Jesaja 42

Det här kapitlet börjar med med en underbar beskrivning av hurudan Messias skulle komma att vara, det fortsätter med en uppmaning till jordens folk att ge rätt respons till honom, och slutar med en av de bistraste beskrivningar av sambandet mellan orsak och verkan i det andliga skeendet, som jag har hittat i Skriften.

 1-4

Se, min tjänare, som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje!

Jag har låtit min Ande komma över honom.

Han ska utbreda rätten bland hednafolken!

 Han ska inte ropa eller skria, inte låta sin röst höras på gatorna.

Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka.

Han ska i trofasthet utbreda rätten.

Han ska inte förtröttas och brytas ner, förrän han har grundat rätten på jorden.

Havsländerna väntar på hans undervisning!

När Jesus blir döpt av Johannes är det med de här orden, som Fadern ger sitt vittnesbörd om Sonen: ”Du är min Son, den älskade! I dig har jag min glädje!” Luk 3:22

Vid samma tillfälle låter Fadern sin helige Ande sänka sig ner över Jesus och förbli över honom. Matt 3:16

I Matteusversionen av missionsbefallningen får lärjungarna i uppdrag att utbreda rätten bland hednafolken genom att föra människorna till tro på Jesus, och lära dem att hålla allt han har befallt dem, och han säger att han ska vara med dem varje dag ända till tidens slut.

I Joh 15 ger han klart besked om att de inget kan göra utan honom, och i slutet av Lukasevangeliet förbjuder han dem att försöka gå iväg och börja uträtta något innan den helige Ande har kommit över dem.

Det är alltså Herren själv som utbreder rätten, genom sin församling här på jorden.

Den, som ”ropar på gatorna” är ute efter att dra uppmärksamheten till sig själv, vara centralfiguren, den allt kretsar kring.

Jesus söker aldrig sin egen ära, han söker Faderns ära!

Bilden av det brutna strået och den tynande veken talar om barmhärtighet mot dem, som redan är knäckta, de som är illa medfarna och uppgivna av alla smällar de fått av livet i denna mörka värld, de som går med ett slocknande hopp och dito livsvilja. Just barmhärtighet mot de svaga var Jesu varumärke – till förtret för dem som gärna sparkade på dem, som redan låg på marken…

Jesus var helt och totalt trogen sin uppgift här på jorden, ända till det bittra slutet.

Han slutade aldrig undervisa, hur mycket motstånd han än mötte.

Han slutade aldrig hela, fast också detta ofta vändes till en anklagelse mot honom, fast många inte ens kom och sade tack en gång.

Han slutade aldrig älska, inte ens när han visste att elva av hans närmaste lärjungar skulle komma att överge honom, och den tolfte förråda honom.

Han slutade aldrig be för oss människor, inte ens under den fruktansvärda tortyren på korset.

Där och då kunde han ha kallat på tolv legioner stridsänglar till sin hjälp, men inte ens i denna yttersta vånda kunde värld och djävul knäcka honom, han höll ut till slutet, bar våra synder, och grundade därmed rätten på jorden, för Guds rättvisa dom över en gudlös mänsklighet gick i uppfyllelse på Golgata! Den rätt, som utbreds i Jesu namn, den innehåller därför både sanning och nåd!

Aposteln uttrycker detta så väl i slutet av Rom 6: ”Den lön, som synden ger, är döden, men den gåva, som Gud av nåd ger, är evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre!”

Hednafolken tog emot evangeliet med glädje, när de ledande judarna förkastade det – så visst kan man säga att det fanns en längtan ute bland folken, något de själva knappt ens visste vad det var de väntade på, men som gav genklang i dem, när evangeliet kom till dem!

5-9

Så säger Gud, HERREN, han som har skapat himlen och spänt ut den, han som har utbrett jorden med allt, som växer där, han som har givit liv åt folket, som bor där, och ande åt dem, som vandrar på den: ”Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag ska hålla dig i handen.

