Nu, när det är sommar och sol, kommer jag att tänka på hur mina somrar såg ut för tjugo och trettio år sedan. Det var medan jag jobbade åt Inremissionen, och mina arbetsuppgifter sommartid bestod av att resa runt i Svenskfinland, och arrangera tältmöten på olika platser . Det brukade bli en nio eller tio tältveckor per sommar – och just ingen tid för någon semester. På tisdag satte jag upp mötestältet och satte upp affischer, tisdag kväll till söndag eftermiddag hade jag möten varje dag, efter sista mötet på söndag togs tältet ner, på måndag hämtade jag andan, och på tisdag började hela karusellen igen på en ny plats.
På den tiden orkade man tydligen vad som helst! Jag var betydligt yngre då…
När jag hade satt upp mötestältet ,brukade jag gå runt i byn på dagtid, samtala med de människor jag stötte på, och bjuda in till kvällsmötena. På de rundvandringarna kunde man få vara med om både det ena och det andra!
Jag minns bland många andra en man i medelåldern som, när jag presenterade mig och skulle till att berätta om mitt ärende, gav prov på ett sådant överlägset artisteri i konsten att svära och förbanna, att jag sällan hört något liknande. Troende i allmänhet och präster och pastorer i synnerhet var uppenbarligen hans hatobjekt nummer ett här i världen!
Orsaken behövde jag inte heller sväva länge i ovisshet om: Hans lista på sådana”så kallat frälsta”, som hade ljugit, varit oärliga i affärer, bedragit sina medmänniskor, horat i lönndom, lärt på ett sätt och levt på ett annat, bara varit kristna på arbetstid (alltså församlingsanställda) eller på söndagar (övriga kristna), och så vidare, den föreföll vara längre än en dag med tandvärk.
En Kokkolabo lär någon gång försynt ha sagt att han i och för sig inte hade något mot vår Herre, det var Hans markpersonal han hade problem med. Den här mannen sa ungefär samma sak, men betydligt mer mångordigt och färgstarkt!
Det var nu inte den första gången och inte heller den sista jag stötte på samma fenomen – människor som hade bildat sig en felaktig uppfattning om kristendomen genom att iaktta felfungerande kristna.
Jag minns också en dam, som nyligen hade kommit till tro när jag träffade henne. Hon berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot. Orsaken var att i samma skola som hennes barn gick också barnen från en bekännande kristen familj, och den vägen hade hon kommit i kontakt med deras föräldrar..
”Och deras mamma är så elak!” berättade hon. ”Varenda föräldramöte i skolan var hon elak och sarkastisk, och skällde på lärarna och skolan, och på oss andra föräldrar också då och då, och jag satt och tänkte, att blir man sån där av att vara kristen, då vill jag då inte bli det!”
”För er skull blir Guds namn smädat bland hedningarna”, står det i Rom 2.
För vems skull?
Jo, det framgår också av texten: För deras skull, som visserligen lär i enlighet med vad Gud säger i sitt Ord, men som inte lever som de lär!
Den sortens bibeltrohet leder alltså till att Guds namn blir smädat bland de icketroende.
Den leder till att människor får svårare att komma till tro!
Det är lätt att tänka sig att en dålig kristendom är bättre än ingen alls, men det stämmer inte!
Åtminstone ur evangelisationssynpunkt är en ickepraktiserad kristendom av ovanbeskrivet slag faktiskt sämre än ingen kristendom alls!
”Uppför er väl bland hedningarna, så att de ser de goda gärningar ni gör, och prisar Gud på den dag när han uppsöker dem!” Så skriver Petrus.
Att leva på ett sätt som är värdigt den kallelse vi har fått har alltså betydelse, stor betydelse. för våra medmänniskors möjlighet att ta till sig evangeliet!
Ibland skyller vi ifrån oss genom att säga: ”Se inte på oss, se på Jesus!”
Det är just snyggt. Först ställer vi oss i vägen för Herren allt vad vi kan, och sedan säger vi: ”Men om ni ser genom oss, så ser ni Jesus!” Det är precis som om vi trodde att vi inte syns, att vi inte märks, men det stämmer inte! Min pappa var inte glasmästare, och inte din heller! Vi är inte genomskinliga!
Och om människorna, de människor som ännu inte kommit till tro, som ännu inte har fått se det evangelium, som får sin trovärdighet bekräftat genom de troendes liv, om de inte ser Jesus i dig och mig, var ska de då se honom???
På den frågan brukar standardsvaret vara: ”Men de ska väl se Jesus i bibeln, eller i predikan!”
Man väljer då att bekvämt bortse från det faktum, att de flesta icketroende aldrig öppnar en bibel, och inte heller brukar de precis springa ner kyrkdörrarna…
Det finns dock en bibelkommentar som alla läser, även om deras konfirmations- och vigselbiblar samlar damm i bokhyllan. Det är den, som går omkring på två ben!
På det här sättet har vi alla möjlighet att vara evangelister!
