Som vi såg i de två inläggen, som jag nyligen skrev om Jobs bok, är själafienden skicklig på att påverka vårt tänkande.
Om han kan få oss att tänka på ett sätt, som är lämpligt för hans syften, då kommer vi också att agera på ett sätt som gör det lättare för honom att angripa oss.
En sak, som förefaller mig tämligen uppenbar, är att nutidsmänniskan, och också den kristna nutidsmänniskan, är mer individualistisk i både tanke och handling än förr.
Deta tar sig uttryck i att folk i gemen är mer inställda på att tänka och fråga något i stil med: ”Och vad kan jag få ut av det här?”, än på att fråga vad de kan ge, vad de kan bidra med i olika sammanhang.
Ett sammanhang, som är av vital betydelse i den andliga striden, är församlingsgemenskapen. Där kan vi alltså förvänta oss, att demonerna mer än gärna vill hjälpa oss att tänka, och då att tänka i så individualistiska banor som möjligt!
I Hebr 10:24-25 varnas vi för att överge vår församlingsgemenskap.
I grekiskan står det ordagrant ”inte övergivande gemenskapen vår egen”, och ordet som är översatt ”gemenskapen” är ”episynagogen”, vilket betyder ungefär ”gåendet tillsammans”.
(”Synagoga” är förstås samma ord, den består av en grupp människor, som har valt att gå tillsammans, men det har ju inte översatts till svenska i våra biblar…)
Vi behöver alltså vara villiga att gå tillsammans, dela livet med varandra, inte bara sitta i samma kyrksal då och då som främlingar för varandra, om församlingsgemenskapen ska vara vad den är tänkt att vara – och ge vad den är tänkt att ge, inte minst ifråga om den kamp, som vi har att utkämpa!
Vad är den då tänkt att ge ur den andliga kampens perspektiv?
Jag skulle vilja föreslå fyra saker: mat, beskydd, gemenskap, och uppgift.
Jesus säger i Matt 4:4 att människan inte lever bara av bröd, utan av varje ord, som utgår från Guds mun.
”Lärare” är en av de fem ledartjänsterna i Ef 4, ”profet” en annan, ”apostel” en tredje, ”evangelist” den fjärde, och ”herde” den femte. Allihop har det gemensamt, att de trots sin olika inriktning ändå på ett eller annat sätt förmedlar mat från Guds ord till dem, som de är satta att betjäna! Gud Fader är angelägen om att hans barn ska få mat!
Den privatreligiöse, som tänker att han klarar sig bra utan församling, kommer att leva på svältkost – youtube-predikningar och kristna TV-kanaler kan vara ett komplement till undervisningen i församlingen, om kvaliteten är god, men kan inte ersätta den! Och, vad viktigare är, även om man få sitt behov av undervisning nödtorftigt tillgodosett via nätet, så är det omöjligt att ha församlingsgemenskap med en bildskärm!
Det är i församlingen, som det är tänkt att man ska kunna ställa sina frågor och få svar, samtala och reda ut – i judendomen och urkristendomen höll inte läraren monolog, där arbetade man med frågor och svar och samtal!
Vi förstår inte alltid vad vi läser eller hör, om ingen vägleder oss! Apg 8:30-31
Här ställer då individualismen till det, både för predikant och för åhörare.
Predikanten vill få erkännande och beröm, och det leder till att han börjar söka ära av människor, och åhörarna vill i sin tur att talaren ska säga sånt, som de vill höra – ”kliar i öronen”. Då blir den andliga maten förfalskad, och tappar sitt näringsvärde. 2 Kor 2:17, 1 Petr 2:2
Ska vi få näringsriktig andlig mat, då är det Guds Ord och vilja vi ska söka, inte något eget!
Tyvärr får man konstatera, att det i alltför många sammanhang serveras gräddbakelser istället för andligt rågbröd i dag, och undervisningen kommer oftast i form av monologens envägskommunikation, och detta leder till andligt svaghetstillstånd.
Vi behöver bryta det mönstret, och det kräver en medveten ansträngning! Det är så lätt att göra som vi alltid har gjort….
Beskyddet, då?
När vargen ska ha sig fårstek, söker han efter sådana, som är ensamma, och skilda från hjorden, sådana som är försvagade av hunger eller skador, de som är nyfödda eller mycket unga, och efter sådana som är skrämda och förvirrade. Kort sagt, som inte har någon herde, eller något beskydd från andra!
I en fungerande församlingsgemenskap, där man är inställd på att lyssna, ge, och dela, där svaghet inte föraktas, och där man är barmhärtiga mot varandra, där finns ett mäktigt beskydd!
Men så kommer då individualismen och förstör.
Den gör att människorna blir behärskade av självhävdelsebehov, drivna av självförverkligande, man trycker ner andra för att känna sig bättre själva, och hela tiden finns vinstintresset där – man söker sin egen fördel. Detta problem fanns redan i urförsamlingen, och inte har det försvunnit nånstans sedan då! Fil 2:19-22
Gemenskap, att gå tillsammans, var det tredje.
I Rom 8:5-8 lär oss att köttets sinne är fiendskap och död.
När Adam och Eva åt av den förbjudna frukten dog de inte på fläcken – men de blev omedelbart främmande för varandra! Ensamheten kom in i deras liv, på samma gång som behovet av att dölja sig, gömma sig, och sätta upp en fin fasad utåt kom in.