Jag ska bevara dig, och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du ska öppna blinda ögon, och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem, som sitter i mörker.

Jag är HERREN, det är mitt namn!

Jag ger inte min ära åt någon annan, eller mitt lov åt avgudabilder.

Se, vad jag förut förkunnade har kommit!

Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig, låter jag er höra om dem.

Andlig blindhet, att befinna sig i andligt mörker, beskrivs här som ett fängelse. Det här är den situation, som vi människor alltifrån syndafallets dag föds in i, när vi kommer till världen. ”Det som är fött av kött är kött”, säger Jesus, därmed indikerande att vi inte kan ge annat vidare till våra barn än det vi själva är.

”Ni måste födas på nytt”, säger han på samma ställe, ”annars kan ni inte se Guds Rike!” Joh 3

Nå, hur är det då med vår förmåga att se Honom, som kom för att hjälpa oss att se Guds Rike?

Varför kan vi så ofta inte ens se honom för den han är? Också den frågan har Bibeln ett svar på.

När Gud kom hit i synlig gestalt, då var det ju faktiskt en del, som såg och tog emot honom – men många föreföll också att vara blinda för det de såg, och i 2 Kor 4:4 förklaras detta så här: ”Den här tidsålderns gud har så förblindat de otroendes sinnen, att de inte ser ljuset, som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet – hans, som är Guds avbild.”

Vår andliga blindhet kommer alltså både inifrån och utifrån. Själafienden tillhandahåller alla slags sikthinder!

Det är därför vi också behöver be för våra medmänniskors frälsning, och inte tro att det räcker bara med att informera dem….

Kanske det är därför, som Herren här låter profeten här påminna om att Gud inte ger sin ära åt någon annan. Varken avgudar eller vältaliga evangelister kan frälsa. Det är bara Herren själv, som kan ge andlig syn, hjälpa oss att se vad det är vi har att ta ställning till, att vårt gensvar till evangeliet inte bara gäller frågan om vilken livsåskådning jag ska välja, det gäller vårt liv!

Sedan är det värt att lägga märke till att den omtalade blindheten lätt leder till att vi förlägger den räddning, som vi hoppas på, till den här världen och tiden. Jesajas samtid var ensidigt inriktad på att få hjälp mot sina krigiska grannar, de ville ha tjänlig väderlek och goda skördar, och så vidare. Så är det också med oss nutidsmänniskor – det är främst med de problem, och mot de svårigheter, som vi ser hota här i den här världen, som vi vill ha Guds hjälp, om vi nu alls frågar efter Gud. Den osynliga, andliga sidan av tillvaron hamnar lätt i skymundan, fast det är den, som på riktigt är viktig.

10-11

Sjung till HERREN en ny sång, sjung hans lov från jordens ände, ni som far på havet och allt, som finns i det, ni havsländer med era invånare!

Höj din röst, du öken med dina städer, ni byar där Kedar bor!

Jubla, ni klippornas invånare, ropa från bergens toppar!

Ge HERREN ära, förkunna hans lov i havsländerna!

För sådär en fyrtiofem år sedan hade jag mitt första möte med det, som man skulle kunna kalla den moderna lovsången – fast den bestod då till en stor del av nytonsatta texter från Psaltaren och profeterna, så så värst ”modern” var den väl egentligen inte.

;Man vaknade på många håll i kristenheten till en slags yrvaken insikt om att Gud faktiskt är värd att tillbes och upphöjas, och det anordnades lovsångsmöten och dito konferenser mest överallt.

Även om det småningom smög sig in mycket av underhållning och kommersialism i den kristna musikbranschen, fanns där också mycket, som var och förblev äkta!

Jag minns särskilt en ungdomskonferens med obligatoriskt lovsångsteam, där jag inte var riktigt säker på om en del av sångarna riktade sig till Herren eller till församlingen – som ju då blev publik i stället för församling.

