1-7
Men nu, så säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel:
Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min!
Om du än måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så ska de inte dränka dig!
Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig., ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare!
Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Nubien och Seba i ditt ställe.
Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk istället för ditt liv.
Frukta inte, ty jag är med dig!
Jag ska låta dina barn komma från öster, och från väster ska jag samla dig.
Jag ska säga till länderna i norr: ”Ge hit!”, och till södern: ”Håll dem inte tillbaka!”
För hit mina söner fjärran ifrån, och mina döttrar från jordens ände, var och en, som är uppkallad efter mitt namn, och som jag har skapat till min ära, som jag har format och gjort.
Ibland i mötessammanhang kan man få höra mötesledaren säga något i stil med: ”Kanske någon vill be för det vi just nämnde!”
Sen är det tyst en stund, tills någon av de mer vana bedjarna resolut tar tag i saken….
Det var ingen, som blev nämnd vid namn, och då blir det alltid en viss osäkerhet, och då är det fritt för den, som så önskar, att kliva in.
Gud säger här att han har kallat Israel vid namn. Här råder ingen osäkerhet, och här finns det ingen ursäkt för andra att försöka kliva in och ta sig rollen som Herrens utvalda folk!
Därmed inte sagt att det inte har gjorts försök, det man kan konstatera är just det faktum att de, som försöker, inte har någon ursäkt för sitt beteende!
Gud anger också orsaken till detta sitt handlande med Israel: ”Du är älskad av mig!”
Varför? Det säger Han inget om, han bara konstaterar faktum.
Som följd av denna sin kärlek till Jakobs ättlingar är Gud beredd att ge dem försteg framom andra folk – men i följd av samma kärlek har han också fostrat och format detta folk som inget annat. De har minsann fått gå genom både eld och vatten under sin långa lidandeshistoria!
Trots alla försök att utplåna dem finns de ändå kvar. Ingen har kunnat dränka Israels folk, ingen har lyckats bränna upp dem alla.
De, som har försökt, har fått erfara att Israels folk och Israels huvudstad har något gemensamt: de är som en sten, som är för tung och kantig att lyfta, och de, som försöker kommer att göra sig illa.
Som exempel kan nämnas, att Hitlertyskland visserligen mördade sex miljoner judar under andra världskriget, men när kriget var slut, hade det krävt tre gånger fler tyskars liv…
Sedan säger Herren att han ska församla detta folk, som har har skapat, utvalt, och kallat vid namn, från alla väderstreck, och här finner vi en förbluffande exakthet i förutsägelsen, om vi jämför med vad som faktiskt har hänt i samband med staten Israels grundande efter andra världskriget.
”Jag ska låta dina barn komma från öster”.
Här verkar det som att invandringen österifrån ska gå tämligen fredligt till, och utan större protester från inblandade länder.
Så gick det också. Bara från Irak kom 113000 judiska immigranter under den stora invandringsvågen till Israel kring 1950.
”Jag ska säga till södern: ”Håll dem inte tillbaka!”
De som behärskar den bibliska hebreiskan säger att det ord, som här är översatt ”södern” kan syfta på det land, som vi känner som Jemen. Det fanns ingen anledning att vänta detta muslimska land, som var totalt fientligt till Israel, skulle ha den minsta tanke på att släppa iväg sin stora judiska befolkning till Israel, och därmed bidra till att stärka denna förhatliga nya nation.
Det Gud hade bestämt gick dock inte att ändra på. Hela Jemens judiska befolkning, 43000 personer, släpptes iväg, och transporterades med luftbro till Israel.
Vad det gäller de judar, som skulle komma tillbaka västerifrån, står det skrivet att Herren skulle komma att ”samla” dem därifrån. Det hebreiska ordet är ”kabats”, och innebär att man samlar ihop något eller några.
Man får intrycket av att de, som ska komma västerifrån, inte kommer utan att man lockar på dem, puffar på litet, övertalar dem, och så vidare.