Det vi är och gör ute i vardagen talar i allmänhet till och med högre än det, som blir sagt i kyrkan och bönhuset… och hur många icketroende går nu överhuvudtaget dit, om de kristnas livsvittnesbörd redan har sagt dem, att detta inget är att ha?
Vi har ansvar för hur vi förvaltar den nåd vi har fått. Den är inte given för att missbrukas till lösaktighet, den är given för att fostra oss till ett liv, som vittnar om den nåd vi har fått.
Om mannen, som jag träffade på hans gårdsplan då för trettio år sedan hade fått se och möta kristna, som levde evangeliet, istället för att råka u för de vrångbilder han istället hade blivit utsatt för, hur hade han då reagerat på budskapet om Jesus? Det kan vi förstås inte veta, men nog hade chanserna för hans del varit betydligt bättre, i alla fall!
Detta med att icke-troende läser oss kristna är ngt som jag varit med om att diskutera tidigare och resultatet var då det samma: dvs vi kom fram till att vi känner oss rädda för att bekänna vår tro för säkerhets skull ifall vi senare skulle göra bort och begå ngt misstag.
På min arbetsplats vet få att jag är troende, även om jag brukar smuggla in verser från Bibeln och nämna om julens budskap i julhälsningar. Kanske ngn misstänker att jag kan vara kristen. Jag är känd som en samvetsgrann, snabb, pålitlig och effektiv anställd och så långt är allt gott och väl. Men tänk om jag berättar om min tro för ngn och sedan kommer denna kollega att t ex se mig arg. Det vore väl illa? Eller om kollegan såg mig begå ngt misstag? Vad ska den då tro om Jesus? Vi blir rädda för att vittna eftersom vi inte är perfekta. VI kan inte bli perfekta men skulle egentligen vilja vara det. Vi vill inte heller smäda Kristi namn.
Sedan finns ju också allt annat som åtminstone i mitt liv gör tron till en ganska stor utmaning och en av många utmaningar som man ”borde” ta tag i, dvs borde producera mera och ge ut mera:
Jag älskar inte Gud över allt, dvs så mycket som jag borde. Det bara inte lyckas.
Jag vittnar för lite. Jag skäms inte för Jesus, utan snarare för mina egna brister.
Jag läser Bibeln för lite och ber för lite. Jag kunde läsa mera. Många goda föresatser, men de blir inte av.
Jag ger för lite pengar till Guds rike. Jag skulle kunna ge mycket mera utan att alls förlora ekonomiskt. Jag läser om projekt jag vill understöda men skjuter upp betalningen tills jag glömmer den. Många goda föresatser, men de blir inte av.
Följden blir ett dåligt samvete som gör att jag vill ta mig i kragen och bli en bättre kristen. Men vi är ju frälsta av nåd? Jo, men nog måste man väl ändå ta sig i kragen så att man nu säkert inte går miste om sin plats i himlen? Eller måste man? Samtidigt ska det ju synas att man är frälst.
Visst har Jesus gjort allt men det var ju för länge sedan, tänker jag. Nu är det min tur att visa vad jag går för. Men det går inte så bra och då blir Gud arg. Jag ska alltså ta mera tid med Gud, som redan färdigt är arg på mig, så att han kan skälla ut mig bara mer och mer. Låter detta bekant för ngn annan också?
Jag läser om härliga löften i Bibeln, men dem kan jag aldrig ta åt mig. De gäller ju förträffliga kristna som Frank Mangs, David Wilkerson, Ingmar Rönn och andra, dvs kristna som kommit över sådana här problem.
Det sägs att många som oroar sig inte skulle behöva oroa sig. Det sägs också att många som är självsäkra och lugna egentligen med rätta skulle ha skäl att vara oroliga. Var det Luther som sa detta? Det är väl för dessa självrättfärdiga som lagen finns till. Den visar dem att de behöver förlåtelse och omvändelse.
Ja, det var första gången jag har blivit omnämnd i samma andetag som Wilkerson och Mangs!
Ja, med Mangs har jag faktiskt känt en viss släktskap. När man läser honom, då får man bilden av en människa, som livet igenom brottades med återkommande depressioner, vars äktenskap havererade, kort sagt, som hade problem och jobbigheter så det räckte och blev över, och därmed också var totalt beroende av sin Herre och Frälsare livet igenom.
Han levde av nåd, och fick förmedla mycket av den nåden vidare till andra.
Det första känner jag igen mig i, det andra ber jag till Gud att det skulle bli mer av….
Sen kommer vi till en intressant fråga: gäller löftena i Bibeln bara dem, som kan och vågar ta dem till sig?
Det tror jag inte.
Jag tror att Jesu löften om evigt liv och salighet gäller var och en som tror på honom, alldeles oavsett hur mycket eller litet man har kunnat ta dem till sig här i jordelivet, precis som att Gud älskar sina barn precis lika mycket, oavsett om de har kommit fullt ut till tro på hans kärlek eller inte.
Det är det, som är nåd!
Ja, det här med att visa vad man går för.
Jag satt just och skrev ett midsommarinlägg här, om det goda med att bli knuffad.
