Jag har just, än en gång, läst genom tre av David Wilkersons böcker, ”Synen”, ”Stöt i basunen”, och ”Festen är över”.
Det är ord och inga visor, när vår saligen hädangångne broder lägger ut texten! Det är inte svårt att förstå att så många retade upp sig på honom, inte svårt att förstå varför han blev både ifrågasatt och till och med förlöjligad på en del håll. Han går nämligen till oförfärat angrepp på de avgudar, som han ser i det nutida samhället, och på det missbruk av Guds godhet, som kommer fram i den själviska konsumtionsfest, som präglat en så stor del av efterkrigstiden.
Och man går inte oemotsagd till angrepp på sådana saker, det har profeter i alla tider fått erfara!
En av de saker, som han har mycket att säga om, är TV-slaveriet. Enligt hans uppfattning är detta en av de största orsakerna till att det andliga livet hos så många kristna har förflackats, förytligats, och i många fall slocknat helt.
Själv hade han kastat ut TV:n för länge sedan, och han uppmanar sina medkristna att göra detsamma, om de inte vill ha den ondes propaganda in i sina hem och in i sina hjärtan på daglig basis. Han förnekar inte att det finns goda program och goda kanaler, men hans erfarenhet är att all smörja, som kristna människor också ser på, dränker det goda under en flod av smuts och hädelser.
”De säger till mig att TV:n ju har en avstängningsknapp, så inte behöver man slänga ut den, men, hur många använder den knappen, när det skulle behövas?” Ungefär så skriver han på ett ställe.
Frågar ni mig, så vill jag mena, att han har en poäng, en viktig poäng i det han säger.
Jag hör ett eko av något, som Frank Mangs sade redan för typ nittio år sedan, när han undrade hur länge till människorna skulle komma att ha kvar förmågan och djupet som behövs för att gå igenom en andlig kris, och komma genom till en frälsning på djupet, när det fanns så mycket underhållning, nöjen och förströelser av alla slag, som gjorde människorna ytliga och självupptagna. Då tänkte han på bio, teater, veckotidningar, och sådant, TV fanns inte ens!
Utvecklingen hade alltså rusat iväg åt fel håll med stormsteg i et halvt sekel till, när Wilkersons varningsrop kom. Nu har det gått ytterligare några decennier, sedan hans böcker kom ut, och vad har hänt under den tiden?
Vad jag kan se, har utförsbacken bara blivit brantare, avguden mer påträngande, och frestelsen att fastna i förströelsevärlden större. Då Wilkerson skrev om TV, skrev han om en möbel som var stationär i vardagsrummet, och som folk satt och glodde på utan att interagera med sin dumburk desto mer.
Nuförtiden går vi kristna omkring med en apparat i fickan, som inte bara visar rörliga bilder och olika slags underhållningsprogram, utan som ständigt också aktivt pockar på uppmärksamhet, ständigt stjäl tid och tankemöda, ständigt drar oss tillbaka in i en konstgjord värld av yta, yta, och åter yta.
”Allt är lovligt”, skriver aposteln, och sedan fortsätter han : ”Men allt är inte nyttigt! Du ska inte låta något ta makten över dig!”
Om jag är beroende av något, om jag inte kan hålla mig från något, då har detta tagit makten över mig. Då kallas jag till omvändelse från det, så som Guds barn i alla tider har kallats till omvändelse från sina avgudar.
Somliga saker, som man ser, skär en i ögonen, andra i hjärtat. En av de mer hjärtskärande syner man kan råka ut för i det vanliga, dagliga finländska samhället är unga föräldrar, som är ute med sin småttingar, sitter vid sandlådor, eller står i lekparker. ”Men det är väl inget hjärtskärande med det?” kanske någon tänker nu.
Jo, det är det. I alla fall om dessa unga vuxna har på sig hörlurar och är strängt upptagna med att lyssna på musik, medan barnet förgäves försöker få kontakt med dem, om den unga föräldern sitter och pratar i telefon och otåligt hyssjar på barnet, som skulle vilja säga eller visa något, eller när dessa nutidsföräldrar sitter och tafsar på sina ”krafsplattor”, och är så facebookförsjunkna och instagramupptagna, att barnet i princip har upphört att existera för dem.
Vad är det för något, det här otroliga telefonberoendet? En man som David Wilkerson skulle förmodligen vara beredd att utnämna det till rena avgudadyrkan! Och jag håller med.
Det som alltid har förkörsrätt i en människas liv, det som är så viktigt att titta på, lyssna på, försöka vara till lags för att få gilla-markeringar, att man inte vågar lämna telefonen på utsidan av sovrummet, ens, av rädsla för att missa något i flödet, det som är så viktigt att det i praktiken är viktigare än till och med egen familj och egna barn, är inte det redan definitionsmässigt en avgud?
Hur kan det vara viktigare att lyssna på de senaste hitlåtarna, än att följa med vad ens barn gör och säger?
Hur kan det vara högre prioritet att hålla sig uppdaterad på Facebook, än att hålla sig uppdaterad på sin familjs tankar och känslor?
Hur kan det vara viktigare att sitta och telefonbabbla oviktigheter med någon annan, än att lyssna till vad ens barn skulle vilja säga?
Hur skulle ett barn nånsin kunna känna sig älskat och viktigt för mamma och pappa, om det ständigt måste konstatera att det kommer i andra hand för en pryl ?
Den här utvecklingen är i varje fall till stor glädje för den onde och hans anhang. Eftersom Jesus befaller oss att vaka, gör han förstås allt för att få oss att somna!
Eftersom Jesus vill helga oss i Guds Ords sanning, gör han allt föratt hålla oss borta från Ordet.
Eftersom vi kallas till trons lydnad, vill han fyllla våra tankar med en oändlig räcka av ”skulle då Gud ha sagt”, och vilket fantastiskt propagandaredskap har han inte skapat åt sig med hjälp av TV och sociala medier!
Musik för miljoner, skval och reklam, av sådant blir människan lydig och tam, och sömnig och dåsig och slö, framför allt, och blind för allt ljus, och immun för allt salt….