Och, det är ju så, att de judar, som är bosatta västeut, på den nordamerikanska kontinenten är de, som har haft det kanske lugnast av alla jordens judiska befolkningar – och därmed också inte varit så där omedelbart villiga att flytta till en oviss framtid i oroshärden i Mellanöstern.
Länderna i norr ska få höra en Herrens befallning: ”Giv hit!”, sägs det.
När blicken riktas norrut från Israel ser man Ryssland där bortom Turkiet och Svarta Havet.
Hur har det då gått för judar, som velat utvandra därifrån till Israel?
Ja, först har vi då det statliga försöket att bilda ett judiskt område i Sibirien, tjugo år innan staten Israel kom till.
År 1928 beslöt Sovjetunionens Centrala Exekutivkommittes Presidium nämligen att skapa ett område för judiska nybyggare i Sibirien vid Amurs bifloder Biro och Bidzjan. Området var 36 000 kvadratkilometer stort och kallades ”Judiska autonoma området”.
Sibiriens rykte var ju dock vad det var, så detta tedde sig inte särskilt lockande för de ryska judarna, så inflyttningen var blygsam. Det blev ingen framgång för planerna på att motverka den framväxande sionismen.
Sovjetunionen var faktiskt det första landet, som erkände staten Israel, om jag är rätt underrättad, så då såg det ju ljust ut. Tyvärr såg fortsättningen inte lika ljus ut. Sovjet såg nämligen sionismen som en fiende, som stod i förbund med ärkefienden USA.
Under fyrtio år, 1948 – 1988, såg det följaktligen ut som om inflyttningen från norr aldrig skulle förverkligas i någon större skala. Sedan kom, plötsligt och mänskligt sett tämligen oförklarligt, en total omsvängning i den sovjetiska religionspolitiken. Judarna fick fritt utvandra till Israel – eller andra länder – om de så ville!
Oförklarligt? Nej då! Det var Någon, som hade sagt sitt ”Ge hit!”
8-12
För ut det blinda folket, som dock har ögon och de döva, som dock har öron.
Låt alla hedningar komma tillsammans, låt folken samlas.
Vem bland dem förkunnade detta, och lät oss höra om det, som har skett?
Låt dem föra fram sina vittnen, så att de kan få rätt!
Låt dem höra, så att de kan säga: ”Det är sant!”
Ni är mina vittnen, säger HERREN, och min tjänare, som jag har utvalt, för att ni ska känna mig och tro mig, och förstå att jag är den, som har förutsagt detta.
Före mig blev ingen Gud formad, efter mig ska ingen komma.
Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare!
Jag har förkunnat det och berett frälsning, jag har kungjort det, och ingen främmande Gud ibland er!
Ni är mina vittnen, säger HERREN, och jag är er Gud.
Den inledning till Israels församlande till det land, som Gud har gett dem, som vi har sett under de senaste hundra åren, är verkligen något som vittnar både om Guds makt, och om hur orubbligt sant det profetiska ordet är, om man bara har ögon att se med, och vill erkänna det.
Gud utmanar här jordens folk. ”Vem annan än jag, Herren, har någonsin kunnat göra något sådant här? Vem bland er har någonsin kunnat skriva framtidshistoria, som man sedan kan pricka av punkt för punkt vartefter det sker 2500 år senare?”
13-15
Redan från första dagen är jag denne Gud. Ingen kan rädda ur min hand. När jag vill göra något, vem kan förhindra det?
Så säger HERREN, er återlösare, Israels Helige: För er skull sänder jag bud till Babel och bryter ner alla bommarna, och kaldeernas jubel förvandlas till jämmer.
Jag är HERREN, er Helige, Israels skapare, er konung!
