”Stå honom emot, fasta i tron…”

Några inlägg bakåt skrev jag att en åklagare utan bevis för att något brott har blivit begånget, i princip är att betrakta som arbetslös, och att Jesus såg till att Åklagaren hamnade i en liknande situation, när hela bevismaterialet mot oss blev fastspikat på korset!

I dag ska vi fortsätta ännu litet till på temat den ondes anklagelser, nu utifrån Jobs bok.

Här får vi praktiska exempel på hur den onde kan tänkas tackla problemet med att vara en åklagare utan bevis, så den här boken i Bibeln är av central betydelse för vår förståelse av hur fienden kan tänkas gå tillväga i sina listiga angrepp. Annars får vi svårt att hålla fast det vi har fått av Gud!

Berättelsen om Job är en av de äldsta i Bibeln, skulle man sätta in Jobs bok i kronologin, då skulle den hamna någonstans mitt i första Mosebok – det var bara under den äldsta tiden människorna blev så, gamla, som Job till slut blev! Herren har alltså velat att vi skulle ha den här informationen alltifrån första början!

Jobs bok, första kapitlet:

De inblandade personerna här, huvudaktörerna, är alltså Gud, Åklagaren och Job.

Publiken på första parkett är vi, och där får vi vara för att bli litet bättre förberedda tills vi själva ska in på scenen! Det här är annars en ganska unik glimt av vad som sker i andevärlden! De två första kapitlen, plus det sista, är för övrigt nyckeln till hela Jobs bok. Utan dem finns ingen möjlighet att förstå den rätt.

Här möter vi då Åklagaren.Han har just varit och gått sju varv runt Jobs hus, men han har haft svårt att komma åt honom, så nu söker han som bäst nya angreppsmöjligheter. Han är sån. Misslyckas han vid ett tillfälle ställer han sig bakom hörnet och inväntar ett nytt, och många gånger skapar han själv nya chanser åt sig.

 Här möter vi också Job, en man som är så rättfärdig och gudfruktig att Gud t o m skryter litet med honom!

Allt har hittills gått honom väl i händer, och han kopplar automatiskt ihop sin gudsfruktan med sin yttre välgång, helt i enlighet med den teologi som då var rådande. Följaktligen har han väldigt små chanser att komma rätt i sin förståelse av vad det egentligen är, som nu börjar hända honom. Det blir så, om man har sådana ödesdigra luckor i sin kunskap om Guds vägar!

 Och Gud finns med. Han använder sig av händelseförloppet för att uppnå flera av sina syften, men förefaller länge fullständigt obegriplig för Job, eftersom han, som slaktar och stjäl, både lyckas hålla sig själv dold, och också få Job att kasta skulden för olyckorna på Gud!

Tre goda vänner till Job dyker också upp i andra kapitlet, och trots sina goda avsikter blir de, sig själva ovetande, Åklagarens små hjälpredor. De håller sig nämligen med samma teologi som Job har här i början av berättelsen: de trodde, att är man rättskaffens, då låter Gud det gå bra för en, och börjar det gå illa för en, då är det ett tecken på att man kanske inte var så rättskaffens ändå!!

Om vi tjuvtittar i sista kapitlet får vi se hur Job där får besked att han talat vad rätt är om Gud, medan vännerna däremot får höra att de bara har pratat smörja om Gud hela tiden, och att deras enda chans att komma ostraffade ur det hela är att Job går med på att be för dem…

Det här är viktigt att komma ihåg när man läser vännernas fromma formuleringar! Annars kan man lätt tro att de ska tas som Guds ords anvisningar om hur en lidande medmänniska ska behandlas, och då blir man också själv en som pratar smörja om Gud, till skada och lidande för andra!

Det gäller istället för oss att söka ondskans fingeravtryck i det, som vännerna säger. Var är felet insmugglat, det som gjorde att alla deras i och för sig fromma och fina formuleringar blev så totalt utdömda av Herren?

Så nu ska vi axplocka Jobs bok ett tag framöver för att se vad det är den onde är ute efter, och hur han går till väga. Det var ju inte Jobs barn eller hans boskap som var det begärliga! Att ta dem var i princip detsamma som när en vanlig inbrottstjuv skaffar sig dyrk och kofot. Den tjuv, som vi nu talar om, behöver också lämpliga verktyg för att ta sig in i oss, in i våra tankar, vår själ!

Något överraskande är det Gud som först för Job på tal, och det är nästan så man anar en utmaning. ”Har du sett min tjänare Job? Där har du allt gått bet, lille vän…”

Och mycket riktigt, det visar sig att Åklagaren nog har hälsat på hos Job, men inte kunnat komma åt honom. ”Du har ju beskyddat honom på alla sidor, men låt mig bara komma åt honom, så ska du nog få se hur det är bevänt med hans omtalade rättfärdighet!”, säger Åklagaren. ”Jag har ju inte fått en ärlig chans att testa honom än!”

Eftersom det inte finns något konkret att anklaga Job för, inga bevis att anföra, anklagas han istället för något, som han under vissa omständigheter kanske skulle kunna tänkas komma att göra!

Det här inträffar tyvärr också nuförtiden. Det händer egentligen varje gång vi uttrycker negativa förväntningar på varandra!

Sår vi på det här sättet ut anklagelser i form av bristande förtroende, skapar vi misstänksamhet och tvivel, och i förlängningen tar vi i värsta fall hoppet till Gud ifrån varandra.

