesluta en annan, oändligt mycket viktigare vänskap!
Att bli ”lagom” är att ge upp sin hängivenhet till Herren. Då ger man samtidigt upp löftet om att han med sin kraft ska bistå en – det löftet ges ju till dem, som med sina hjärtan hänger sig åt Herren!
Ja, vad svarade han, som fick erbjudandet om en tunna råg?
”Om något är lagom mycket, då betyder väl det att det är det rätta måttet av det? Och det står i Bibeln vad som är det rätta måttet av tro: Det är att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv!”
Och detta var det enda, som var lagom i Jesu liv och verk: det som var lagom inför Gud, fyllde det rätta måttet!
Vill vi vara lagom kristna, då är detta vad som gäller. Han lämnade ett föredöme åt oss att följa.