Ett varningens ord får vi också. Det är lönlöst att försöka sätta sig upp mot Gud, det är lönlöst att försöka gönmma sig för Gud, det är galenskap att sticka huvudet i busken, och säga att det inte finns någon Gud. Inför honom kan man antingen välja att böja sig, eller så kommer man till slut att brytas. Johannes Facius uttyckte en gång saken så här på sitt kärnfulla sätt: ”Vi människor har att välja mellan att bli förlåtna eller att bli förintade!” C S Lewis uttryckte sig litet mjukare, men innebörden är densamma: ”Till slut finns det bara två grupper av människor, de som har sagt till Gud: ”Ske din vilja”, och de till vilka Gud säger: ”Ske din vilja.”
16-19
Så säger HERREN, han som gjorde en väg i havet, en stig i väldiga vatten, han som förde vagnar och hästar dit ut, en mäktig krigshär. Där blev de liggande, de reser sig aldrig mer. De utplånades, de släcktes som en veke.
Tänk inte på det, som har hänt, bry er inte om det, som förr har varit!
Se, jag gör något nytt!
Redan nu visar det sig, märker ni det inte?
Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen!
Uttåget ur Egypten, och vandringen genom Röda Havet, var de milstolpar i det gamla Israels historia, som talade allra tydligast om Guds väldiga makt över skapelse och nationer. Till minne av detta firades både påsk och lövhyddohögtid – i den mån man nu kom ihåg att fira dem, det var si och så med detta under långa perioder….
Men minnet av händelserna levde!
Nu säger Gud att de inte ska ensidigt låsa sig vid vad som har varit, de ska se framåt istället!
Jag minns en pastor, som en gång med en suck sade: ”När jag träffar människor, som gång på gång berättar om hur de blev andedöpta eller helade, eller annars upplevde något med Gud för trettio år sedan, kan jag inte låta bli att undra om de faktiskt inte har haft någon vandring med Jesus, upplevt något av Gud och hans ledning, efter det?”
Vi är inte kallade att leva i det förflutna!
Vi ska leva i nuet, och se framåt, för Gud ger oss en framtid och ett hopp!
22-25
Men du. Jakob, har inte kallat på mig, du, Israel, har tröttnat på mig!
Du har inte burit fram dina brännoffersfår åt mig, eller ärat mig med dina slaktoffer.
Jag har inte vållat dig arbete med matoffer, eller möda med rökelse.
Istället har du vållat mig arbete med dina synder, och möda med dina missgärningar!
Det är jag, jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg!
Det har hänt sig någon gång, att folk har sagt till mig något i stil med: ”Gud behöver dig, Ingmar!”
Jag har alltid samma svar på detta välmenande, men missledda uttalande: ” Det där har du fått om bakfoten, käre vän! Det är jag, som behöver Gud, inte tvärtom!”
Det är jag som har vållat Gud arbete och lidande, det var mina synder, som var med och höll i hammaren på Golgata.
Det är definitvt inte jag, som är den givande parten i min relation till Gud!
Det var för sin egen skull, för att han är den han är, nådig och barmhärtig, och sådan att han vill rädda och ge liv, som han tog på sig arbetet med mig och oss alla, inte för att jag på något som helst sätt skulle ha förtjänat det!
Ser vi inte det, då blir vi ”hemmasöner”, med allt elände det för med sig. Se Luk 15!
26-28
Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra, tala, så att du kan få rätt!
Redan din stamfader syndade, och dina talesmän satte sig upp mot mig.
Därför har jag vanhelgat dina heliga ledare, överlämnat Jakob till förbannelse och Israel till hån.
”Om du vill diskutera saken, så var så god! Kom, låt oss gå tillrätta med varandra! Kom och påstå att du har tjänat mig troget i alla år, och aldrig överträtt något av mina bud, så ska jag visa dig hur alla, som har varit före dig, som du har lärt dig av, som du har ditt arv från, har syndat och gått vilse och gjort uppror, och sen ska jag visa dig att du inte är en bit bättre än de under all din fromma fernissa!!”
Och sedan påminns vi om upprorets konsekvens igen…