”Det blir nog inget av mig, inte lönt jag ens försöker skaffa mig en utbildning, för det har jag ju fått höra, att jag inget duger till, jag har ju tummen mitt handen, säger de, så inget jag försöker snickra till blir ändå bra, varför skulle jag ens försöka sluta supa, ingen tror ju ändå att jag skulle kunna hålla mig nykter, fast den där skulle komma till tro, så inte skulle han hållas kvar, en sån vindflöjel som han är….”

Kristen förmaning är att tala med folk om sådant de faktiskt gjort, inte att anklaga folk för sådant de eventuellt skulle kunna tänkas komma att göra, eller underlåta, eller misslyckas med. Det finns litet av tjuvens fingeravtryck i det senare!

Åklagaren försöker t o m fresta Gud! ”Slå du Job!” Men det gör inte Gud. Han är inte som en gubbe jag hörde om i min barndom, en som gav sina söner smörj med motiveringen att även om de inte hade gjort något fuffens än, så tänkte de i alla fall säkert göra något!

I den kamp, som Job nu ska utkämpa, är Gud helt och hållet på Jobs sida, så som också Job, ur Guds synvinkel, är på Guds. Det är något att hålla i minnet för oss alla – aposteln skriver ju så här till Timoteus i 2 Tim 2 ”Bär också du ditt lidande som en god Kristi Jesu stridsman!”

Striden börjar med att Gud tar bort litet av sitt beskydd kring Job, så att det kan bli en närkamp mellan honom och Åklagaren!

Ef 6 talar om den kamp vi har att utkämpa, och ordet i grundtexten, ”palee”, betyder brottningskamp, eller tvekamp. Ska det bli någon sådan, då krävs närkontakt!

Job förlorar först alla sina barn och hela sin egendom, och står fast i den prövningen. Använd litet känsla och fantasi, och tänk dig in i vad som händer! Hela hans tillvaro slås i spillror på ett ögonblick! I andra anfallsvågen blir han av med sin hälsa, och hans hustru vänder sig mot honom. Fortfarande står han fast.

Nu ser vi något i det som Job säger, som visar att han inte riktigt har klart för sig vad det är, som ligger bakom det som händer! Job 1:21 ”Herren gav”, säger han, och det är sant. ”Herren tog”, fortsätter han, men det är ju inte riktigt sant! Det är ju Åklagaren som rövar och slaktar!

”Lovat vare Herrens namn”, slutar Job med, och det är alltid lika sant och värt att sägas!

Den, som har rånat den arme Job på allt han äger, har dock lyckats gömma sig, och det innebär att Job har fått problem med sin bild av den Gud, som han ändå trots allt prisar.

Och detta är vad den onde vill åstadkomma, med Job, och med oss alla: att förändra vår gudsbild, få oss att tvivla på Guds godhet, få oss att uppleva Gud som obegriplig och oberäknelig.

Det är nämligen bara när vi står fasta i Herren, litar på Honom, som vi kan stå fasta i den andliga striden! Den tilliten vill själafienden väldigt gärna plocka av oss, om han kan!

Det, som drabbade Job, drabbar alla människor, fast för det mesta inte i den här omfattningen. Få av oss har mist tio barn, en miljonförmögenhet, sin samhällsställning och sin hälsa, allt inom en mycket kort tid. Men tänk på alla mindre prövningar och anfäktelser!

”Var och en har sin börda att bära”, står det i Gal 6:5. När man ligger i influensa, när ens barn börjar missköta skolan, när äktenskapet knakar i fogarna, eller när man mister jobbet, då är det samma valuta som i Jobs bok, om än valörerna är mindre! Bakom kulisserna pågår samma spel. Alltså är lärdomarna från Jobs bok tillämpbara också där prövningarna inte är lika fruktansvärda!

Vi har alla samma kamp att utkämpa, även om den tar sig olika uttryck för oss.

Samma grundförutsättning gäller för att kunna stå i den striden: att minnas att Gud är för sina barn, det är inte han, som är mot oss!

”Jag är med er alla dagar till tidens slut!”

Ibland säger människor något i stil med att ” Det här har jag väl fått för mina synder”, när prövningarna drabbar.

Men tänk om det är för dig, som det var för Job? Hans prövningar kom ju för att han följde Herren, var hans tjänare, och för att detta var något som den onde inte tålde att se!

När hörde du senast en anfäktad medmänniska säga: ”Det här har jag fått för min rättfärdighet, den som Jesus har gett mig att leva i, det här drabbar mig för att jag är hans lärjunge i en värld, som är i den ondes våld!”

Ändå är det ju just det, som aposteln skriver i Rom 8:31-39!

”Det är för din skull, Gud, för att vi hör dig till, som vi blir räknade som slaktfår, det är därför som vi ibland kan drabbas än av nöd och ångest, än av förföljelse, ibland av brist på det nödvändigaste, som kläder och mat, till och med av fara och svärd, när det riktigt spetsar till sig, men vi vinner ändå en härlig sger genom dig, som älskar oss, vi segrar så länge vi håller fast vid att ingenting, inte döden, inte djävulen, ingenting i hela skapelsen ska kunna skilja oss från din kärlek, Fader!”

(Min parafrasering)

Utan det här perspektivet kommer man att få det kämpigt i tron istället för att kämpa trons goda kamp…