Kort sagt: de blev individualister.
Någon gemenskap är inte möjlig, om alla håller upp en fin fasad, då är alla ensamma bakom masken.
Gemenskap förutsätter öppenhet, att man är sig själv, utan hyckleri och förställning.
Detta kallas att vandra i ljuset, och där det praktiseras kommer väldigt mycket av det mörker, som den onde vill så in i oss, att avslöjas redan medan det är på fröstadiet!
Men. Individualisten behärskas av sin köttsliga natur, och därmed kommer hans primära målsättning att vara att söka sitt, vad han kan få ut av andra.
Låt oss inte glömma den ack så enkla regel, som säger: Om alla vill ha kommer alla att bli utan, men om alla vill ge, då kommer alla att få något!
Här kallas vi till en grundläggande omvändelse, som väntar på oss varje morgon när vi vaknar!
Den formuleras så här i Apg 20:35: ”Det är saligare att giva än att taga!”
Utan den omvändelsen hos oss var och en, kommer församlingsgemenskapen aldrig att bli vad den är tänkt att vara!
Det fjärde, som församlingsgemenskapen kan hjälpa oss med, och som ger oss beskydd, är uppgift.
Ibland har människor frågat mig hur man ska göra för att hitta sin plats i församlingen?
Jag brukar då svara, att det egentligen bara är två frågor man behöver ställa sig, och om man sedan handlar i enlighet med svaren, då hittar man också sin plats.
Den första är: Vilka är de människor, som på något sätt ger mig av sin tid, sin kärlek, sin omsorg, och så vidare?
Dem har Gud gett mig till att ha en herdefunktion i mitt liv, och dem ska jag underordna mig och lyssna till, när de talar uppmuntran, tröst, och också förmaning till mig! Annars kan jag inte ta emot det goda, som de har att ge. Man kan inte ta emot något från någon, som man befinner sig i uppror mot!
Den andra är: ”Vilka är de människor, som Herren leder i min väg, för att jag i min tur ska ge dem av min tid, min kärlek, mina resurser?”
Dem ska jag betjäna och hjälpa på vad sätt jag kan.
Om de då i sin tur är villiga att underordna, sig, då kan de ta emot den kärlek och omsorg, som jag har fått att ge.
När de här två bitarna faller på plats, då börjar man bli en fungerande lem i Kristi kropp.
Tyvärr finns det väldigt få individualister, som är inställda på att vara till tjänst och välsignelse för andra, utan att vänta sig något i gengäld. Köttet söker alltid efter vinst för egen del, och ställer sig därmed utanför det beskydd, som tjänandet faktiskt ger!
Den, som är upptagen med sånt, som Herren ger en att syssla med, har nämligen inte så mycket tid över för att syssla med att ge fart åt den ondes släde… det är som det gamla ordspråket säger: ”Fåfäng gå lär mycket ont”, men den, som inte går sysslolös i Guds Rike, är därmed skyddad från mycket ont!
Nu talar jag inte bara om tal, sång och vittnesbörd i församlingsmötena här!
Sånt kan i värsta fall bli till en flykt från det, som den mänskliga gemenskapen ger och tar.
Egen familj, hustru, man, barn, och barnbarn, alltså de som är närmast till för oss , är naturligtvis det första ställe, där vi får öva oss i att ge, istället för att förvänta oss att få – eller att slippa ta del i något jobbigt och tidskrävande….
Den, som blir så upptagen med sitt församlingsengagemang, att han försummar sina närmaste, han har ju enligt Skriftens ord förnekat sin tro, och är värre än en hedning! 1 Tim 5:8
Om nu församlingsgemenskap handlar om att kristna går tillsammans, delar livet med varandra, vilka är det då, som ligger närmast till? Svaret är tämligen självklart: i en kristen familj finns det inga andra troende, som är en så nära som de egna familjemedlemmarna!
Den närheten innebär förstås, att det inte heller finns några människor, som det är så troligt att det uppstår friktioner med, som just familjen. Då består frestelsen i att man flyr till sammanhang, där man tycker sig få ut mer för egen del…
Jag drar mig nu till minnes, att när vi gick i bibelskola, var där en engelsman, Ian Andrews, och undervisade en vecka, och han beskrev bland annat den situation, där en förkunnare tycker sig röna mer uppskattning från de församlingar han betjänar, och då särskilt kvinnorna i dem, än vad han får från sin hustru där hemma, och vad detta då kan leda till…
Vilken är då öppningen, där sådana frestelser kan ta sig in?
Jo, det är när man önskar sig uppskattning och goda ord, när man slickar i sig beröm och smicker som en katt slickar i sig grädde, istället för att söka den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud, det är när församlingen blir den plats för en, där man väntar sig att få, inte den plats där man önskar att få ge och tjäna, det är då man öppnar dörren för den där fulingen, som gemenskapen skulle skydda en från!
Sen finns det också en annan sak att se upp med. I texten i Hebreerbrevet uppmanas vi att att akta på varandra, för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar. Om vi istället börjar vakta på varandra, för att finna orsaker till kritik och hårda omdömen, då blir det som aposteln skriver i 1 Kor 11: ”Ni kommer tillsammans till försämring, inte till förbättring!”
Det går åt mycket nåd, när Kristi kropp ska byggas upp, både den nåd vi själva behöver få från Gud, och den nåd, som vi är kallade att visa varandra….