Det goda i att bli knuffad

Det finns en berättelse om en gammal kristen kvinna, som hade en stående bön till vår Herre: ”Gud, gör så att det som skvalpar ut från mig är något gott, för du vet ju att något ändå alltid skvalpar ut!”

Och så är det ju. När andra ”knuffar” på mig, säger eller gör saker som irriterar och retar, då ”skvalpar det oftast över kanten” i form av något slags reaktion, och ju kraftigare knuffen är, ju mer provocerad man känner sig, desto mer skvalpar det ut!

Följaktligen är det här ett av de säkrare sätten att få fram vad som finns under ytan i en människa!

Det är också ett sätt som vi ser både Johannes Döparen och Jesus använda, och när de gör det, då utgör de länkar i lång kedja av profeter/provokatörer från gammaltestamentlig tid.

I Luk 2:33-40, där den gamle profeten Simeon i templet  välsignar Josef och Maria, och profeterar om Jesus, säger han så här:

”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.”

Det, som Simeon här säger blir alltså, om vi använder bilden av knuffen mot det fulla kärlet, att Jesus skulle komma att få många att mer eller mindre ofrivilligt ”skvalpa ut” sina innersta tankar. Och när man läser vidare i evangelierna blir det klart, att många gånger skedde detta genom att han talade och handlade på ett sätt, som var ägnat att provocera de närvarande.

Han gjorde ju inte det minsta försök att vara diplomatisk och gå försiktigt fram, och samma kan sägas om hans vägröjare, Johannes Döparen! Till det religiösa ledarskapet sade Johannes att de var huggormsyngel, och envåldshärskaren Herodes skällde han ut för hans otillåtna förhållande till broderns hustru. Samma religösa ledarskap kallade Jesus blinda dårar, och samme kung kallade han ”den räven”….. och de provokationerna tog så småningom fram adressaternas innersta mordiska tankar.

Jesus botade sjuka på sabbaten, fast det inte var fråga om akutfall, utan sådant som hade kunnat vänta till nästa dag. Därmed ”knuffade” han på dem, som visserligen nog utan vidare skulle ha dragit upp ett husdjur ur brunnen på sabbaten, men inte ville låta en medmänniska bli uppdragen ur sitt eländes brunn – och den provokationen slog mot deras andliga högmod, och fick deras innersta tankar att skvalpa ut!

Han sade till dem, som just hade kommit till tro på honom, att de var syndens slavar och behövde bli fria, och när de kom med invändningar, sade han åt dem att de hade Djävulen till sin fader!

Som läsare studsar man onekligen till här. Vad är detta för slags mjölkmat åt nyomvända? Så här skulle ju vi, som förkunnar evangeliet idag, aldrig gå och säga! Men Jesu taktik fungerade. Deras överdrivna föreställningar om de egna företrädena skvalpade ut av den här knuffen, och det var nödvändigt att så skedde! Hade de fått leva vidare i sina falska föreställningar, då hade de aldrig blivit fria – för att vara fri, det är att leva av nåd, och inte förlita sig på egna förtjänster!!

Han kallar de religiösa ledarna för huggormsyngel, han också,  och säger att de är blinda ledare, och utropar sexfaldigt ve över dem – och provocerar därmed fram deras onda beredskap att använda våld som konfliktlösningsmedel.

I nutid kommer samma tendensen fram som beredskap att använda världsliga maktmedel, och andra former av påtryckning, som t ex den form av utfrysning som kallas cancelkultur,  för att få  alltför frispråkiga oliktänkare att rätta sig i ledet och hålla tyst.

Till och med Maria, Jesu egen mor,  blev så provocerad av hans verksamhet, att hon tog med sig hans halvbröder och gick för att hämta hem honom – hon var nämligen övertygad om att han har blivit sinnesrubbad!  Detta därför att hon, liksom vi, inte var van vid att någon, som var vid sunda vätskor, skulle tala och handla så i strid med allt vanligt och vedertaget!

Jag är rätt säker på att samma mönster  i Guds handlande med oss också gäller idag som är. Jesus Kristus är ju densamme i går, idag och i evighet! Om han vet att jag går och pantar på mindre trevliga saker i mitt hjärta, då kommer han att låta det hända saker, som provocerar fram dem i dagsljuset!

Ofta använder han sig av våra medmänniskor i den processen. Det lönar sig att vara uppmärksam på vad det är, som skvalpar ut, när det händer saker, som provocerar en – det må sedan vara någon, som håller fram vad Herren har sagt om det ena eller det andra, eller bara någon som bär sig allmänt toffligt åt mot en! Där får man minsann draghjälp i självprövningen, åtminstone får jag det!

Ja, hur reagerar jag, när andra människor kritiserar mig, inte begriper vad man säger, kommer med obehagliga sanningar, och så vidare? Eller, hur reagerar jag när det, som Jesus säger, när det, som Bibeln säger, inte går att passa ihop med mina egna föreställningar om hur det borde vara?

Hur reagerar jag på att rätt och slätt bli avslöjad?

Blir Jesus till fall eller till upprättelse för just mig?

”Salig är den för vilken jag inte blir en stötesten”, säger Jesus.

Om jag kan erkänna att jag har varit inne på fel väg i tankar, attityder, eller handlingar, och därmed också är villig att omvända mig, då, när provokationen har fått mitt hjärtas innehåll att skvalpa ut, och visa sig vara mindre trevligt, då blir Jesus mig till upprättelse.

Om jag däremot blir arg och slår ifrån mig, då blir han mig till fall.

Jesus fungerar som en vattendelare. Varje enskild människas reaktion på den sanning, som var tänkt att göra henne fri, kommer att placera henne i den ena eller andra gruppen – antingen hos dem, som böjer sig för sanningen om sig själv, eller hos dem, som vägrar lyssna. Och mellan dessa två grupper, de som drar sig undan från ljuset, och de som söker sig till det,  kommer det alltid att vara strid…