Jag har väl nämnt någon gång att jag brukar läsa fantasy då och då? Och jodå, nog har väl en och annan kristen broder påpekat för mig att det är slöseri med tid och på gränsen till ogudaktigt att göra så, men hittills har nu inte Herren förefallit ha några negativa synpunkter på det, så….
Bland annat har jag läst det mesta som den amerikanska författaren Elisabeth Moon har skrivit. För den, som gillar den här genren, och inte förr har stiftat bekantskap med henne, kan jag bara säga att du har gått miste om något!
Hon, liksom många andra fantasyförfattare, sysselsätter sig genomgående med kampen mellan gott och ont, men hon lyckas göra det på ett mer trovärdigt sätt än de flesta, åtminstone enligt mig.
En av karaktärerna i hennes värld ställer alltid samma fråga, när han första gången träffar någon. ”Är du vis?” Han värdesätter vishet högre än något annat, och det är ju en inställning, som är hämtad rakt ur Ordspråksboken!
I vår tid har vi i stor utsträckning tappat bort det tänkesättet. Vi har börjat värdesätta kunskap högre än vishet, och det har haft katastrofala följder på många sätt.
Jag minns att Tomas Paulson – han har visst bytt namn sen dess? – sjöng om kunskap utan vishet nån gång för jättelänge sedan. Kunskap och vishet går förvisso inte alltid hand i hand, det hade han minsann rätt i!
Hur är det med intelligens då? Den värdesätts ju också högt i dagens samhälle.
Ja, inte behöver den heller alltid följas åt med vishet, inte som jag ser det, i alla fall. (Sen kan man ju förstås tala om många slags intelligens, någon utredning jag sett tar upp sju olika slags intelligens, och jag har för mig att han som gjorde upp den listan senare lade till också en åttonde)
För att se var skillnaden ligger mellan kunskap och intelligens å ena sidan, och vishet å den andra, behöver vi definiera vishet.
Ordspråksboken, som ju talar mycket om vishet, säger att Herrens fruktan är vishetens begynnelse.
Om det är början, hur ser då fortsättningen ut?
Kanske man kan få ett svar på den frågan genom att först av allt fråga hur gudsfruktan uttrycker sig i praktiken!
Om vi säger att gudsfruktan innebär att människan ställer allt annat i sitt liv i relation till Gud, Guds vilja, Guds tanke med oss människor, och sedan låter Gud ha försteget i sitt liv, då är vi en bit på väg.
Då kan vi konstatera att vishet handlar om att kunna ställa olika saker i rätt förhållande till varandra!
Vishet är alltså bland annat förmågan att se vad som är viktigt, vad som är omistligt, vad som är värt att satsa på, och att kunna se och rätt bedöma vad som är mindre viktigt, vad man kan, eller rentav bör avstå ifrån.
Då kommer den urgamla dubbla regeln i fokus, naturligtvis.
”Älska Herren, din Gud, över allt, och din nästa som dig själv!”
Guds vishet säger alltså, att relationerna, först av allt relationen Gud – människa, och sedan relationerna människa – människa, är det som ska ges förtur, när man ställer det i förhållande till allt annat här i världen.
Då blir det heller inte så oväntat, att man många gånger hittar mest vishet bland dem som inte är så kunskapsladdade och hyperintelligenta… men Jesus säger ju också att det här är saker, som är fördolda för de lärda och kloka, medan de uppenbaras för de små och olärda.
En annan aspekt på vishet är att inte fälla förhastade domar, eller komma med förhastade omdömen, eller fatta förhastade beslut.
Det var också något, som den ovannämnda romanfiguren var noga med. Se till så att du har all relevant information, tänk framåt på de konsekvenser, som ditt handlande kan få, och så vidare, innan du rusar iväg! Återigen råd, som är hämtade rakt från Ordspråksboken – ”den kloke ser faran och söker skydd, medan dåren rusar iväg, och får betala för det…”
Det är mycket, som skulle se annorlunda ut, både i våra liv och i världen i stort, om vi människor kunde låta vår kunskap och vår intellektuella skärpa vara underordnad visheten! Alltför ofta tycks vi resonera i stil med att ”det där med eventuella konsekvenser får bli ett senare problem”, när det är något vi väldigt gärna vill ha eller göra.
Resultatet blir att vi gör saker för att vi kan göra dem, här och nu.
Och vi kallar oss homo sapiens – den visa människan. Inte ens där har vi uppfattat Ordspråksbokens budskap: ”Ser du en man, som tror sig själv vara vis – det är mer hopp om en dåre än om honom!”
Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Han är den ende som är verkligt vis, och den ende som kan ge verklig vishet till någon annan. ”Herre, lär oss att lyssna till visheten själv”, avslutade Tomas Paulson sin sång….