Mitt på vägen

Nån gång på sjuttiotalet fanns en musikgrupp, som kallade sig ”Middle of the Road” – ””Mitt på vägen”.

Det låter nästan som en möjlig beskrivning av de kristnas position, eller hur?  Vi brukar ju kallas ”vägens folk”, och som sådant kan vi ju förväntas befinna oss på vägen! Men, vad som vore önskvärt och förväntat, det sammanfaller inte alltid med verkligheten, det vet var och en som har försökt få gamla bilar genom bilbesiktningens nålsöga!

Frank Mangs berättade en gång om tre syner, som han hade haft. I en av dem hade han sett en väg, som började vid en trång port, och slutade i den eviga härligheten. På sidorna av vägen var det mörkt. På vägen gick mängder av människor, en del i den ljusstråle som lyste längs mitten av vägen, medan andra gick litet längre ut mot vägkanten, ute i den skymningszon, där ljus och mörker möttes. Många gick längre och längre ut på kanten, tills de till slut försvann i mörkret…

Att hålla sig i ljuset, mitt på vägen, är alltså ett överlevnadsvillkor i det andliga livet! Så står det ju också skrivet! ”Om vi vandrar i ljuset, som han är i ljuset….”

Nu kan man – och bör – man fråga sig, vad det då är, som frestar oss människor att dra oss undan från det allra klaraste ljuset, hålla oss ute i skymningsområdet, där allt inte syns så bra?

Gamle  Mangs hade en del förslag i sin bok, han tog fram Guds folks gamla frestelse att vilja ”gå tillbaka till Egypten”, tillbaka till allt, som var roligt och givande och njutbart i det gamla livet, och det är säkert en sann och riktig förklaring! Vi varnas ju för att hänge oss åt ögonens begärelse och köttets begärelse och detta livets goda!

Kanske man kan läggga till en möjlig orsak till, varför vandringen i ljuset ibland förbyts i en skymningspromenad? Det finns ju en anledning till att man inte vill bli så totalt avslöjad och avklädd, som man blir i Guds ljus. Detta något kallas högmod – eller stolthet, om du hellre vill använda det ordet.

Guds ord använder motsatsparet stolthet/ödmjukhet.

”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger Han nåd”.

”Ödmjuka er inför Gud, så ska Han upphöja er!”

”Ödmjuka er under Gud, men stå emot djävulen, så ska han fly från er”

Sådana här bibelställen understryker gång på gång hur avgörande viktigt det är för oss att ha en rätt inställning till Herren Gud.

Om någon vill få nåd från Gud,  vill bli upphöjd av Gud,  vill kunna stå emot den onde i Guds kraft,  så att han får lov att ta till flykten – samma grundförutsättning gäller för allt: Ödmjuka er inför Gud!

Vill vi nte det, då kommer vi inte att trivas så värst bra på mitten av den väg, som till himla bär….

När jag tänker på detta, att ödmjuka sig inför Gud, kommer jag först av allt att tänka på att bekänna sina synder. Jag menar då, att man faktiskt erkänner att det som Gud säger är synd, det är synd, och om jag gör sådant, då behöver jag Guds förlåtelse för det! Stoltheten bortförklarar och förnekar, och slingrar sig och vitmålar – för den står inte ut med ljuset på vägens mitt.

Jag tänker på min attityd till Gud och till Guds Ord, dessa två oskiljbara storheter. Sätter jag frågetecken för allt, som jag inte kan förstå med mitt förnuft? Försöker jag tiga ihjäl och sopa under mattan allt sådant, som inte passar med mina moderna och tidsenliga uppfattningar? Låter jag det vara mig angeläget att respektera och vörda Gud så som han, den Allsmäktige ska hållas helig, eller glömmer jag bort att Gud är Gud, och jag faktiskt bara är en människa?

Jesus är vägen, säger han. ”Räds ej bekänna Kristi namn, om världen än det skyr”, sjunger vi i psalmen – en nog så viktig uppmaning och påminnelse! Man kan nämligen inte hållas mitt på vägen så värst länge, om man undviker Jesu namn, undviker att bekänna sig vara en Kristi egen. Hur kan man gå på en väg, som  man skäms för? I sådana fall blir vägkanten alltmer lockande.

Den väg, som Frank såg i sin syn, hade inga diken – tvärtemot det talesätt vi brukar dra till med, att de enda gånger vi kristna är på vägen, det är medan vi är på väg från det ena diket till det andra.

Inga diken, ingen skarp gräns, Bara ett långsamt avtagande ljus, större och större möjlighet att tro att allt står väl till, fast det inte gör det…. allt för att man lät stoltheten styra, i sitt högmod inte ville ödmjuka sig till att låta ljuset ständigt avslöja ”de små rävarna”, som Höga Visan varnar för,  innan de hann växa sig stora.

”Gud är uppe i himlen och du är nere på jorden, låt därför dina ord vara få”

”I era böner ska ni inte hopa tomma ord som hedningarna, de som tror att de ska bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de – er Fader vet vad ni behöver innan ni har uttalat det!”

Också i våra böner, och i våra bönesamlingar, kan en mindre god attityd till den helige Guden ibland smyga sig in. Om jag börjar tala om för Gud vad han ska göra, om min bön blir mer ett ”ske min vilja” än Jesu ”Fader, ske din vilja”, då är jag också i detta, som skulle ha varit det möte med Gud, där han får utrannsaka och pröva mitt hjärta och mina tankar, och hjälpa mig att hållas på de rätta vägar, som den gode Herden vill leda oss på, ohjälpligen på sidan av ljuset, som lyser där  på mitten av vägen.

Och för mig som förkunnare är den brännande frågan, när jag stiger upp för att lägga ut texterna naturligtvis denna: Vem vill jag att människorna ska se, vem vill jag att de ska fästa blicken på, ge sin uppmärksamhet åt? Mig eller Jesus?

För ett tag sedan kom en människa fram till mig efter ett möte, och sade: ”Idag har du visat oss en fantastisk Gud!”

Efteråt undrade jag med vånda hur många gånger jag har försökt visa en fantastisk predikant, istället för att bara av hjärtat vilja visa åhörarna Jesus…. sysslar vi med att framhålla oss själva, då är det högmodet som styr!

Vandringen i ljuset och ödmjukhet hör samman.

Att ha sitt fokus på den Gud som Är, utan att samtidigt böja sig, och böja sig djupt inför Honom, det lyckas inte så värst.

Det är nämligen bara när man ödmjukar sig, som man kan glömma sig sig själv, glömma sig själv till den grad, att det blir likgiltigt för en vad  andra människor tycker eller tänker, berömmer eller kritiserar.

Det självmedvetna högmodet röjer sig genom att det ständigt vill ha andras respekt och beundran och godkännande. Det vi kallar människofruktan är egentligen bara högmodets baksida – högmodets framsida handlar om att vilja vara något inför andra, och då blir baksidan av eländet att vara rädd för vad andra ska säga.

Om det är sådant som driver oss, då blir gudsmötet bortfuskat i allt sneglande till höger och vänster -och i förlängningen börjar man glida bort från vägens mitt, ut till höger eller till vänster!!

Gud står emot de högmodiga.

De ödmjuka ger han nåd.

Det är de ödmjuka som kan stå emot den onde.

Det är de, som får de honom fly.

För det är de, som vandrar i Ljuset, som lyser i mörkret, och som mörkret aldrig får makt över!