Så råkade jag komma in i den tomma mötessalen under middagspausen, jag hade glömt min bibel där.

Då stod en av de unga musikanterna där ensam på estraden med sin gitarr, och prisade Herren av hela sitt hjärta, med slutna ögon och omedveten om att någon annan befann sig i salen.

Då visste jag. Åtminstone han var äkta i sin lovsång till Gud!

Vi behöver prisa Gud!

Jag minns en av lärarna i bibelskolan, som vi bevistade i tiden, hur han lärde oss att prisa och upphöja Gud en stund i början av våra bönestunder, också de enskilda.

”Annars blir det lätt så att era böner blir mest en oändlig klagan över den ondes alla härjningar, och Gud blir så liten och djävulen så stor i er föreställningsvärld”, sade han. ”Börja med att prisa Herren, så faller allt annat också på rätt plats!”

Det är vi hedningar, som är ”havsländerna”.

Ge Herren ära, förkunna hans lov i havsländerna!

18-20

Ni, som är döva, hör, ni, som är blinda, skåda och se!

Vem är så blind som min tjänare, och så döv som min budbärare, som jag sänder iväg?

Vem är så blind som min förtrogne, så blind som HERRENS tjänare?

Du har sett mycket men inte tagit vara på det, fastän öronen är öppna lyssnar ingen.

Profeten kommer tillbaka till människans förblindelse, nu förstärkt med dövhet också. Nu talar han till Guds folk, till Israel, och i förlängningen också till oss kristna, vi som har blivit inympade i Guds folk enligt Rom 11, och alltså har all orsak att ta åt oss av detta tilltal!

Denna blindhet och dövhet visar sig i att de inte har tagit vara på det, som de har fått höra och se.

De har, med Jesu ord i Matt 7, visserligen hört Guds ord, men inte gjort det, och då undrar Jesus i Luk 6:46 varför de säger ”Herre, Herre” till honom, när de ändå inte gör vad han säger?

PÅ samma sätt visar det sig hur det står till med syn och hörsel bland Guds folk idag också….

21-24

Det behagade HERREN för hans rättfärdighets skull att låta sin undervisning komma till makt och ära.

Men detta är ett plundrat och skövlat folk.

De ligger alla bundna i hålor, i fängelser hålls de gömda.

De har lämnats till plundring utan att någon räddar, till plundring utan att någon säger: ”Ge tillbaka!”

Om ni ändå ville lyssna på detta, ta vara på det, och höra för framtiden!

Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel åt plundrare?

Har inte HERREN gjort det, han, som vi har syndat mot?

Ty de ville inte vandra på hans vägar, och inte höra på hans undervisning.

Här har vi då den bistra beskrivning av orsak och verkan, som jag nämnde i början.

Vi kan inte strunta i att gå på Guds vägar, vi kan inte vända ryggen åt hans undervisning, utan att det får konsekvenser.

Konsekvensen, som här beskrivs, är att Gud tar bort en del av sitt beskydd från ett avfälligt gudsfolk, varigenom de makter, som vill slakta och stjäla och förstöra, också kommer åt att göra det.

I 1 Kor 10 säger aposteln att allt, som hände med det gamla Israel, har skrivits ned till undervisning för oss, så att vi ska kunna lära oss av deras misstag.

”Det, som hände dem, tjänar som exempel, och skrevs ner för att varna oss, som har världens slut inpå oss!”

Beskrivningen av ett plundrat, skövlat och bundet folk passar bara alltför väl in på det mesta av den nordiska kristenheten. Vi skulle vara huvud och inte svans, men i dagsläget är kyrkan i mångt och mycket som en svans, som hänger efter världen och viftar på svansen åt djävulen.

Resultatet är en kristen kyrka så totalt på defensiven, att beskrivningen av det avgudadyrkande Israels situation i början av Dom 6 osökt kommer för en….

Dags att be om Gideongestalter!