Gud visar mig vad jag går för. Gång på gång.
Då hålls jag på marken, och tror mig inte vara bättre än någon annan, på samma gång som jag får höra honom säga: ”Min nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet!”
Annars den där mannen jag berättade om i det här inlägget, han som var så arg, och svor så förfärligt. När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att tänka, att det var ju uppfriskande att stöta på en av sin egen sort….
Det där med att bli läst av sin omgivning. Ett exempel från mitt eget liv: på mitt gamla jobb, det som jag hade innan jag började predika på heltid, fanns en kille, som alltid var sur och sarkastisk. En dag kom han med en giftig anmärkning åt mig när jag själv också hade en dålig dag, så jag skällde ut honom efter noter.
På eftermiddagen, när jag hade lugnat ner mig, gick jag och bad honom om ursäkt.
Då tittade han långt på mig, och sade: ”Det finns många här i verkstan, som har sagt mycket värre saker åt mig än du, men du är den förste, som nånsin har kommit och bett om ursäkt efteråt!”
Efter det här hade vi bra relation och en del riktigt goda samtal…
Det är inte misstagen vi gör, som är det avgörande för vad andra läser i våra liv, det är hur vi handskas med dem.
Kraften fullkomnas, som sagt i svaghet….
Själv har jag funderat mycket på hur de två typerna av markpersonal bemöter andra och då i synnerhet folk som står utanför de aktivt troendes krets. Jag har under mina 30 år som aktivt troende rört mig bland alla sorter – frikyrkliga okarismatiska, frikyrkliga karismatiska, alla sorters lutheraner och även liberalteologer. Det som jag noterat är att liberalteologerna alltid verkar ha Andens frukt har lätt för att lyssna först och tala sedan. De har en värme och empati som överlag är större än den som vi finner hos oss renläriga (så kallar vi ju oss själva vare sig vi medger det eller inte). Om jag gör en förteckning över sådana kristna som jag inte trivs med tror jag att alla dessa hör till den så kallade konservativa bibeltroende falangen (dvs. rättroende kristna). Jag har också själv lyckats ganska bra med att skälla ned en del liberala personer åtminstone i början av min tid som kristen. En bibeltroende man jag kände sa för mycket länge sedan till en liberalare kristen att orsaken till hennes barns död var kvinnans egna synder. Det tog tiotals år innan den drabbade personens sår helnade. En annan kastade stenar mot sin son eftersom sonen ville sporta på söndag hellre än att evangelisera. Har stött på många ganska hårda kristna. Det andra jag förundrar mig över är att jag stött på flera frikyrkliga brinnande kristna som lämnat tron och till och med berättat för mig om det. Jag hade själv aldrig ”det där ngt” som gjorde att man grät av glädje under lovsånger och kände sig andefylld. JAG borde ju ha lämnat tron så svag som jag ju är (ibland tycker jag att jag inte ens försöker satsa på min tro). Men den svage behöver sin Herre. Kanske är det därför som jag ännu hänger fast vid Honom.
Ja, det här handlar ju om samma sak som jag skrev om – damen, som hade hindrat sökaren från att komma till tro genom sitt beteende på föräldramötena hörde till den här konservativa, bibeltroende falangen.
Ändå gick det så här.
Så, hur ska man tänka?
Och det är ju inte bara så, att de ”renläriga” har en tendens att vara hårda, medan andra kristna, som inte håller lika hårt i paragraferna, tycks ha råd at ha en mer barmhärtig attityd till andra, det är ju så, att man bland människor, som aldrig sätter sin fot i en kyrka, kan hitta människor, som är mer hyggliga och hjälpsamma än andra, som sitter i kyrkbänken varenda söndag!
De exempel du nämner visar att en av Jesu centrala befallningar inte hade tagits på allvar.
”Gå ni och lär er vad det här ordet betyder: Jag har behag till barmhärtighet, inte till offer!”
Varför blir det så, då?
Jag ska sticka ut hakan här, och säga att jag tror att det är just renlärigheten, som ställer till det.
Den, som uppfattar sig vara renlärig, uppfattar sig också därmed ha rätt.
Den, som uppfattar sig ha rätt, upppfattar förstås att alla andra, som inte tycker som han, har fel.
Sådana, som har fel, kan man dels strunta i vad de säger, dels se sig ha rätt att upplysa om hur fel de ha, och sen bli sur och ta avstånd från, om de inte ödmjukt vill kräla i stoftet och ge en rätt.
Missförstå mig inte nu!
Visst ser jag det som en viktig sdak, att vi strävar till att ha en så rättvisande uppfattning om Gud, vem han är, och vad han har gjort, som det bara är möjligt!
Risken med en långt driven renlärighet är, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.
Kristenheten manövrerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten har en tendens att föda lagiskhet, och sådan tar sig uttryck mi hårdhet, avståndstagande från andra, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte omfattar den religiösa lag, som man har formulerat.
Visst är det märkligt`?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller Luthers lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godkänna honom?
Frälst blir man av tro på Jesus. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….